Höstmodet...
är en stor besvikelse för mig i år! Klädmodet denna höst passar inte mig
överhuvudtaget! Det är inte jag, helt enkelt! Värst av allt är att dessa modekläder
är det enda som finns att köpa för tillfället! Skulle jag spöka ut mig i dylika kreationer,
kommer säkert modepolisen och spärrar in mig tills modetrenden vänt igen...
Ett par t -shirtar är jag i skriande behov av, glad i hågen gav jag mig iväg och upptäckte
att det är tydligen inte modernt längre! Herre Gud, vad är detta? Trodde att basplagg
alltid hänger runt i affärerna... Icke, nu gäller långa "klänningar", linnen som hänger ner
runt låren och tights till. Jag i tights? Tillåt mig att skratta, jag ser inte klok ut i dessa plagg!
Hur kul är det att alla ska gå omkring i samma stuk? Var försvann den egna personliga
stilen? Det är ju bara att inse, vissa personer ser malplacerade ut i det modet som
gäller för stunden! Problemet är ju att några andra slags kläder inte finns att köpa!
Vilken makt dessa modeorakler besitter alltså! Har de bestämt att normallånga tröjor
är ute, då är det bara att anpassa sig eller gå naken, punkt och slut!
I detta läget känner jag mig lyckligt lottad, att jag kan sy och äger en symaskin!
Gissa bara vad jag ska sysselsätta mig med ett tag framöver?
överhuvudtaget! Det är inte jag, helt enkelt! Värst av allt är att dessa modekläder
är det enda som finns att köpa för tillfället! Skulle jag spöka ut mig i dylika kreationer,
kommer säkert modepolisen och spärrar in mig tills modetrenden vänt igen...
Ett par t -shirtar är jag i skriande behov av, glad i hågen gav jag mig iväg och upptäckte
att det är tydligen inte modernt längre! Herre Gud, vad är detta? Trodde att basplagg
alltid hänger runt i affärerna... Icke, nu gäller långa "klänningar", linnen som hänger ner
runt låren och tights till. Jag i tights? Tillåt mig att skratta, jag ser inte klok ut i dessa plagg!
Hur kul är det att alla ska gå omkring i samma stuk? Var försvann den egna personliga
stilen? Det är ju bara att inse, vissa personer ser malplacerade ut i det modet som
gäller för stunden! Problemet är ju att några andra slags kläder inte finns att köpa!
Vilken makt dessa modeorakler besitter alltså! Har de bestämt att normallånga tröjor
är ute, då är det bara att anpassa sig eller gå naken, punkt och slut!
I detta läget känner jag mig lyckligt lottad, att jag kan sy och äger en symaskin!
Gissa bara vad jag ska sysselsätta mig med ett tag framöver?
Nätdejting...
Min väninna har en bekant som letar man på nätet...
Otaliga är de historier jag fått höra från detta sökandet...
Otroliga också, ska jag väl tillägga då!
Denna "cyberkvinna" letar alltså med ljus och lykta efter en äkta man på olika chattsidor.
Allvarligt talat, är inte det ett lite omöjligt projekt?
Okey om du blir medlem i något seriöst dejtingföretag, men chattsidor?
Hon är fast besluten att skingra sin ensamhet, förgylla sin vardag och möta
sin sagoprins... Efter de historier jag hört hittills, så var prinsen en groda
istället för tvärtom! Snacka om att köpa "grisen i säcken", om man får uttrycka det så...
Ibland har jag inte trott mina egna öron, för det är så otroligt vad som kan hända
när du ger dig in i såna här saker! Vi snackar nu en mogen, fullvuxen kvinna som är
frånskild med två barn. Ungdomar är en annan sak, de besitter inte en massa
livserfarenhet, de förstår inte när man ska passa sig och bli på sin vakt.
Man måste nog vara bra desperat, för att våga träffa någon i verkligheten
som man bara lärt känna på nätet under en kort period. Hon har fått sin beskärda del
av "galningar", som utgett sig för att vara seriösa. Visat sitt foto, uppgett sin ålder, yrke osv
Tyvärr har hon fått lära sig den hårda vägen, att allt inte är vad det ser ut att vara!
Bl a var det en man som hon träffade, som visade sig vara någon helt annan än på
sin bild. När det kommenterades hade han någon patetisk förklaring att fotot inte
var nytaget. Bara ett problem: han t om var från en annan ras! Hur fräck får man vara
egentligen? Vissa var rena rama psykfallen! Sen över till de som hade potensial, som
var material för en kvinna som söker en livspartner. Det fanns ett antal hon blev kär i,
och såg sin dröm förverkligas för sin inre syn. Bara ett problem, de kandidaterna försvann,
suddades ut från jordens yta bokstavligen, efter ett kort tag... Då hade väl de haft sitt lilla
roliga, flytt vardagen för en stund och återvände hem till fru och barn eller nåt...
Jag låter cynisk, jag vet, men har svårt att tro på denna form av mötesplats, i alla fall
om man söker något seriöst och långvarigt. Vissa är långt ifrån ärliga har jag förstått,
och drar sig inte för att leva i lögnen en stund, sen är de puts väck helt plötsligt!
Nej, hitta en partner på nätet är inte min melodi. Jag föredrar naturliga mötesplatser
och i verkliga livet...
Måste ändå ge en eloge till de som lyckats hitta sin "drömpartner" i cybervärlden, de finns ju
trots allt och jag är glad för deras skull!
Otaliga är de historier jag fått höra från detta sökandet...
Otroliga också, ska jag väl tillägga då!
Denna "cyberkvinna" letar alltså med ljus och lykta efter en äkta man på olika chattsidor.
Allvarligt talat, är inte det ett lite omöjligt projekt?
Okey om du blir medlem i något seriöst dejtingföretag, men chattsidor?
Hon är fast besluten att skingra sin ensamhet, förgylla sin vardag och möta
sin sagoprins... Efter de historier jag hört hittills, så var prinsen en groda
istället för tvärtom! Snacka om att köpa "grisen i säcken", om man får uttrycka det så...
Ibland har jag inte trott mina egna öron, för det är så otroligt vad som kan hända
när du ger dig in i såna här saker! Vi snackar nu en mogen, fullvuxen kvinna som är
frånskild med två barn. Ungdomar är en annan sak, de besitter inte en massa
livserfarenhet, de förstår inte när man ska passa sig och bli på sin vakt.
Man måste nog vara bra desperat, för att våga träffa någon i verkligheten
som man bara lärt känna på nätet under en kort period. Hon har fått sin beskärda del
av "galningar", som utgett sig för att vara seriösa. Visat sitt foto, uppgett sin ålder, yrke osv
Tyvärr har hon fått lära sig den hårda vägen, att allt inte är vad det ser ut att vara!
Bl a var det en man som hon träffade, som visade sig vara någon helt annan än på
sin bild. När det kommenterades hade han någon patetisk förklaring att fotot inte
var nytaget. Bara ett problem: han t om var från en annan ras! Hur fräck får man vara
egentligen? Vissa var rena rama psykfallen! Sen över till de som hade potensial, som
var material för en kvinna som söker en livspartner. Det fanns ett antal hon blev kär i,
och såg sin dröm förverkligas för sin inre syn. Bara ett problem, de kandidaterna försvann,
suddades ut från jordens yta bokstavligen, efter ett kort tag... Då hade väl de haft sitt lilla
roliga, flytt vardagen för en stund och återvände hem till fru och barn eller nåt...
Jag låter cynisk, jag vet, men har svårt att tro på denna form av mötesplats, i alla fall
om man söker något seriöst och långvarigt. Vissa är långt ifrån ärliga har jag förstått,
och drar sig inte för att leva i lögnen en stund, sen är de puts väck helt plötsligt!
Nej, hitta en partner på nätet är inte min melodi. Jag föredrar naturliga mötesplatser
och i verkliga livet...
Måste ändå ge en eloge till de som lyckats hitta sin "drömpartner" i cybervärlden, de finns ju
trots allt och jag är glad för deras skull!
Relationer...
Ett kärt och omtalat ämne, som jag har en del funderingar kring...
Då menar jag inte bara kärleksrelationer, utan i största allmänhet,
både till föräldrar,syskon, vänner osv.
Ibland verkar det som vissa tror att ett förhållande (vad för slags det än må vara),
sköter sig självt på egen hand. Det bara finns där...
Jag tror man måste vårda och sköta om sina relationer, de behöver näring,
likt blommor behöver vatten för att överleva och må bra...
Många tar varandra för givet, visar sällan eller aldrig någon uppskattning.
Inte heller lägger märke till småsaker, fast de kan betyda nog så mycket...
En vänlig gest eller en snäll kommentar, kan vara ytterst betydelsefull för
en annan människa! Det behövs inte 10 000 röda rosor, för att visa sin
kärlek till någon. Ofta räcker det att vara närvarande i hjärtat, att ge känslor
och att engagera sig känslomässigt. Idag fuskas det med den biten,
många skyller på stress och tidsbrist, de orkar inte, sägs det...Jag köper
inte det resonemanget! Älskar man någon så gör man, automatiskt följer
ju en del kärleksbetygelser av diverse olika slag. Många verkar
känslomässigt handikappade eller avstängda. De förmår inte visa sina
känslor, eller är de med fel partner? En del förhållanden tycks mer vara
som ett företag, och drivs också på de premisserna. Att överträffa
varandra är också en variant, en tävlan i inbördes beundran.
Så klart finns det undantag! Finns säkert såna som har en underbar
relation, tyvärr har de inte kommit i min väg!
Undrar om världen i stort, har påverkat hur människor interagerar
med varandra? Kanske omformar samhällsklimatet hur vi fungerar
rent känslomässigt, kan det vara så illa?
Då menar jag inte bara kärleksrelationer, utan i största allmänhet,
både till föräldrar,syskon, vänner osv.
Ibland verkar det som vissa tror att ett förhållande (vad för slags det än må vara),
sköter sig självt på egen hand. Det bara finns där...
Jag tror man måste vårda och sköta om sina relationer, de behöver näring,
likt blommor behöver vatten för att överleva och må bra...
Många tar varandra för givet, visar sällan eller aldrig någon uppskattning.
