Tankeverkstaden

Så här års försvinner jag från världen oftare och går in i skapandets sfär. I juletid flödar ide'erna extra mycket och blir
till vackra skapelser med tomtar, änglar och glitter. Julen är en tacksam tid för skapande verksamhet, det går att ta
ut svängarna mer än vanligt och jag älskar det! Har nyss gjort färdig en julkrans att hänga på dörren till min dotter, den är extravagant, om jag får uttrycka mig så och jag är mer än nöjd med resultatet! Att låta fantasin få flyga fritt och
inte ha några som helst hämningar, inte låta intellektet eller egot blanda sig i det hela, det är paradiset för mig! När
jag sätter mig med en ny skapelse försvinner både tid och rum, jag hamnar i en helt annan energi och det ger en
otrolig glädje och kraft. Jag är så glad för gåvan att vara en skapande människa, det ger mig lycka inifrån! Så mysigt
med första advent på söndag, få pynta hemmet med vackra julsaker och doftande hyacinter. Ska göra en korg med
vackraste änglar på, fylla den med julblomster och decoupaga ett blockljus med keruber som ska ha sin plats bredvid, och som kronan på verket ska jag drapera ett band med silverpärlor runt om på duken...För min inre syn kan
jag se harmonin och estetiken i det hela...Ser fram emot att få tända julstjärnan och adventsstaken som skingrar kvällsmörkret och lyser upp allting så fint...

Grannens gigantiska Golden Retriver har fått en overall! Ja, jag skojar inte! Det såg verkligen roligt ut när han kom
lufsande med svansen högt i vädret och lyfte på tassarna osedvanligt högt - som en tennsoldat i hundskepnad
ungefär. Såg så märkvärdig och kaxig ut i denna utstyrsel, ungefär som han ville visa upp sig och var mäkta glad
över sin nya look...Jag pratar alltså om en heltäckande beklädnad här - från halsen ända ner till tassarna! Det var
nog det gulligaste jag sett på länge faktiskt! Eftersom han är superstor, större än denna ras brukar vara, såg det
extra roligt ut...De pyttesmå hundar många bär omkring är ju ofta ekiperade, men det är en annan sak, de är som
små prydnadssaker i famnen... Den här hade säkert sin overall i xx-large. Hur eller hur så var det en syn som hette
duga, han är ju så illsöt att man smälter som smör i solsken...

Har äntligen hittat någon som är som jag! Trevligt att veta fler reagerar på olika saker som händer runt oss i
dagsläget! Krönikören Mats Palmquist har skrivit om julen den 16 nov. Hur julen står för dörren, eller som i hans
fall så står den redan upp i halsen! Han hade en förhoppning om att årets julklapp skulle bli en gåva till välgörande
ändamål. Hans önskning var att några av de 62 miljarder vi ska spendera till jul, hade hamnat i behövande händer
som Mats P så fint uttrycker saken. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv faktiskt! Jag gillar hans betraktelser om
stort och smått här i tillvaron. Oftast blandar han allvar med ironi och skämtsamma vinklingar på seriösa ämnen.
Han lyckas att träffa "huvudet på spiken" med sin skrivbegåvning och får folk att tänka efter mitt uppe i skrattet. Det
är en ren njutning att läsa kåserier om olika fenomen som han ifrågasätter, samtidigt får han in skämtsamma vinklingar så det hela blir väldigt dråpligt i slutänden. Apropå julen, jag verkligen älskar den högtiden! För mig innebär
det frid, lugn och ro. Familjen som samlas i gemenskap under trevliga former...Julklappar som är köpta från
hjärtat, med känsla och omtanke utan att för den skull behöva kosta en halv förmögenhet...Jag tycker det är synd att
julen blivit mer och mer kommersiell, syftet med det hela förstörs ju om alltihopa bara ska handla om dyra presenter!
Vi kunde gott och väl skänka lite extra istället till de som behöver, det vore en underbar julgåva!

För mig är det helt obegripligt att svenskarna beräknas julhandla för över 62 miljarder i år!!!
Årets julklapp är en GPS tydligen. Vi tycks hela tiden skaffa oss en massa behov som egentligen
inte behövs! Vad hände med den gamla hederliga vägkartboken? Modern teknologi i all ära, men det
börjar gå överstyr anser jag! BAKÅTSTRÄVARE? Nej, absolut inte! Jag tycker bara att vi är helt absorberade
av prylar, helst tekniska sådana! Livet är så mycket mer än att vara focuserad på att köpa och handla i all
oändlighet... Trendsättarna verkar praktiskt taget gå in i hjärnan på folk och lyckas mata in mantrat: MÅSTE HA!
MÅSTE KÖPA!!! Åter igen frågar jag mig själv, blir man verkligen gladare och lyckligare då? Kanske, men bara
kanske, och sen då? När köpruset gått över och grejorna är hemsläpade, vad känns det då? Tomheten borde
göra sig påmind antar jag, hålet i hjärtat som många har, går inte att fylla med köpta saker, det krävs lite mer än så!
Är det verkligen bara jag som inte är besatt av att handla och köpa till förbannelse eller finns det fler där ute?

Får emellanåt veckotidningar av min granne i varierande utbud. Överdriver inte när jag krasst konstaterar att
dessa tidningssidor fylls av diverse vägar till skönhet och det i sin tur leder till lycka, även framgång...
Bantning, träning, antirynkkrämer, blekning av tänder, behandla celluiter, ny frisyr, senaste modekläderna,din
väg till karriären osv osv. Alla dessa "måsten" för att bli en framgångsrik kvinna av idag! Alla dessa tidningssidor
focuserar på det yttre, det inre livet talas det inte alls lika mycket om! Vad har man för glädje av ett tillrättalagt vackert
yttre, om insidan mår skit?Att vara helt absorberad av sig själv, vacker som en dag utan att åldras det minsta, helt
moderiktigt klädd, är det lycka eller? Vuxna mogna kvinnor har förhoppningsvis en egen inre säkerhet och
självförtroende, de påverkas inte som de unga tjejerna gör. Jag tycker det är skrämmande när unga människor
ska leva upp till dessa ideal och bara bli utnyttjade i kommersiellt syfte. Det kostar både pengar, tid och energi
att focusera så fullständigt på det yttre skalet. De vackraste människor är ju ändå de som utstrålar en inre kvalite'
de som är naturliga och har en egen personlighet. I ljuset från deras inre, bleknar deras yttre och blir helt oviktigt
egentligen...I min omgivning finns tjejer som inte klarat av pressen med vikten och skönhetsidealet. Det har börjat
med en bantning och slutat med ätstörning och djup depression. Att inte duga som man är, att känna sig tjock
och ful är nog en ung tjejs värsta mardröm idag. Allting är så koncentrerat kring vår yttre person, många klarar
inte att leva upp till detta och det bäddar för själsliga problem för våra ungdomar. Vi behöver stärka dem genom
att visa en acceptans, att vi föds olika med varierande figurer, hår och ögonfärg. Att vi är så unika var och en. Framför allt att vi alla behövs och är viktiga oavsett vår yttre skepnad. Det är bara vårt yttre skal och säger
ingenting om oss som person egentligen...Jag tror det är hög tid att byta focus, inte luras med i reklam och
skönhetsartiklar så lättvindigt. De vill tjäna pengar i sin miljardindustri, och vill till varje pris få dig som kund,
det är deras focus! De skiter fullständigt i hur folk mår, de vill tjäna storkovan på skönhet och mode punkt och
slut!