Inte heller lägger märke till småsaker, fast de kan betyda nog så mycket...
En vänlig gest eller en snäll kommentar, kan vara ytterst betydelsefull för
en annan människa! Det behövs inte 10 000 röda rosor, för att visa sin
kärlek till någon. Ofta räcker det att vara närvarande i hjärtat, att ge känslor
och att engagera sig känslomässigt. Idag fuskas det med den biten,
många skyller på stress och tidsbrist, de orkar inte, sägs det...Jag köper
inte det resonemanget! Älskar man någon så gör man, automatiskt följer
ju en del kärleksbetygelser av diverse olika slag. Många verkar
känslomässigt handikappade eller avstängda. De förmår inte visa sina
känslor, eller är de med fel partner? En del förhållanden tycks mer vara
som ett företag, och drivs också på de premisserna. Att överträffa
varandra är också en variant, en tävlan i inbördes beundran.
Så klart finns det undantag! Finns säkert såna som har en underbar
relation, tyvärr har de inte kommit i min väg!
Undrar om världen i stort, har påverkat hur människor interagerar
med varandra? Kanske omformar samhällsklimatet hur vi fungerar
rent känslomässigt, kan det vara så illa?
Konkurrens och avundssjuka...
Det är så trist med såna som är genomsyrade av att konkurrera och tävla
jämt och ständigt! Hela deras tillvaro är en enda stor tävling...
Tävla i precis allting från vaggan till graven. Vilket jävla sätt att framleva sina dagar på!
Jag skulle bli galen om jag måste prestera konstant hela tiden! Värst är väl att många
inte unnar andra att vinna och få sina 15 min i rampljuset. Vi är alla unika och sätter
vårt eget avtryck i världen, så egentligen är det bara dumt att gräma sig över andras
framgångar! Man borde applådera istället och glädja sig med den som lyckas...
Kanske är det tur ändå att vissa beter sig på det viset, desto mer uppskattar man
de vänliga själar som klappar dig på axeln och gratulerar dig till goda resultat.
Man vet vilka som är äkta vänner med andra ord och kanske ska börja fundera
på att byta ut en del av sin bekantskapskrets!
Många lyckas på andras bekostnad, utrustade med sylvassa armbågar och mejar ner
de som står i vägen. Fixar och trixar, manipulerar och går på utan varken moral eller
etik, det är inte succe' i mina ögon.Ingenting att vara stolt över tycker jag! Framgång
för mig är när du ärligt och rättvist tar dig till toppen, och gör det med ödmjukhet.
Måste väl vara något slags mindervärdskomplex om du hela tiden ska överträffa
alla andra, och alltid vara störst, bäst och vackrast?
Att aldrig ge ett erkännande eller en eloge till andra, är att förminska deras värde
för att själv höja sig, eller?
Sorgligt att det ska behöva vara så här, vi lever på 2000 - talet och människan
borde ha utvecklats mer än så och lärt sig mer medmänsklighet...
jämt och ständigt! Hela deras tillvaro är en enda stor tävling...
Tävla i precis allting från vaggan till graven. Vilket jävla sätt att framleva sina dagar på!
Jag skulle bli galen om jag måste prestera konstant hela tiden! Värst är väl att många
inte unnar andra att vinna och få sina 15 min i rampljuset. Vi är alla unika och sätter
vårt eget avtryck i världen, så egentligen är det bara dumt att gräma sig över andras
framgångar! Man borde applådera istället och glädja sig med den som lyckas...
Kanske är det tur ändå att vissa beter sig på det viset, desto mer uppskattar man
de vänliga själar som klappar dig på axeln och gratulerar dig till goda resultat.
Man vet vilka som är äkta vänner med andra ord och kanske ska börja fundera
på att byta ut en del av sin bekantskapskrets!
Många lyckas på andras bekostnad, utrustade med sylvassa armbågar och mejar ner
de som står i vägen. Fixar och trixar, manipulerar och går på utan varken moral eller
etik, det är inte succe' i mina ögon.Ingenting att vara stolt över tycker jag! Framgång
för mig är när du ärligt och rättvist tar dig till toppen, och gör det med ödmjukhet.
Måste väl vara något slags mindervärdskomplex om du hela tiden ska överträffa
alla andra, och alltid vara störst, bäst och vackrast?
Att aldrig ge ett erkännande eller en eloge till andra, är att förminska deras värde
för att själv höja sig, eller?
Sorgligt att det ska behöva vara så här, vi lever på 2000 - talet och människan
borde ha utvecklats mer än så och lärt sig mer medmänsklighet...
Glädje...
Att kunna glädja sig åt småsaker är en stor rikedom i sig.
Jag har aldrig varit bortskämd med grejor och prylar, därför
blir jag jätteglad för minsta lilla...Fördelen med det är att jag
kan känna glädje oftare! Igår t ex köpte jag höststövlar och
Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan. Skönt att slippa frysa fötterna
av mig, dessutom var de stövlarna jättesnygga så jag ser välklädd
och proper ut. Boken är också en glädjekälla nu i höstmörkret på
kvällarna. Att krypa upp i soffan med filten virad runt benen, och få
njuta av Paulos vackra och tänkvärda texter, det är lycka för mig!
Glädje och lycka är sällan saker för min del, det är händelser, upplevelser
och små ögonblick som tänder ljuset inom mig. I morse t ex satt en liten
blåmes i buskarna utanför min balkong. Den satt så stilla och kvittrade,
helt underbar liten varelse som kunde åstadkomma fågelsång på så
hög volym med en sån liten kropp! Kände mig helt salig att ha fått uppleva
Jag har aldrig varit bortskämd med grejor och prylar, därför
blir jag jätteglad för minsta lilla...Fördelen med det är att jag
kan känna glädje oftare! Igår t ex köpte jag höststövlar och
Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan. Skönt att slippa frysa fötterna
av mig, dessutom var de stövlarna jättesnygga så jag ser välklädd
och proper ut. Boken är också en glädjekälla nu i höstmörkret på
kvällarna. Att krypa upp i soffan med filten virad runt benen, och få
njuta av Paulos vackra och tänkvärda texter, det är lycka för mig!
Glädje och lycka är sällan saker för min del, det är händelser, upplevelser
och små ögonblick som tänder ljuset inom mig. I morse t ex satt en liten
blåmes i buskarna utanför min balkong. Den satt så stilla och kvittrade,
helt underbar liten varelse som kunde åstadkomma fågelsång på så
hög volym med en sån liten kropp! Kände mig helt salig att ha fått uppleva
dess skönhet på så nära håll. I går träffades min ena dotter och jag. Vi tittade i
affärer, åkte hem till henne och åt mat. Sedan umgicks vi i några timmar, pratade
om allt och ingenting. Det var lycka för mig! I dag har min andra dotter och jag
varit på Djursjukhuset, köpt allergimat till kattfröken här. Vi passade på att ha trevlig
samvaro och gemenskap, under bussfärden och till våra ärenden var klara. Det var
också en lyckostund för mig! Man behöver inte vara så pretantiös, behöver inte vara
så stora åthävor.Man kan glädja sig åt det lilla, ta vara på ögonblicken som ges i
vardagen och plötsligt uppenbarar sig många fler stunder av glädje...
affärer, åkte hem till henne och åt mat. Sedan umgicks vi i några timmar, pratade
om allt och ingenting. Det var lycka för mig! I dag har min andra dotter och jag
varit på Djursjukhuset, köpt allergimat till kattfröken här. Vi passade på att ha trevlig
samvaro och gemenskap, under bussfärden och till våra ärenden var klara. Det var
också en lyckostund för mig! Man behöver inte vara så pretantiös, behöver inte vara
så stora åthävor.Man kan glädja sig åt det lilla, ta vara på ögonblicken som ges i
vardagen och plötsligt uppenbarar sig många fler stunder av glädje...
Olikheter och missförstånd...
Jag slutar aldrig att förvåna mig över hur olika vi människor är!
Vi lever på samma planet och andas samma luft,
ändå kan man tro emellanåt att vi lever i skilda stjärnsystem
och galaxer...
Har på sistone stött på detta fenomen i skilda sammanhang.
Mött personer som verkar vara min totala motsats, inget fel
med det! Kan snarare berika oss, att få se världen ur någon
annans perspektiv. Problemet uppstår när kommunikationen
haltar och spårar ur...När man talar med någon och de stirrar
tillbaka helt oförstående, nästan som om man pratade på
ett främmande språk med dem. Sånt kan bli frustrerande i längden!
Eller detta scenariot: Jag säger dag, den andre säger natt, dvs vi
uppfattar saker på olika sätt. Personen ifråga ska då till varje pris
få dig att ändra uppfattning och det får kosta vad det vill...
Så jobbigt! En annan variant är de distanslösa, som ska vända
ut och in på hela sitt liv, fast man precis träffats och nyss blivit
presenterade för varandra. Det kan bli väldigt bakvänt, även
obekvämt...De vill gärna umgås dygnet runt också, lade jag märke till.
Sen finns ju de som är helt opersonliga, prata väder och vind är vad
som bjuds där, och hur intressant är det på en skala? Kan lika
gärna kolla upp väderrapporten istället! Materialisterna som alltid
köpt någon ny pryl som ska visas upp, priser och affärer är vad som gäller
för dem. Ja, varianterna är många och inget ont i det. Men jag har tröttnat!
Saknar likasinnade som är på samma våglängd, med dem kan man dela stort
och smått, glädje och sorg, skratt och gråt på ett djupare plan. Ofta förstår man
varandra helt och fullt t om utan ord ibland. Gemenskap och umgänge med
likasinnade är en gudagåva och jag är mycket glad över de "själsvänner" jag har!
Därmed inte sagt att jag känner orespekt för de som är olik mig själv, eller tycker
mindre om dem. Bara att det känns ensamt i umgänget med dem emellanåt, för
vi pratar utifrån så vitt skilda aspekter av tillvaron...
Vi lever på samma planet och andas samma luft,
ändå kan man tro emellanåt att vi lever i skilda stjärnsystem
och galaxer...
Har på sistone stött på detta fenomen i skilda sammanhang.
Mött personer som verkar vara min totala motsats, inget fel
med det! Kan snarare berika oss, att få se världen ur någon
annans perspektiv. Problemet uppstår när kommunikationen
haltar och spårar ur...När man talar med någon och de stirrar
tillbaka helt oförstående, nästan som om man pratade på
ett främmande språk med dem. Sånt kan bli frustrerande i längden!
Eller detta scenariot: Jag säger dag, den andre säger natt, dvs vi
uppfattar saker på olika sätt. Personen ifråga ska då till varje pris
få dig att ändra uppfattning och det får kosta vad det vill...
Så jobbigt! En annan variant är de distanslösa, som ska vända
ut och in på hela sitt liv, fast man precis träffats och nyss blivit
presenterade för varandra. Det kan bli väldigt bakvänt, även
obekvämt...De vill gärna umgås dygnet runt också, lade jag märke till.
Sen finns ju de som är helt opersonliga, prata väder och vind är vad
som bjuds där, och hur intressant är det på en skala? Kan lika
gärna kolla upp väderrapporten istället! Materialisterna som alltid
köpt någon ny pryl som ska visas upp, priser och affärer är vad som gäller
för dem. Ja, varianterna är många och inget ont i det. Men jag har tröttnat!
Saknar likasinnade som är på samma våglängd, med dem kan man dela stort
och smått, glädje och sorg, skratt och gråt på ett djupare plan. Ofta förstår man
varandra helt och fullt t om utan ord ibland. Gemenskap och umgänge med
likasinnade är en gudagåva och jag är mycket glad över de "själsvänner" jag har!
Därmed inte sagt att jag känner orespekt för de som är olik mig själv, eller tycker
mindre om dem. Bara att det känns ensamt i umgänget med dem emellanåt, för
vi pratar utifrån så vitt skilda aspekter av tillvaron...
Gamla inkörda hjulspår...
Upptäcker med jämna mellanrum att jag fastnat i gamla rutiner
och inkörda hjulspår! Dags för något annat! Behöver nya ide'er som
leder in på nya vägar och till nya mål... När varje dag blir förutsägbar,
då är det hög tid att förändra sakernas tillstånd!
Vill öppna nya dörrar, få en inblick i nya saker! Få inspiration som
leder mig i andra banor...När tråkighet och leda känns i tillvaron,
då är det illa verkligen...Jag brukar hänge mig åt något slags projekt,
när insikten drabbar mig, att jag är uttråkad på det gamla vanliga köret.
Frågan idag är: Vad ska jag ägna mig åt denna gång? Vad ska leda mig framåt?
Vad skulle tänkas att engagera mig? Vad brinner jag för och kan gå in i
helhjärtat? Ja frågorna är många, men svaren är få...
Känner så väl igen detta fenomen sen förut. Man fastnar, hamnar i ett slags
tomrum, lever där ett tag. Blir ytterst medveten om var man befinner sig och
börjar arbeta inifrån och ut med förändringar av olika slag. Vägrar fortsätta
på den gamla beprövade vägen för att det är så själsdödande och man
känner sig levande död bokstavligt talat...
Den inre dialogen är viktig i detta skedet. Vad säger man till sig själv egentligen?
Negativa saker som focuserar på det dåliga, eller positiv uppmuntran?
Tankekontroll gäller i detta läget! Är så lätt att bli blase' och inget känns roligt.
Bara tröttsamt och trist! Gäller att "spotta upp sig", ta nya tag och hitta ny kreativ energi.
Vara utrustad med lite tålamod också, Rom byggdes ju inte på en dag precis...
Trots allt är jag vid gott mod, tacksam för det jag ändå har i livet. Glad att mina
känslor visar mig vägen, och talar om när det är dags att göra ett skifte i
livsföringen...Dags att utvecklas lite till och hoppa ut ur trygghetszonen...
och inkörda hjulspår! Dags för något annat! Behöver nya ide'er som
leder in på nya vägar och till nya mål... När varje dag blir förutsägbar,
då är det hög tid att förändra sakernas tillstånd!
Vill öppna nya dörrar, få en inblick i nya saker! Få inspiration som
leder mig i andra banor...När tråkighet och leda känns i tillvaron,
då är det illa verkligen...Jag brukar hänge mig åt något slags projekt,
när insikten drabbar mig, att jag är uttråkad på det gamla vanliga köret.
Frågan idag är: Vad ska jag ägna mig åt denna gång? Vad ska leda mig framåt?
Vad skulle tänkas att engagera mig? Vad brinner jag för och kan gå in i
helhjärtat? Ja frågorna är många, men svaren är få...
Känner så väl igen detta fenomen sen förut. Man fastnar, hamnar i ett slags
tomrum, lever där ett tag. Blir ytterst medveten om var man befinner sig och
börjar arbeta inifrån och ut med förändringar av olika slag. Vägrar fortsätta
på den gamla beprövade vägen för att det är så själsdödande och man
känner sig levande död bokstavligt talat...
Den inre dialogen är viktig i detta skedet. Vad säger man till sig själv egentligen?
Negativa saker som focuserar på det dåliga, eller positiv uppmuntran?
Tankekontroll gäller i detta läget! Är så lätt att bli blase' och inget känns roligt.
Bara tröttsamt och trist! Gäller att "spotta upp sig", ta nya tag och hitta ny kreativ energi.
Vara utrustad med lite tålamod också, Rom byggdes ju inte på en dag precis...
Trots allt är jag vid gott mod, tacksam för det jag ändå har i livet. Glad att mina
känslor visar mig vägen, och talar om när det är dags att göra ett skifte i
livsföringen...Dags att utvecklas lite till och hoppa ut ur trygghetszonen...
Åren går...
Känns som det var igår, du anlände till denna värld...
Nästa vecka har det passerat 23 år och det är ofattbart!
Vart försvann alla dessa år?
De kom och gick på ett ögonblick känns det som...
Sån liten tulta du var, så söt och gullig på alla sätt,
så charmerande och underbar redan som barn...
Alltid på språng, nyfiken på allt och alla. Skulle utforska
världen och ville vara med överallt.
Ja, det var tider det! Känns som en stor gåva att få
ha följt dig på vägens gång i både glädje och sorg...
Du ska veta att jag är stolt över dig och glad att just du
är min dotter! Just nu vet jag att ditt liv är tufft och svårt...
Jag finns alltid här för dig, det vet du!
Vi har redan klarat av diverse katastrofer tillsammans,
och det kan vi göra igen om det behövs, eller hur?
Vi brukar skoja om att livet är inget för amatörer,
det är bara för proffsen... Dags att tänka i de banorna nu!
Du om någon, är proffisionell i livets labyrinter, gått vilse
ett antal gånger, men alltid hittat vägen ut! Det vet jag att
du gör även nu, bara att det tar en stund att ställa in karta
och kompass till din nya destination! Jag tror på dig stenhårt,
jag vet att du är en ytterst kapabel ung kvinna, med stor potensial!
Ha tålamod, var stark, tro på dig själv och snart öppnas nya dörrar
till något ännu bättre...
Framför allt: Glöm inte att du är älskad, helt ovillkorligt! Jag älskar
dig precis som du är!
Nästa vecka har det passerat 23 år och det är ofattbart!
Vart försvann alla dessa år?
De kom och gick på ett ögonblick känns det som...
Sån liten tulta du var, så söt och gullig på alla sätt,
så charmerande och underbar redan som barn...
Alltid på språng, nyfiken på allt och alla. Skulle utforska
världen och ville vara med överallt.
Ja, det var tider det! Känns som en stor gåva att få
ha följt dig på vägens gång i både glädje och sorg...
Du ska veta att jag är stolt över dig och glad att just du
är min dotter! Just nu vet jag att ditt liv är tufft och svårt...
Jag finns alltid här för dig, det vet du!
Vi har redan klarat av diverse katastrofer tillsammans,
och det kan vi göra igen om det behövs, eller hur?
Vi brukar skoja om att livet är inget för amatörer,
det är bara för proffsen... Dags att tänka i de banorna nu!
Du om någon, är proffisionell i livets labyrinter, gått vilse
ett antal gånger, men alltid hittat vägen ut! Det vet jag att
du gör även nu, bara att det tar en stund att ställa in karta
och kompass till din nya destination! Jag tror på dig stenhårt,
jag vet att du är en ytterst kapabel ung kvinna, med stor potensial!
Ha tålamod, var stark, tro på dig själv och snart öppnas nya dörrar
till något ännu bättre...
Framför allt: Glöm inte att du är älskad, helt ovillkorligt! Jag älskar
dig precis som du är!
Energi...
Ett begrepp som är obegripligt för vissa...
Först på senare tid har forskare kunnat bevisa fenomenet kvantfysik.
Allt är energi och utstrålar energi som omgivningen plockar upp
och försöker tolka. På en omedveten nivå berörs vi av vad människor
och föremål strålar ut till oss. De som är bevandrade i ämnet energi
och energiavtryck, kan handskas med detta på ett medvetet plan och
kan då undvika för stor dränering av sin egen energi. Finns vissa
människor som fullkomligt suger ur andra, och inte ger ett skvatt
tillbaka...Jag är ytterst känslig för vad folk sänder ut, undviker de
värsta "vampyrerna"! Behöver min kraft och energi till roligare
saker än att göda någons ego...
Kroppsspråket är en annan intressant sak. Det avslöjar mycket om
en person. De som gömmer sig bakom en fasad, spelar sina spel
och roller, genomskådas enkelt av sin kroppshållning och sina
gester. Såna människor glömmer lätt att energiutstrålning och
kroppsspråk är något som sker automatiskt, till skillnad mot
det du säger eller gör, som kan vara tillrättalagt och tillgjort.
Jag har stött på de flesta varianter av fejkade personligheter,
åkt på mina smällar. När jag sen började intressera mig mer
för ämnet energi och fick ett vidare begrepp om det hela, då
förstod jag mer på en medveten nivå vad som hände...
Är glad att jag gick en kurs i mental träning, där fick man
insikter och aha - upplevelser, i mångt och mycket.
Vi tränade en hel del på att kliva "ut ur boxen", att tänja gränserna,
utmana rädslor och förutfattade meningar. Expandera, nå en
högre potensial och använda mer av vår kapacitet.