En applåd för de gymnasieungdomar som anordnade en marsch mot våldet!
Det gjorde mig verkligen så glad att de skötsamma, ordentliga ungdomarna gjorde sin röst hörd!
Alltför sällan uppmärksammas de som sliter och kämpar för sin framtid och försöker sköta sina
studier i en ofta kaotisk skolmiljö. Kanske behöver vi lägga lite mer focus och resurser också på
dem som sällan kommer till tals, de varken syns eller hörs så mycket, utan försöker efter bästa förmåga
klara av skolan och få ett slutbetyg...De borde få mer uppmuntran och beröm för sin vilja att utvecklas, gå
framåt och i slutänden bidra positivt till vårt samhälle. Vi får ju faktiskt inte glömma bort de skötsamma
ungdomarna som jobbar på i tysthet utan att märkas så mycket...De gör att jag får hopp om framtiden!
Vårt växande släkte ska ta över detta samhället och få kommande generationer att kunna leva ett värdigt,
meningsfullt liv och då behövs dessa ungdomar som nu sa ifrån genom sin marsch mot våldet. De som
inte slåss och som tar avstånd från våldet i samhället, vill också synas, våldsverkarna ska inte få övertaget.
Det kan inte få fortsätta så här var deras upprop! Jag ger dem en stor eloge för sin initiativskraft och att de
har modet att ställa sig först i ledet och visa vägen för andra. Vi skulle allihopa behöva gruppera oss och
protestera mot de negativa krafterna som är i omlopp och visa att vi inte tolererar detta längre! Heder åt
de ungdomar som nu engagerar sig och ger hopp om att positiva krafter också finns, vi hör talas om dem
alldeles för lite...

Jag är en sådan person som intresserar mig för de svårare frågorna, som funderar mycket över saker och ting.
Vill gärna titta djupare på orsak och verkan. Är nog ingen lätt människa på det sättet för jag sätter det djupa
samtalet före "väder och vind" snack...Jag har mina åsikter, även mina visioner och intresserar mig mycket för
hur andra tänker och känner i samma ämnen. Är så många förete'elser som jag vill gå till botten med, undrande:
Varför är det så här? Är det rimligt? Naturligt? För allas bästa? osv osv  Har förstått att många vill flyta uppe vid ytan
i samtalet av idag och undvika att ge sig ner på djupet. Men då lär vi ju inte komma tillrätta med situationen varken
i vårt samhälle eller ute i världen...Till min häpnad fick jag veta att vissa människor t om slutat läsa/se på nyheter.
De orkar inte och vill inte veta om mer elände. Jag kan förstå hur de känner, för visst gör det ont och kan kännas
deprimerande när gränserna flyttats så långt, att ingen reagerar på någonting längre...Finns en fara att man börjar
leva i förnekelse instängd i sin lilla glasbubbla, går med skygglappar på och vägrar ta in det som är svårt eller
obekvämt. Hur ska de förändringar som behövs bli gjorda då? Man kanske behöver konfrontera livet som det
verkligen är och skapa visioner för fortsatt liv på  bättre levnadsvillkor? Idag omgärdas vi också av en tabubelagd
problematik, syftar då på mobbing, självmord, anorexia, bullemi, självskadelse/skära sönder sig, proppa i
ungdomar psykofarmaka/sömnmedel,missbruk av olika substanser osv osv listan kan göras väldigt lång.
Denna många gånger nedtystade problematiken borde vi belysa och ta upp i ljuset! Här handlar det oftast om
unga människor som är helt vilse och utelämnade till sig själva många gånger...Det är skrämmande!
Ungdomskriminaliteten är också något som borde skärskådas snart innan det gått överstyr fullständigt! Det vi
alla kan göra är att delta i det djupa samtalet, börja göra gott i det lilla, skapa fred och harmoni inom oss
själva först, ge det vidare i vår närmaste omgivning så det goda sprids som ringar på vattnet och når fler och
fler...Det låter kanske löjligt i vissa öron, men vi måste ju börja någonstanns! Vänlighet och hjälpsamhet kan
man komma långt med i arbetet att förändra världen till något bättre! Vi behöver alla engagera oss på ett eller
annat sätt, ingen kan helt ensam skapa förbättringar och en trevligare tillvaro för oss alla...Vi människor behöver
varandra som grupp, vi har levt i flock sen  stenåldern! Vår flockkänsla är medfödd och instinktiv, inget modernt
samhälle i världen kan radera bort det ända inifrån djupet av vårt väsen! Det som hänt, som jag ser det,är att
människans ego är hjärntvättat,men själen är intakt, om än väldigt förvirrad...