Kan nog lugnt påstå att den kursen var väl använd tid
och mer lärorikt än något annat jag varit på...
Detta var kunskap bortom det välkända, trygga och säkra.
Kändes som att kastas ut i det okända utan fallskärm och
utan livförsäkring, för att nu prata i metaforer.
Att tänka utanför det kollektiva tänkandet, utgå från sig själv
och ifrågasätta gängse normer har berikat mitt liv
otroligt mycket...Mitt mål har hela tiden varit att leva
enligt mitt sanna jag, inte efter hur andra vill att
jag ska vara...
Först på senare tid har forskare kunnat bevisa fenomenet kvantfysik.
Allt är energi och utstrålar energi som omgivningen plockar upp
och försöker tolka. På en omedveten nivå berörs vi av vad människor
och föremål strålar ut till oss. De som är bevandrade i ämnet energi
och energiavtryck, kan handskas med detta på ett medvetet plan och
kan då undvika för stor dränering av sin egen energi. Finns vissa
människor som fullkomligt suger ur andra, och inte ger ett skvatt
tillbaka...Jag är ytterst känslig för vad folk sänder ut, undviker de
värsta "vampyrerna"! Behöver min kraft och energi till roligare
saker än att göda någons ego...
Kroppsspråket är en annan intressant sak. Det avslöjar mycket om
en person. De som gömmer sig bakom en fasad, spelar sina spel
och roller, genomskådas enkelt av sin kroppshållning och sina
gester. Såna människor glömmer lätt att energiutstrålning och
kroppsspråk är något som sker automatiskt, till skillnad mot
det du säger eller gör, som kan vara tillrättalagt och tillgjort.
Jag har stött på de flesta varianter av fejkade personligheter,
åkt på mina smällar. När jag sen började intressera mig mer
för ämnet energi och fick ett vidare begrepp om det hela, då
förstod jag mer på en medveten nivå vad som hände...
Är glad att jag gick en kurs i mental träning, där fick man
insikter och aha - upplevelser, i mångt och mycket.
Vi tränade en hel del på att kliva "ut ur boxen", att tänja gränserna,
utmana rädslor och förutfattade meningar. Expandera, nå en
högre potensial och använda mer av vår kapacitet.
Kan nog lugnt påstå att den kursen var väl använd tid
och mer lärorikt än något annat jag varit på...
Detta var kunskap bortom det välkända, trygga och säkra.
Kändes som att kastas ut i det okända utan fallskärm och
utan livförsäkring, för att nu prata i metaforer.
Att tänka utanför det kollektiva tänkandet, utgå från sig själv
och ifrågasätta gängse normer har berikat mitt liv
otroligt mycket...Mitt mål har hela tiden varit att leva
enligt mitt sanna jag, inte efter hur andra vill att
jag ska vara...
Jakt på presenter...
Inte helt lätt, må jag säga! Suttit hemma och tänkt ut vad jag ska köpa,
sen i affären upptäcker jag att grejen inte finns överhuvudtaget...
Eller att den inte motsvarar mina förväntningar! Dessutom var
jag inte på köphumör idag, så det gjorde ju inte saken lättare precis...
Att förära någon en gåva, kan vara riktigt knivigt. Snudd på överjävligt
vill jag påstå, vissa gånger! Man vill ju helst att mottagaren ska bli
överlycklig och tycka presenten var något de verkligen ville ha. Inte
nog med det, man vill också att personen ska känna tanken och
känslan bakom gåvan...Har sprungit benen av mig denna dag, in
och ut i diverse olika presentshoppar, lika tomhänt när jag går
därifrån som jag var när jag kom in!
Har väninnor som älskar att löpa benen av sig i affärer.
Ju fler desto bättre! Fattar inte vad det är för nöje alltså?
Kan bli vansinnig, när man är smakråd åt vissa - ingen
nämnd och ingen glömd... Varje hylla, varje galje ska strippas
på plagg och det ska provas igenom hela kollektioner...
Jag pallar inte sånt, tröttnar ganska omgående och vill
gå och fika istället! Det är mer min melodi, dricka kaffe
och umgås. Bra mycket roligare...
sen i affären upptäcker jag att grejen inte finns överhuvudtaget...
Eller att den inte motsvarar mina förväntningar! Dessutom var
jag inte på köphumör idag, så det gjorde ju inte saken lättare precis...
Att förära någon en gåva, kan vara riktigt knivigt. Snudd på överjävligt
vill jag påstå, vissa gånger! Man vill ju helst att mottagaren ska bli
överlycklig och tycka presenten var något de verkligen ville ha. Inte
nog med det, man vill också att personen ska känna tanken och
känslan bakom gåvan...Har sprungit benen av mig denna dag, in
och ut i diverse olika presentshoppar, lika tomhänt när jag går
därifrån som jag var när jag kom in!
Har väninnor som älskar att löpa benen av sig i affärer.
Ju fler desto bättre! Fattar inte vad det är för nöje alltså?
Kan bli vansinnig, när man är smakråd åt vissa - ingen
nämnd och ingen glömd... Varje hylla, varje galje ska strippas
på plagg och det ska provas igenom hela kollektioner...
Jag pallar inte sånt, tröttnar ganska omgående och vill
gå och fika istället! Det är mer min melodi, dricka kaffe
och umgås. Bra mycket roligare...
Mysstund för katten...
Denna kattfröken tycks tro att jag pärlar enbart för hennes skull...
Det är en lyckodag i hennes lilla värld, när materialet plockas fram
och jag intar min plats vid skrivbordet.
Trots sina 10 år förvandlas hon till en yster, lekfull kattunge när pärlor
och smyckeswire ligger på plats. Här ska puttas och skutta och hoppa
så grejorna flyger åt alla håll! Roligast verkar vara när pärlorna åker
över kanten och matte ligger på golvet och kryper runt, letandes
i skrymslen och vrår efter sina grejor! Det är sällan man ser kattfröken
så exalterad i dessa dagar, åldern har tagit ut sin rätt antar jag. Därför
har jag inte hjärta att stoppa henne, eller stänga in henne i köket och
få vara ifred. Jag vet också att när värsta hysterin lagt sig, då rullar hon
ihop sig så nära det går, helst mitt i pärlsmeten. Sen följer hon
minsta rörelser med sina havsgröna ögon och är mäkta
intresserad av det som skapas. Verkar njuta av hela denna process
till den milda grad att hon till slut somnar mitt uppe i alltihopa.
Så underbart vacker denna katt är och så fridfullt det är att sitta
bredvid henne medan hon sover sin skönhetssömn...
Lugna, jämna andetag som vaggar mitt sinne till ro...
Det är en lyckodag i hennes lilla värld, när materialet plockas fram
och jag intar min plats vid skrivbordet.
Trots sina 10 år förvandlas hon till en yster, lekfull kattunge när pärlor
och smyckeswire ligger på plats. Här ska puttas och skutta och hoppa
så grejorna flyger åt alla håll! Roligast verkar vara när pärlorna åker
över kanten och matte ligger på golvet och kryper runt, letandes
i skrymslen och vrår efter sina grejor! Det är sällan man ser kattfröken
så exalterad i dessa dagar, åldern har tagit ut sin rätt antar jag. Därför
har jag inte hjärta att stoppa henne, eller stänga in henne i köket och
få vara ifred. Jag vet också att när värsta hysterin lagt sig, då rullar hon
ihop sig så nära det går, helst mitt i pärlsmeten. Sen följer hon
minsta rörelser med sina havsgröna ögon och är mäkta
intresserad av det som skapas. Verkar njuta av hela denna process
till den milda grad att hon till slut somnar mitt uppe i alltihopa.
Så underbart vacker denna katt är och så fridfullt det är att sitta
bredvid henne medan hon sover sin skönhetssömn...
Lugna, jämna andetag som vaggar mitt sinne till ro...
Djurens vänner?
I Borås borde föreningen döpas om till Djurens ovänner!
När jag såg bilderna på omhändertagna katter, mådde jag illa!
Här är djur som redan farit ont och är i dåligt skick
både psykiskt och fysiskt. Vad gör de sk djurens vänner?
Jo, stoppar in ett par tre djur i en bur av minsta sort, staplar
burarna ovanpå varandra! Ingen mat, inget vatten, ingen
möjlighet att uträtta sina behov...Vad mer kan jag säga?
Trodde att Sverige låg långt fram när det gäller djurrättsfrågor,
men jag är ytterst tveksam till det för tillfället!
Har läst artiklar om denna organisation och dess ordförande,
ett antal gånger förut, men inget verkar ha hänt mer än att
de får fortsätta plåga redan plågade djur...Skänkta pengar, som
ska gå till omvårdnad av dessa stackars katter, kan man börja
undra nu var de tar vägen? Av artiklar och bildbevis, kan man dra
slutsatsen att: Bidragen som folk givit, kommer inte djuren tillgodo!
Förut har föreningen kommit undan genom väldigt dåliga
förklaringar. Det skylls på än det ena och än det andra, bla att de
är utsatta för en förtalskampanj av illvilliga människor...
Jag undrar just vem som är illvilliga i detta fallet?
Hur fan kan de ha samvete, att göra mer skada till dessa utsatta
oskyldiga små varelser, som redan farit så illa?
Det övergår mitt förstånd faktiskt! Betänker man då också,
att dessa personer ska skydda och värna om djuren
som kommer i deras vård, ja då ger man upp angående
människans godhet...Detta är ondska i sin renaste form enligt mig!
Som tur är ska det göras en förundersökning nu och ev gå
till åtal. Jag glädjer mig åt det faktum att rättvisa ska skipas förhoppningsvis!
Jag blir så upprörd, både ledsen och förbannad att vissa ur människosläktet
kan uppföra sig så svinigt! Hur rättfärdigar de sina handlingar?
Ibland får man skämmas över att tillhöra människorasen i dagens läge tyvärr...
Ska de/vi aldrig lära av historien att respektera allt liv och att ha kontakt
med samvetet, den inre kompassen som talar om när något är rätt eller fel?
Ibland undrar jag var denna värld är på väg egentligen...
När jag såg bilderna på omhändertagna katter, mådde jag illa!
Här är djur som redan farit ont och är i dåligt skick
både psykiskt och fysiskt. Vad gör de sk djurens vänner?
Jo, stoppar in ett par tre djur i en bur av minsta sort, staplar
burarna ovanpå varandra! Ingen mat, inget vatten, ingen
möjlighet att uträtta sina behov...Vad mer kan jag säga?
Trodde att Sverige låg långt fram när det gäller djurrättsfrågor,
men jag är ytterst tveksam till det för tillfället!
Har läst artiklar om denna organisation och dess ordförande,
ett antal gånger förut, men inget verkar ha hänt mer än att
de får fortsätta plåga redan plågade djur...Skänkta pengar, som
ska gå till omvårdnad av dessa stackars katter, kan man börja
undra nu var de tar vägen? Av artiklar och bildbevis, kan man dra
slutsatsen att: Bidragen som folk givit, kommer inte djuren tillgodo!
Förut har föreningen kommit undan genom väldigt dåliga
förklaringar. Det skylls på än det ena och än det andra, bla att de
är utsatta för en förtalskampanj av illvilliga människor...
Jag undrar just vem som är illvilliga i detta fallet?
Hur fan kan de ha samvete, att göra mer skada till dessa utsatta
oskyldiga små varelser, som redan farit så illa?
Det övergår mitt förstånd faktiskt! Betänker man då också,
att dessa personer ska skydda och värna om djuren
som kommer i deras vård, ja då ger man upp angående
människans godhet...Detta är ondska i sin renaste form enligt mig!
Som tur är ska det göras en förundersökning nu och ev gå
till åtal. Jag glädjer mig åt det faktum att rättvisa ska skipas förhoppningsvis!
Jag blir så upprörd, både ledsen och förbannad att vissa ur människosläktet
kan uppföra sig så svinigt! Hur rättfärdigar de sina handlingar?
Ibland får man skämmas över att tillhöra människorasen i dagens läge tyvärr...
Ska de/vi aldrig lära av historien att respektera allt liv och att ha kontakt
med samvetet, den inre kompassen som talar om när något är rätt eller fel?
Ibland undrar jag var denna värld är på väg egentligen...
Att skapa = lycka...
När jag är kreativ och skapar med mina händer, då är jag totalt lycklig!
När jag hamnar i flödet av konstnärliga ide'er, försvinner
både tid och rum...Jag är så tacksam att ha fått den gåvan, att kunna
uttrycka mig genom färg och form... Jag njuter även av andras alster
och beundrar deras skapande, som även ger mig en ny inspiration.
Glömmer aldrig en utställning på Textilmuseumet. Där visades fritt
broderi, även fritt skapande med lappar och tyger. Det var helt enormt!
Vilken skaparglädje alltså! Dessa konstnärer hade tagit sig bortom
alla begränsningar och oskrivna regler. De blomstrade verkligen
i sin kreativitet! Såna besök på någon utställning, kan få mig
själaglad för lång tid framöver. Dessutom brukar jag komma
igång med något eget projekt efter en sån upplevelse och det
är jag tacksam för. Livet känns lite torftigt, de gånger som jag
gjort färdigt en skapelse och inte påbörjat något nytt ännu.
Skapandet berikar hela min existens och jag vill uppmuntra
alla som tänkt tanken att skaffa sig en hobby! Gör det!
Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag...
Här är ett smakprov på en trevlig sysselsättning, utsäkta den dåliga bild kvaliten.
/ Kerstin.
När jag hamnar i flödet av konstnärliga ide'er, försvinner
både tid och rum...Jag är så tacksam att ha fått den gåvan, att kunna
uttrycka mig genom färg och form... Jag njuter även av andras alster
och beundrar deras skapande, som även ger mig en ny inspiration.
Glömmer aldrig en utställning på Textilmuseumet. Där visades fritt
broderi, även fritt skapande med lappar och tyger. Det var helt enormt!
Vilken skaparglädje alltså! Dessa konstnärer hade tagit sig bortom
alla begränsningar och oskrivna regler. De blomstrade verkligen
i sin kreativitet! Såna besök på någon utställning, kan få mig
själaglad för lång tid framöver. Dessutom brukar jag komma
igång med något eget projekt efter en sån upplevelse och det
är jag tacksam för. Livet känns lite torftigt, de gånger som jag
gjort färdigt en skapelse och inte påbörjat något nytt ännu.
Skapandet berikar hela min existens och jag vill uppmuntra
alla som tänkt tanken att skaffa sig en hobby! Gör det!
Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag...
Här är ett smakprov på en trevlig sysselsättning, utsäkta den dåliga bild kvaliten.
/ Kerstin.
Så stolt över dig...
Fanns en tid då jag misströstade angående dig...
Undrade hur detta skulle sluta? Du var allmänt stökig och inte så
ansvarsfull som jag hade önskat. Men över en sommar skedde
ett mirakel. Du förvandlades från strulig tonåring till en mogen,
ansvarsfull ung kvinna. Om du bara visste hur det glädjer mig!
Dina odds att lyckas har drastiskt förändrats! Du har nu alla
möjligheter i världen, att bli vad du vill! Idag är du målinriktad,
tar ditt ansvar över situationen och gör det som krävs. Jag är
mäkta stolt över dig! Du har förstått nu att din framgång, ligger
i dina egna händer. Du har mognat otroligt mycket på så kort tid
och jag vill ge dig en stor eloge för detta! Skola, utbildning och betyg
har blivit betydelsefullt för dig, du förstår nu hur viktigt det är...
Heder åt dig kära dotter, du är ett föredöme i dessa dagar och en
mors stolthet!
/Kerstin
Undrade hur detta skulle sluta? Du var allmänt stökig och inte så
ansvarsfull som jag hade önskat. Men över en sommar skedde
ett mirakel. Du förvandlades från strulig tonåring till en mogen,
ansvarsfull ung kvinna. Om du bara visste hur det glädjer mig!
Dina odds att lyckas har drastiskt förändrats! Du har nu alla
möjligheter i världen, att bli vad du vill! Idag är du målinriktad,
tar ditt ansvar över situationen och gör det som krävs. Jag är
mäkta stolt över dig! Du har förstått nu att din framgång, ligger
i dina egna händer. Du har mognat otroligt mycket på så kort tid
och jag vill ge dig en stor eloge för detta! Skola, utbildning och betyg
har blivit betydelsefullt för dig, du förstår nu hur viktigt det är...
Heder åt dig kära dotter, du är ett föredöme i dessa dagar och en
mors stolthet!
/Kerstin
Finns inga ord...
att beskriva hur saknad känns! Det är bara så tungt i bröstet, och som ett tomt hål...
Det gör bokstavligt talat ont! Orden räcker inte till för känslan av saknad...
Saknaden av ditt hjärtliga skratt och galna kommentarer...
Din generositet som inte känner några gränser...
Omsorg om andra och hur de har det...
En vänskap med själsliga band...
Tokiga infall och upptåg av diverse slag...
Jag kan räkna upp många kvalite'er som är guld värt!
Såna här slags människor lämnar ett stort tomrum, när de försvinner!
Jag vet att du kommer tillbaka, men ingen vet riktigt när...
Till dess finns du i mitt hjärta och i mina tankar!
/Kerstin
Det gör bokstavligt talat ont! Orden räcker inte till för känslan av saknad...
Saknaden av ditt hjärtliga skratt och galna kommentarer...
Din generositet som inte känner några gränser...
Omsorg om andra och hur de har det...
En vänskap med själsliga band...
Tokiga infall och upptåg av diverse slag...
Jag kan räkna upp många kvalite'er som är guld värt!
Såna här slags människor lämnar ett stort tomrum, när de försvinner!
Jag vet att du kommer tillbaka, men ingen vet riktigt när...
Till dess finns du i mitt hjärta och i mina tankar!
/Kerstin
Tonåring eller tant...
Det är mina val har jag förstått efter att ha varit
i affärerna och letat höstkläder. Är svårt att hitta klassiska
snygga plagg för en "mogen" kvinna. Ja, om du inte vill spendera en
halv förmögenhet vill säga, i en chick liten exklusiv modebutik...
Det är synd att inköparna tycks vara så andefattiga, verkar som om
vi alla ska stövla omkring i exakt samma stuk. Inga olikheter här inte,
om du inte väljer att vara helt extrem, och sticka ut fullständigt förstås.
Risken är väl då att bli utstirrad och begapad av helt fel anledning.
Det känns inte lockande måste jag medge...
Storlekar är ett annat dilemma, de passar sällan min kropp i dessa dagar!
Visserligen är jag noga med, hur ett klädesplagg sitter och att modellen
går hand i hand med min personlighet, men ändå...
Även skostorlekarna är skumma! För några år sedan hade jag två nr mindre
i storlek! Ja, jag vet vad alla tänker nu, att jag lagt på mig ett antal kilo och då
är det ju inte konstigt alls. I själva verket är det precis tvärtom! En infektion, som inte var av denna världen
sänkte min vikt med tio kilo på nolltid, så jag lovar det är inte problemet!
Undrar om det kan ha med att göra att vi ska vara så globala
nu för tiden? Europeiska storlekar och sånt. Vi nordbor är ju inte skapta
som små petita fransyskor precis!
Hur eller hur, jag hittar inte min stil i klädutbudet, så enkelt är det.
Vill inte se ut som en förvuxen tonåring, ej heller som en tant runt de sjuttio.
Så vad ska jag göra, börja sy mina egna kläder eller?
/Kerstin
i affärerna och letat höstkläder. Är svårt att hitta klassiska
snygga plagg för en "mogen" kvinna. Ja, om du inte vill spendera en
halv förmögenhet vill säga, i en chick liten exklusiv modebutik...
Det är synd att inköparna tycks vara så andefattiga, verkar som om
vi alla ska stövla omkring i exakt samma stuk. Inga olikheter här inte,
om du inte väljer att vara helt extrem, och sticka ut fullständigt förstås.
Risken är väl då att bli utstirrad och begapad av helt fel anledning.
Det känns inte lockande måste jag medge...