Kommentaren ovan hörde man ofta under uppväxttiden när de vuxna samtalade.
Förstod aldrig riktigt vad de menade med det. Nu när jag sitter här med tre döttrar
som vuxit upp så förstår jag till fullo meningen med det uttalandet. Finns nog inget
svårare än att vara förälder i det läget, när ens avkomma får problem av varierande slag.
Det kan vara allt från kärleksbekymmer till arbetslöshet...När de var små handlade det om
mindre blessyrer eller småbråk i sandlådan ungefär. Som mamma var det inte svårt att
trösta, torka bort deras tårar och eventuellt blåsa på ett skrubbat knä, sen sätta på ett plåster.
Oftast var det allt som krävdes för att barnet skulle vara glad igen. Ja det var sannerligen andra
tider då...Idag sitter man med bakbundna händer och är ganska så hjälplös när katastroferna
drabbar döttrarna. Det enda som finns att göra är att lyssna, ge goda råd och stötta i största
allmänhet sen bara vänta att stormen blåser över och det blir lugnt igen. Goda råd förresten,
det delar jag ut till höger och vänster, väldigt konkreta och handfasta sådana, men det faller inte
alltid i god jord tyvärr! Tydligen behöver döttrarna göra sina egna misstag och det gör de kan
jag lova, det är väl gott och väl om man lär sig av misstagen och inte upprepar dem sen gång
på gång...Jag är stolt och glad över mina barn, de har klarat sig bra trots allt här i livet. Sen att
de hamnar i svackor ibland är förståligt, som väl är har vi en god relation till varandra och det
räcker väldigt långt...

I alla tider och kulturer har de vuxna varit föredömen och råmodeller för det växande släktet.
Guidat och väglett dem. Lärt ut moral, etik och gett dem en god värderingsgrund att stå på.
Visat vad som är rätt och fel - mitt och ditt osv osv. Vad är det som hänt i den här processen?
När så pass många ungdomar faller ur ramarna, måste man nog börja fråga sig vad problemet
egentligen är? När "missanpassade" tonåringar tagit över vissa skolor med förstörelse, våld och
hot, då är det hög tid att visa gränserna för vad som är acceptabelt! Till min stora fasa fick jag läsa
i en artikel att ett helt samhälle lever i skräck och terror. Ungdomsgängen har tagit över gator och
torg där. Invånarna håller sig inomhus i så stor utsträckning de kan, de fruktar för sin egen säkerhet.
Deras polisstation är nedlagd, så att ringa polisen för undsättning är inget alternativ för dem. Nu hade
vissa av befolkningen tröttnat, de har anmält skadegörelse på sin egendom, stölder, våld och hotelser.
Inget händer från myndigheters sida. De står handfallna och vet inte vad de ska göra!? Då kom ide'n upp
att starta ett medborgargarde för att upprätthålla tryggheten för de boende i det lilla samhället. Plötsligt
vaknar politiker, socialtjänst , rektorer, polisväsendet och förfasar sig över att någon ens kan komma på
tanken att starta någon slags privat säkerhetstjänst. "Det är myndigheternas område" var deras respons.
Men när de har misslyckats totalt att upprätthålla lag och ordning för befolkningen, ja då undrar man ju
lite vad som pågår här? För mig låter detta som en rysare skriven av någon skräckförfattare, bortom
det man tror kan hända i verkliga livet. Några smågangstrar håller ett helt samhälle i schack och
lyckas sätta skräck i de boende så de fruktar för sin säkerhet ute på gatorna. Det är så absurt att det
inte ens finns några ord som kan beskriva hur vansinnigt sjukt detta är! Idag finns en flathet och brist
på gränssättningar från både föräldrar, skolor och myndigheter som lätt kan leda till total anarki från
ungdomarnas sida. Ett land i förfall verkar det som...Hur kunde det bli så här?