Storlekar är ett annat dilemma, de passar sällan min kropp i dessa dagar!
Visserligen är jag noga med, hur ett klädesplagg sitter och att modellen
går hand i hand med min personlighet, men ändå...
Även skostorlekarna är skumma! För några år sedan hade jag två nr mindre
i storlek! Ja, jag vet vad alla tänker nu, att jag lagt på mig ett antal kilo och då
är det ju inte konstigt alls. I själva verket är det precis tvärtom! En infektion, som inte var av denna världen
sänkte min vikt med tio kilo på nolltid, så jag lovar det är inte problemet!
Undrar om det kan ha med att göra att vi ska vara så globala
nu för tiden? Europeiska storlekar och sånt. Vi nordbor är ju inte skapta
som små petita fransyskor precis!
Hur eller hur, jag hittar inte min stil i klädutbudet, så enkelt är det.
Vill inte se ut som en förvuxen tonåring, ej heller som en tant runt de sjuttio.
Så vad ska jag göra, börja sy mina egna kläder eller?
/Kerstin
En vacker yta - räcker inte...
I dessa dagar av Top Modelsprogram, extreme make over och bantning i absurdum, behöver vi börja ifrågasätta detta fenomen tycker jag! Det har verkligen gått till överdrift! Finns allt för mycket pengar att tjäna på människors önskan att se "perfekt" ut. Jag tycker det är så sorgligt hela konceptet... Många strävar efter att ha en kropp och ett utsee'nde, som platsar och är nr ett i skönhetsindustrin. De glömmer att utstrålning och personlighet är minst lika viktigt för att attrahera andra människor! Osäkra personer gömmer sig ju ofta bakom ett plastigt och tillrättalagt yttre, sånt lyser igenom för det mesta... Eller såna som går helt och hållet upp i sin egen person, och anser sig själv stå högt i kurs på skönhetslistan. De utstrålar sällan någon värme eller intresse för andra och blir i mina ögon ointressanta. De har inget att tillföra mer än tips på skönhetskurer eller dieter känns det som... Där kanske jag hårddrar lite i och för sig, men genom erfarenhet kan jag väl lugnt påstå att den vackra ytan, är rätt tom på andra uttryck... Gud bevare oss för att åldras! Det är helt tabu! Se ut som 25 år, resten av livet är konceptet för dagen. Så patetiskt egentligen... Att bli äldre är ju en naturlig process, och i mina ögon njutbart på sitt sätt. Vad är problemet egentligen, undrar jag?
/Kerstin
/Kerstin
Tankar...
Jag är en filosofisk typ...Tänker och känner rätt mycket, om allt
och ingenting...Låter tankarna vandra i sina egna banor ibland...
Häromdagen funderade jag på alla människor som passerat
revy i mitt liv. De var många! En del av dem gjorde ett starkt intryck,
jag minns vår samvaro som om det vore igår! Mycket vatten har
runnit under broarna sedan dess, det lovar jag...Undrar var de tog
vägen? Hur deras liv gestaltar sig idag?
Min barndomskompis och jag fick tillbaka vår kontakt, för ett antal
år sedan. Vi hörs av emellanåt, uppdaterar varandra lite smått...
Hon bor fortfarande kvar i samma stad och jag är ca 40 mil därifrån.
Drabbas av en vansinnig längtan efter kära östkusten och havet!
Längtan efter skärgården, dess kobbar och öar, svarta klippor i solnedgången...
Jag är lite malplacerad här i Borås måste jag erkänna. Hela mitt
väsen hör havet till! Jag har en dröm, att bosätta mig vid vattnet
på äldre dagar och få njuta av dess skönhet igen...
Oj, oj blev visst riktigt nostalgisk här...
/ Kerstin
Vacker vattenbild som jag tycker så mycket om. Kära dotter har fotat.
och ingenting...Låter tankarna vandra i sina egna banor ibland...
Häromdagen funderade jag på alla människor som passerat
revy i mitt liv. De var många! En del av dem gjorde ett starkt intryck,
jag minns vår samvaro som om det vore igår! Mycket vatten har
runnit under broarna sedan dess, det lovar jag...Undrar var de tog
vägen? Hur deras liv gestaltar sig idag?
Min barndomskompis och jag fick tillbaka vår kontakt, för ett antal
år sedan. Vi hörs av emellanåt, uppdaterar varandra lite smått...
Hon bor fortfarande kvar i samma stad och jag är ca 40 mil därifrån.
Drabbas av en vansinnig längtan efter kära östkusten och havet!
Längtan efter skärgården, dess kobbar och öar, svarta klippor i solnedgången...
Jag är lite malplacerad här i Borås måste jag erkänna. Hela mitt
väsen hör havet till! Jag har en dröm, att bosätta mig vid vattnet
på äldre dagar och få njuta av dess skönhet igen...
Oj, oj blev visst riktigt nostalgisk här...
/ Kerstin
Vacker vattenbild som jag tycker så mycket om. Kära dotter har fotat.
Så kan det gå...
Nu har det hänt igen...
Hela min text försvann!
Denna gång var det inte genom egen försorg utan kattens fel!
Här har jag suttit och fått ihop ett inlägg om både vänlighet och medmänsklighet och vad händer?
Jo, kattmadam här, envisas att ligga precis där jag sitter.
Hon är ju inte storlek small ska ni veta, sen när hon behagade vända på hela sin lekamen -
kom hon emot knappen Escape, skit också!
Man är efterklok, borde lärt mig vid det här laget att spara,
det nedskrivna ifall, ifall - olyckan är framme - och det var den igen!Hela min text försvann!
Denna gång var det inte genom egen försorg utan kattens fel!
Här har jag suttit och fått ihop ett inlägg om både vänlighet och medmänsklighet och vad händer?
Jo, kattmadam här, envisas att ligga precis där jag sitter.
Hon är ju inte storlek small ska ni veta, sen när hon behagade vända på hela sin lekamen -
kom hon emot knappen Escape, skit också!
Man är efterklok, borde lärt mig vid det här laget att spara,
Jaha, kan inte återge skrivelsen detaljerat, men det hela gick ut på att:
Ett vänligt ord kan betyda jättemycket för en medmänniska, och ett hjärtligt
lee'nde kan lysa upp någons värld! Så enkelt egentligen...
Kostar ingenting heller...
Man behöver inte vara någon moder Teresa eller rädda en hel kontinent för att skapa gott här på jorden!
Vi människor kan med små medel göra tillvaron bättre,
det börjar redan inom hemmets väggar och sprider sig utåt som ringar på vattnet...
Världsfred börjar inom var och en av oss, hur vi behandlar andra människor.
Den energi vi sänder ut, kommer alltid tillbaka till oss i samma form.
Attraktionslagen ni vet - likt dras till likt...
Med humor kommer man långt!
Ett gott skratt förlänger livet och gör allting både lättare och roligare!
Bjuda på sig själv helt enkelt! Vad har man att förlora!
Ingenting, snarare tvärtom!
Tro inte nu att jag är sån där klämkäck,
jobbig varelse som fjantar omkring och vill att alla ska sjunga allsång eller nå't!
Jag pratar utifrån en annan nivå, mina själsvänner därute vet nog exakt vad
jag menar och vill komma fram till, eller hur?
/Kerstin
Nya friska tag...
dags att stå på benen igen, och omfamna livet...
Såg på reprisen av Nyberg och Törnblom i går, såna program är min grej!
Ska sticka ut hakan lite nu, och hoppas vissa inte tar allt för illa upp...
Till alla er som inte gillar den typen av program: Tror inte ni förstår ert eget bästa!
Om alla jobbade med sitt inre, att bygga upp sin självkänsla och sitt
egenvärde, då skulle världen vara en mindre skrämmande plats att leva på!
Osäkra, rädda människor är ofta arga, missunnar andra att ha det bra,
avundssjuka och känner sig hotade av andras framgångar...
Alkoholism, drogproblem och psykisk ohälsa skulle minska drastiskt om
människor jobbade med sin problematik, istället för att fly från den,
och stoppa huvudet i sanden! Att skylla på jävlig barndom, det funkar inte heller...
Svår skilsmässa, nej, funkar ej...
Grejen är att inte leva i en offerroll, då har man gett makten till den som gjorde en illa,
förövaren styr ens mående för Gud vet hur lång tid...
Önskar verkligen att människor förstod hur viktigt det är att gilla sig själv, och att ha ett
egenvärde. Först då kan man bygga upp det liv man vill ha. Bonusen är ett välmående
och en livsglädje, som också innefattar sunda och givande relationer med andra
människor, det får man på köpet så att säga...
Blev lite allvarsamt här idag, blir lätt så när ett ämne ligger en varmt om hjärtat.
Jag som humanist önskar verkligen mänskligheten allt gott, det borde vara en "rättighet"
att må bra inuti. För vissa känns det oöverstigligt, men tänk på att även en 700-milafärd,
börjar med ett steg...
/Kerstin
Såg på reprisen av Nyberg och Törnblom i går, såna program är min grej!
Ska sticka ut hakan lite nu, och hoppas vissa inte tar allt för illa upp...
Till alla er som inte gillar den typen av program: Tror inte ni förstår ert eget bästa!
Om alla jobbade med sitt inre, att bygga upp sin självkänsla och sitt
egenvärde, då skulle världen vara en mindre skrämmande plats att leva på!
Osäkra, rädda människor är ofta arga, missunnar andra att ha det bra,
avundssjuka och känner sig hotade av andras framgångar...
Alkoholism, drogproblem och psykisk ohälsa skulle minska drastiskt om
människor jobbade med sin problematik, istället för att fly från den,
och stoppa huvudet i sanden! Att skylla på jävlig barndom, det funkar inte heller...
Svår skilsmässa, nej, funkar ej...
Grejen är att inte leva i en offerroll, då har man gett makten till den som gjorde en illa,
förövaren styr ens mående för Gud vet hur lång tid...
Önskar verkligen att människor förstod hur viktigt det är att gilla sig själv, och att ha ett
egenvärde. Först då kan man bygga upp det liv man vill ha. Bonusen är ett välmående
och en livsglädje, som också innefattar sunda och givande relationer med andra
människor, det får man på köpet så att säga...
Blev lite allvarsamt här idag, blir lätt så när ett ämne ligger en varmt om hjärtat.
Jag som humanist önskar verkligen mänskligheten allt gott, det borde vara en "rättighet"
att må bra inuti. För vissa känns det oöverstigligt, men tänk på att även en 700-milafärd,
börjar med ett steg...
/Kerstin
Inga kommentarer...
denna dag, om förkylning! Varken i tal eller skrift, ej heller att leva i...Detta ämne är uttjatat för
för min del, blir kräkfärdig bara av att tänka på det...
Lördag då, jag roar mig med att ligga utslagen på soffan framför tv:n. Roligare kan man
ju faktiskt ha, men i detta läget finns inte mycket val,som ni säkert förstår...
Min dotter har lämnat och övergett sjuklägret och förpassat sig till trevligare
omgivningar! Jag förstår henne mer än väl och önskar henne en trevlig dag!
Jag bidar min tid, vet att min tur kommer snart, då livet leker igen!
Att vända negativt till positivt, är något jag tränat hårt på ganska länge nu...
Så: Istället för att gräma mig över spruckna planer och dötråkig tid, bestämde jag mig för att
se det hela som en välbehövlig paus i vardagen...Jag menar att hur ofta kan man ligga och
läsa bra böcker eller se på tv, dagarna i ände? Inte ens på semestern vill jag påstå! Även på
ledig tid har man ju saker att ta hand om, eller hur? Ja, inget ont utan att det för med sig något gott
i slutänden...
för min del, blir kräkfärdig bara av att tänka på det...
Lördag då, jag roar mig med att ligga utslagen på soffan framför tv:n. Roligare kan man
ju faktiskt ha, men i detta läget finns inte mycket val,som ni säkert förstår...
Min dotter har lämnat och övergett sjuklägret och förpassat sig till trevligare
omgivningar! Jag förstår henne mer än väl och önskar henne en trevlig dag!
Jag bidar min tid, vet att min tur kommer snart, då livet leker igen!
Att vända negativt till positivt, är något jag tränat hårt på ganska länge nu...
Så: Istället för att gräma mig över spruckna planer och dötråkig tid, bestämde jag mig för att
se det hela som en välbehövlig paus i vardagen...Jag menar att hur ofta kan man ligga och
läsa bra böcker eller se på tv, dagarna i ände? Inte ens på semestern vill jag påstå! Även på
ledig tid har man ju saker att ta hand om, eller hur? Ja, inget ont utan att det för med sig något gott
i slutänden...
/Kerstin
Manglad av en ångvält...
det är en ganska bra beskrivning av mitt kroppstillstånd, denna fredag...
Vid ganska gott mod ändå, eftersom min kära dotter verkar vara på bättringsvägen och hon
varit lika illa därann som jag. Alltså finns där hopp om att bättre tider stundar...
Tålamod och uthållighet är vad som gäller i detta läget! Men fy farao så mördande tråkigt
det är att leva så här! Igår gick dagen fort eftersom jag sov bort de flesta timmar - var värsta
Törnrosasömnen - utan Prinsen på slutet - tyvärr...
Kroppen som sagt känns mörbultad, halsen aningen bättre, snuvan däremot är
lika ihärdig som gårdagen. Ja, ja man får vara tacksam för minsta lilla förbättring,
för då har man mer att glädja sig åt! Denna dag lär väl gå i vilans tecken
antar jag, finns inte mycket val antar jag. Får läsa i min bok och slå ihjäl lite tid på
så sätt... Rastlösheten pockar på, men energin är lika med noll...Får stå ut bäst
jag kan, invänta morgondagen och hoppas att ett mirakel sker, så jag är
pigg och frisk som en nötkärna imorgon...
Vid ganska gott mod ändå, eftersom min kära dotter verkar vara på bättringsvägen och hon
varit lika illa därann som jag. Alltså finns där hopp om att bättre tider stundar...
Tålamod och uthållighet är vad som gäller i detta läget! Men fy farao så mördande tråkigt
det är att leva så här! Igår gick dagen fort eftersom jag sov bort de flesta timmar - var värsta
Törnrosasömnen - utan Prinsen på slutet - tyvärr...
Kroppen som sagt känns mörbultad, halsen aningen bättre, snuvan däremot är
lika ihärdig som gårdagen. Ja, ja man får vara tacksam för minsta lilla förbättring,
för då har man mer att glädja sig åt! Denna dag lär väl gå i vilans tecken
antar jag, finns inte mycket val antar jag. Får läsa i min bok och slå ihjäl lite tid på
så sätt... Rastlösheten pockar på, men energin är lika med noll...Får stå ut bäst
jag kan, invänta morgondagen och hoppas att ett mirakel sker, så jag är
pigg och frisk som en nötkärna imorgon...
/Kerstin
En superbakterie...
aggresivt elak, har invaderat våra kroppar! Både min dotter och jag ligger
utslagna i sängen. Det är mördande tråkigt, de stunder man är vaken.
Halsen värker, är sträv som sandpapper. Hostan nästan böjer revbenen
i en spiral, och de hotar att krackelera när som helst...
Näsan är igentäppt ena stunden, och rinner som värsta porlande
vårbäck i nästa ögonblick. Gnäll och tandagnisslan!
Är väl befogat i detta läget, att vara småtjurig eller?
Guds gåva till världen måste väl nästan vara Ipren? De trevliga små
pillren gör att huvudvärken dämpas rejält, orkar t om sitta här
och leka med orden en stund...
Ja, ja som väl är kommer en ny dag imorgon, som förhoppningsvis
är bra mycket bättre än idag...
utslagna i sängen. Det är mördande tråkigt, de stunder man är vaken.
Halsen värker, är sträv som sandpapper. Hostan nästan böjer revbenen
i en spiral, och de hotar att krackelera när som helst...
Näsan är igentäppt ena stunden, och rinner som värsta porlande
vårbäck i nästa ögonblick. Gnäll och tandagnisslan!
Är väl befogat i detta läget, att vara småtjurig eller?
Guds gåva till världen måste väl nästan vara Ipren? De trevliga små
pillren gör att huvudvärken dämpas rejält, orkar t om sitta här
och leka med orden en stund...
Ja, ja som väl är kommer en ny dag imorgon, som förhoppningsvis
är bra mycket bättre än idag...
/Kerstin
En överraskning...
fick jag redan kl 10 imorse...Inget dåligt sätt att börja dagen på, eller hur?
En vän till familjen ringde och bjöd mig på ett föredrag av min favorit Khemiri.
Så glad jag blev! Älskar verkligen att gå på föreläsningar i ämnen som intresserar mig...
Det är verkligen upplyftande, och ger inspiration!
Tyvärr har Borås varit dåliga på att få hit spännande och intressanta personligheter, sista tiden. Pulsen såg
jag inbjöd till en hel del matnyttiga ämnen, men priset låg långt över min budget,
så synd verkligen!
De arrangörer som vinnlade sig om att erbjuda föredragshållare i min smak, till ett rimligt pris också,
verkar ha lagt ner den biten fullständigt tyvärr.
Ja, ja mycket vatten rinner ständigt under broarna,
saker och ting förändras med tidens gång, det är ju livets mekanism kan man säga.
Hur eller hur, ser verkligen fram emot detta evenemang som jag fick inbjudan
till denna morgon! Tack Peter, snällt av dig att ha mig i åtanke!
/Kerstin
En vän till familjen ringde och bjöd mig på ett föredrag av min favorit Khemiri.
Så glad jag blev! Älskar verkligen att gå på föreläsningar i ämnen som intresserar mig...
Det är verkligen upplyftande, och ger inspiration!
Tyvärr har Borås varit dåliga på att få hit spännande och intressanta personligheter, sista tiden. Pulsen såg
jag inbjöd till en hel del matnyttiga ämnen, men priset låg långt över min budget,
så synd verkligen!
De arrangörer som vinnlade sig om att erbjuda föredragshållare i min smak, till ett rimligt pris också,
verkar ha lagt ner den biten fullständigt tyvärr.
Ja, ja mycket vatten rinner ständigt under broarna,
saker och ting förändras med tidens gång, det är ju livets mekanism kan man säga.
Hur eller hur, ser verkligen fram emot detta evenemang som jag fick inbjudan
till denna morgon! Tack Peter, snällt av dig att ha mig i åtanke!
/Kerstin
Lojal och trofast
Människans bästa vän är hunden, sägs det. Vill nog påstå att det gäller
även katten. Faktiskt de flesta husdjur i och för sig...Min mormor hade en fågel,
som åmade sig och fjantade runt henne i största allmänhet, men om någon
annan närmade sig den, då var det inte nådigt...Min moster fick ett svullet finger,
med ett stort hack i, som minne! Jag är uppväxt med diverse olika djursorter. Älskade var
de allihopa, men vissa lämnade ett starkare intryck. Katten Happy var stundtals mer som
en människa än en katt. Hon var en övergiven hittekatt, bara tre månader gammal. Helt livrädd och
litade inte på människor. Hennes tacksamhet att få ett hem, visste inga gränser. Ständigt skulle
hon försäkra oss om sin stora kärlek, på varierande sätt. Även sin glädje ville hon visa, flög som en
studsboll mellan golv och tak. Klättrade såväl i tapeter som i julgranen, när man fyade och gav
tillrättavisningar, såg hon på en med oskyldiga ögon och med sin min visade:"Jag har inte gjort något"!
Som kattunge fanns ingen hejd på hyss och upptåg. Vi fick många goda skratt.
Happt växte upp till en vacker kattdam med stor dignitet som ni kan se här
Vid tre års ålder bestämde hon sig för att kräkas upp sina p-piller
här är resultatet.
Tack gode Gud, att denna älskliga kissemiss fanns kvar, den dagen Happy gick hem till Änglarna!
Vad vore livet utan djur?
- Inte mycket kan jag säga!