Djurplågeri är ondska i dess renaste form! Jag blir vansinnig att se artikel efter artikel om djurs lidande.
I dessa dagar handlar det inte bara om utrotning av en massa olika djurarter utan att folk plågar och
vanvårdar sina husdjur. Varför skaffar man sig djur överhuvudtaget om man inte är en djurvän? Förut
var talessättet att djuren är människans bäste vän, idag är människan djurens värsta ovän..Jag blir ursinnig
och känner en stor vanmakt! Vad är det som pågår egentligen? Hur kunde det bli så här illa? Dessa fega små
kräk som ger sig på oskyldiga djur, borde få rejäla straff. Tyvärr kommer såna här plågoandar ofta undan. Djuren
har ingen egen röst och kan inte försvara sina rättigheter, jag blir helt vansinnig bara att tänka på det! Min
bestämda åsikt är att detta borde ses som ett varningstecken var människor och världen i stort är på väg...
Jag har fått höra talas om de mest skräckinjagande historier på sistone som för mig ter sig helt
obegripligt. Det är ofattbart att såna här sadister inte ser och känner att de har en levande varelse i sin
vård. Hur de kan ha samvete och hjärta att skada sina djur? Antagligen är detta människor som är helt
samvetslösa, onda, elaka och fyllda av hat. Dessutom riktiga små fega ynkryggar! Säkert har de problem
med sin ilska, söker utlopp för den, men de skulle aldrig våga sig på en jämnstark människa för risken
är ju då att de åker på stryk själva. Nejdå, de ger sig på försvarslösa djur istället! Jag blir fysiskt illamående
över sånt jävla betee'nde! Jag har stor respekt för allting som är levande, och anser att vi människor borde
med den intelligens vi har som ras, värna och ta hand om allt som lever. De ingår i vårt kretslopp på
den här planeten och vi kommer att ångra oss en vacker dag! När vi förstört tillräckligt för både djur, natur
och oss själva, då är det för sent att vakna och inse vart ondska, egoism och girighet har fört oss...

Vad tråkigt det är när människor lägger sig till med yttre fasad som inte har någonting att göra med
hur de är egentligen. Ett påklistrat lee'nde och glada tillrop som klingar falskt. Jag klarar inte av dessa
människor! I ett möte med såna personer finns ingen hjärtlighet alls, ingen känsla och ingen personlig
kontakt. Allt är tillrättalagt, snyggt och prydligt men de bryr sig inte ett vitten om andra egentligen. Jag har
tyvärr haft oturen att stöta på dessa individer i olika sammanhang och vill bara backa undan så fort det går.
Deras energi är så kylig och beräknande, dessutom suger de musten ur andra ganska omgående. Jag är
en känslomänniska, så det ligger inte i min natur att sätta upp några fasader. Jag kolliderar ganska omgående
med ytliga, självcentrerade, känslomässigt avstängda personer. Jag begriper liksom inte meningen med
det hela, vad är poängen? Vet att det brukar kännas som om vi kommer från vitt skilda stjärnsystem, att
olikheten är så markant att det märks på en gång. Världen skulle vara en bra mycket trevligare plats om
vi alla kunde bemöda oss om att bemöta andra människor ärligt, utan roller och spel. Utan alla falska
masker...Våra möten skulle bli mer meningsfulla och givande, ge oss kraft istället för tvärtom...

Var i en second hand affär idag, strövade omkring där i väntan på min dotter.
Bland hyllor fyllda med grejor kom en kvinna och bad mig vara smakråd åt henne.
Hon letade present och var osäker på det hon tänkte köpa...
Det ena gav det andra och plötsligt befann vi oss i ett djupare samtal.
Denna kvinna kände sig utbränd, hennes omgivning tar mer än de ger.
Hon kände sig låg och glädjen var försvunnen, behövde tid för sig själv
och få hämta ny kraft. Detta samtal var inte distanslöst eller osmakligt på
något sätt, bara en människa som i sin förtvivlan anförtror sig till en främling.
Det kändes rätt och riktigt, jag lyckades få hennes ögon att glimma till ett par
gånger och det gjorde mig så glad. Det var som om hon för en gångs skull
behövde bli hörd och sedd...Blev ett fint möte människor emellan, men ack
så sällsynt att någon tilltalar dig i en affär och säger något om sig själv som
berör så starkt som detta gjorde...Det är synd att såna här saker händer så
ytterst sällan eller inte alls vill jag påstå...