även katten. Faktiskt de flesta husdjur i och för sig...Min mormor hade en fågel,
som åmade sig och fjantade runt henne i största allmänhet, men om någon
annan närmade sig den, då var det inte nådigt...Min moster fick ett svullet finger,
med ett stort hack i, som minne! Jag är uppväxt med diverse olika djursorter. Älskade var
de allihopa, men vissa lämnade ett starkare intryck. Katten Happy var stundtals mer som
en människa än en katt. Hon var en övergiven hittekatt, bara tre månader gammal. Helt livrädd och
litade inte på människor. Hennes tacksamhet att få ett hem, visste inga gränser. Ständigt skulle
hon försäkra oss om sin stora kärlek, på varierande sätt. Även sin glädje ville hon visa, flög som en
studsboll mellan golv och tak. Klättrade såväl i tapeter som i julgranen, när man fyade och gav
tillrättavisningar, såg hon på en med oskyldiga ögon och med sin min visade:"Jag har inte gjort något"!
Som kattunge fanns ingen hejd på hyss och upptåg. Vi fick många goda skratt.
Happt växte upp till en vacker kattdam med stor dignitet som ni kan se här
Vid tre års ålder bestämde hon sig för att kräkas upp sina p-piller
här är resultatet.
Tack gode Gud, att denna älskliga kissemiss fanns kvar, den dagen Happy gick hem till Änglarna!
Vad vore livet utan djur?
- Inte mycket kan jag säga!
/ Kerstin
Mina intentioner var så goda
men slutade inte lika bra... Höstrensning i skåp och lådor.
Vilken utomordentlig god ide`! Jag skred till verket, upptäckte att halva min
garderob består av kläder och skor som inte används, av olika skäl...
Är bara färgen okey, då finns ingen hejd på mitt samlande!
Blusen som sett sina bästa dagar, rent modemässigt, ja den syr vi om, inga problem!
Skorna som gör helvetes ont i lilltårna, de töjer vi ut med tjocka, våta strumpor
på sargade fötter! Byxan som är svart, men tenderar att få en gråaktig ton efter fem
minuter pga dammpartiklar och katthår, som den ivrigt drar till sig - inget problem
det heller - bara köpa fem extra rullborstar!
Mina goda avsikter slutade i ren katastrof, som vanligt, ska jag väl tillägga...
Ingenting är bortplockat eller kastat, det har bara bytt plats i skåpet.
Ska jag skratta eller gråta åt eländet?
Antingen är jag för ekonomisk eller rent utav bara dum i huvudet. Jag vet med den rationella
delen av min hjärna, att ingenting blir omsytt eller använt heller för den delen - så varför
håller jag på så här, år efter år? Den som spar, den har, är det ett passande uttryck eller?
Säkert är jag inte ensam om detta fenomen, inte bland kvinnor i alla fall!
Det tröstar mig för stunden, kan jag säga!
/KerstinVilken utomordentlig god ide`! Jag skred till verket, upptäckte att halva min
garderob består av kläder och skor som inte används, av olika skäl...
Är bara färgen okey, då finns ingen hejd på mitt samlande!
Blusen som sett sina bästa dagar, rent modemässigt, ja den syr vi om, inga problem!
Skorna som gör helvetes ont i lilltårna, de töjer vi ut med tjocka, våta strumpor
på sargade fötter! Byxan som är svart, men tenderar att få en gråaktig ton efter fem
minuter pga dammpartiklar och katthår, som den ivrigt drar till sig - inget problem
det heller - bara köpa fem extra rullborstar!
Mina goda avsikter slutade i ren katastrof, som vanligt, ska jag väl tillägga...
Ingenting är bortplockat eller kastat, det har bara bytt plats i skåpet.
Ska jag skratta eller gråta åt eländet?
Antingen är jag för ekonomisk eller rent utav bara dum i huvudet. Jag vet med den rationella
delen av min hjärna, att ingenting blir omsytt eller använt heller för den delen - så varför
håller jag på så här, år efter år? Den som spar, den har, är det ett passande uttryck eller?
Säkert är jag inte ensam om detta fenomen, inte bland kvinnor i alla fall!
Det tröstar mig för stunden, kan jag säga!
Sommaren som aldrig blev av
Den gick förbi helt obemärkt, och hösten intog dess plats i ett tidigt skede. Vad var det som hände?
Många av oss var säkert glada till en början, att slippa rena rama ökenvärmen,
som en obarmhärtig stor, kokhet sol har vräkt över oss vissa somrar...
Men detta blev fel åt andra hållet! Kan vi få lite balans där uppifrån tack?
Jag var övertygad om att nu stundar en brittsommar av stora mått,
hade stora planer att utmana mig själv denna höst.
En gång för alla överge min bekvämlighet, och ge mig ut på en-timmes promenader VARJE dag.
Inte bara de gånger jag läst någon hälsoartikel, och drabbats av mitt dåliga samvete.
Jag har visualiserat (som det så vackert heter), mig själv, rantandes i skogarna med ett stort leende på läpparna,
dessutom rosenkindad och fräsch som en nyponros...
Därav blir ingenting har jag insett! Vem ger sig ut i stora,
stygga höststormen, med regnet forsande kring nacken?
Inte jag inte! Måste medge att jag ser hurtbullarna
genom mitt fönster, alerta och på g, oavsett väder...
Blir både lite avundssjuk, och imponerad,! Hur i sjutton kan de
genomföra ett sånt projekt, när regnet står som spön i backen och vissas gångstavar nästan knäcks på mitten
i höstblåsten? Man måste ju medge att det är starkt gjort alltså!
Undrar om det finns någon mirakelkur eller nåt, som kan få ens träningsinstinkt att växa eller så?
Idag är det lugnt, kan freda mitt samvete med att ingen "normal" människa ger sig ut i sånt ruggigt väder.
Oj, oj tror solen skymtade där bland molnen plötsligt...
Skit också, kan ändå inte dra på träningskläderna, host, host, tror jag är lite snuvig, hehe.
Ja, det kommer alltid något emellan mig och motionen, fattar inte varför?
/Kerstin
Många av oss var säkert glada till en början, att slippa rena rama ökenvärmen,
som en obarmhärtig stor, kokhet sol har vräkt över oss vissa somrar...
Men detta blev fel åt andra hållet! Kan vi få lite balans där uppifrån tack?
Jag var övertygad om att nu stundar en brittsommar av stora mått,
hade stora planer att utmana mig själv denna höst.
En gång för alla överge min bekvämlighet, och ge mig ut på en-timmes promenader VARJE dag.
Inte bara de gånger jag läst någon hälsoartikel, och drabbats av mitt dåliga samvete.
Jag har visualiserat (som det så vackert heter), mig själv, rantandes i skogarna med ett stort leende på läpparna,
dessutom rosenkindad och fräsch som en nyponros...
Därav blir ingenting har jag insett! Vem ger sig ut i stora,
stygga höststormen, med regnet forsande kring nacken?
Inte jag inte! Måste medge att jag ser hurtbullarna
genom mitt fönster, alerta och på g, oavsett väder...
Blir både lite avundssjuk, och imponerad,! Hur i sjutton kan de
genomföra ett sånt projekt, när regnet står som spön i backen och vissas gångstavar nästan knäcks på mitten
i höstblåsten? Man måste ju medge att det är starkt gjort alltså!
Undrar om det finns någon mirakelkur eller nåt, som kan få ens träningsinstinkt att växa eller så?
Idag är det lugnt, kan freda mitt samvete med att ingen "normal" människa ger sig ut i sånt ruggigt väder.
Oj, oj tror solen skymtade där bland molnen plötsligt...
Skit också, kan ändå inte dra på träningskläderna, host, host, tror jag är lite snuvig, hehe.
Ja, det kommer alltid något emellan mig och motionen, fattar inte varför?
/Kerstin
Försöker igen...
Snacka om hur irriterande det är när man fått ihop ett
inlägg som kändes meningsfullt, och vips så var det borta
och försvann , Gud vet vart? Skulle precis publicera det, då
kom en annan konstig ruta upp istället, och när jag väl fixat till det hela,
då var min text borta med vinden! Teknikens under eller vad? Önskar att jag
vore ett tekniskt geni vid såna tillfällen... Min gamla datalärare Mattias
skulle gråta blod om han visste hur kass jag fortfarande är vid tangentbordet.
Teknik och jag går inte hand i hand tyvärr!
Idag skrev jag om egotrippade vänner, eller andra närstående i ens liv...
Minns inte längre ordagrannt den texten, omfattande var den i alla fall. Jag hade en
episod igår med en fullblodsegoist, som tror att hela universum kretsar kring hennes
person och behov. Alla ska dirigeras och agera nickedockor, annars minsann får hon
ett utbrott. Funkar inte den metoden körs ett varv manipulation, går alltid att använda otrevlighet
som grädde på moset. Känns detta igen eller? Undrar om inte vi alla har någon egotrippad varelse
i vårt liv? De har en förmåga att hänga sig kvar också tyvärr, som en blodigel suger sig fast och
bara vägrar släppa taget. Fy fasiken. vi borde deportera dem till Sibirien eller nå`t....
/Kerstin
inlägg som kändes meningsfullt, och vips så var det borta
och försvann , Gud vet vart? Skulle precis publicera det, då
kom en annan konstig ruta upp istället, och när jag väl fixat till det hela,
då var min text borta med vinden! Teknikens under eller vad? Önskar att jag
vore ett tekniskt geni vid såna tillfällen... Min gamla datalärare Mattias
skulle gråta blod om han visste hur kass jag fortfarande är vid tangentbordet.
Teknik och jag går inte hand i hand tyvärr!
Idag skrev jag om egotrippade vänner, eller andra närstående i ens liv...
Minns inte längre ordagrannt den texten, omfattande var den i alla fall. Jag hade en
episod igår med en fullblodsegoist, som tror att hela universum kretsar kring hennes
person och behov. Alla ska dirigeras och agera nickedockor, annars minsann får hon
ett utbrott. Funkar inte den metoden körs ett varv manipulation, går alltid att använda otrevlighet
som grädde på moset. Känns detta igen eller? Undrar om inte vi alla har någon egotrippad varelse
i vårt liv? De har en förmåga att hänga sig kvar också tyvärr, som en blodigel suger sig fast och
bara vägrar släppa taget. Fy fasiken. vi borde deportera dem till Sibirien eller nå`t....
/Kerstin
