HALLÅÅÅ där ute
Finns det några likasinnade månntro? Som fortfarande är alerta och reagerar
på diverse olika fenomen i denna värld? Jag undrar ibland faktiskt...
För mig är det självklart att respondera på nyheter, på det folk berättar för mig, på böcker jag läser,
utställningar jag sett osv Antagligen är jag en verbal person, men ändå...
Har märkt också att gränserna har flyttats ut för vad som är acceptabelt i samhället och världen.
Det är trist att bristen på reaktioner är så utbredd. "Jag orkar inte bry mig", hör man ofta.
Om VI inte bryr oss, vem ska göra det då? Politikerna? Skulle inte tro det!
Skolan har engagerat mig en hel del, eftersom jag har barn och känt ett behov att vara delaktig. Inte alla
lärare blir överförtjusta när man hörs av kan jag lugnt påstå...Sen finns då eldsjälarna som brinner
för sitt jobb och sina elever, de är guld värda! Samma sak med sjukvården, har varit i delo med dem
i olika sammanhang, dels för min egen del, även familjemedlemmar som ingen lyssnat på.
Är inte lätt att vara svag och sjuk och samtidigt kämpa för sina rättigheter, vilket tyvärr är
nödvändigt och händer allt för ofta nu för tiden.
Låter detta som en klagomur eller? Inte meningen, jag lovar, det är bara funderingar och
undringar, varför så många instanser inte fungerar tillfredsställande för oss vanliga
dödliga? Kan det möjligtvis vara så, att de som bestämmer sitter på sina ämbeten
långt bort från verkligheten och kan inte identifiera sig med oss och våra behov?
Önskar bara att vanliga, förnuftiga människor, empatiska och lyhörda skulle ägna sig åt politik,
antagligen är de alldeles för kloka och smarta för att göra ett sånt val...Eller vad tror ni?
/Kerstin
Längtar bort
Icke sa Nicke,här är jag i mitt dammiga skitiga kök!
inser det är dags att göra något åt eländet, men fy farao så jävla tråkigt!
Dammråttorna leker tafatt, försöker jävlas ordentligt idag...
Har ingen lust,solen lyser retsamt genom fönstret,antingen som en invit,
att jag verkligen borde röra på "dököttet", gå i skogen över stock och sten,
eller bara för att visa: kolla här, borde du städa eller? Ja, vem vet vad budskapet är?
Orkar bara inte, skriker hela kroppen,medans mitt vuxna förnuftiga jag försöker
locka med diverse "morötter"... "Om du skyndar dig att få undan skiten, är eftermiddagen ledig,
och du kan få sjunka ner i soffan med en god bok, annars blir det dammtorkning kvällen igenom"!
Så patetisk man är ibland eller hur?
Den inre dialogen kan vara riktigt knäpp emellanåt, eller är det bara jag?
Solens strålar spelar över köksskåpen,bläää, där har kaffet runnit ända ner till golvlisten!!
Ljuset avslöjar diverse olika små "olyckor" som varken jag eller dottern noterat förut, t om
kissekatten fnyser och rynkar på "näsan" och då är det illa vill jag lova!
Ja ja, dags att börja då...Väl mött imorgon igen!
/Kerstin
Glad och tacksam
Våra band är starka och hållbara i både medgång och bakslag.
Humor är en styrka, som hjälpt oss igenom många tragedier.
Våra skratt och interna skämt förgyller vardagen,därmed inte sagt att tårar fälls...
När livet känns för jävligt för någon av oss, kommer vi alla till undsättning och tröst.
Det gör mig så glad, lider med de som är ofrivilligt ensamma här i världen,
tyvärr är de många, inte minst gamla och sjuka.
Här i västvärlden snurrar livet på så fort, att tiden inte finns för ursprungsfamiljen.
Man har nog med sin egen tillvaro för att få den att fungera.
Förr var mor och farföräldrar en naturlig del i sina barn och barnbarnens vardag.
Synd att den biten försvann tycker jag.
Livserfarenhet och visdom som äldre besitter går till spillo, ingen efterfrågar den längre...
Min mormor lärde mig det mesta om t ex politik, hon brann för socialdemokraterna,
och kunde visa mig historiens gång genom att berätta om sitt eget liv.
Samtal och kommunikation är så viktigt i relationer, vi är verbala i vår familj och det har
fört oss väldigt nära varandra.
Jag är mycket tacksam för det!
/Kerstin
Visioner och stora drömmar
Ett hus vid havet eller åtminstone någon liten insjö,
med en stor trädgård där jag kan odla både örter, grönsaker och inte minst vackra blommor.
Där skulle jag bygga upp en fristad för djur som farit illa, och ge dem en plats i mitt paradis.
Jag berörs väldigt mycket av hur mänskligheten handskas med både djur och natur
i dessa dagar!
Förstår inte hur man kan plåga ett djur eller skövla en skog!
Mitt hjärta ömmar för dessa båda ämnen, drömmen är att göra en insats och en skillnad.
Tycker att respekten för allt levande är underminerad idag.
Är inte folk i kontakt med sitt hjärta eller vad fan är deras problem egentligen?
Ursäkta språkbruket, men mitt raseri när jag fick veta att det bara finns 5 000 tigrar kvar
på denna jord, pga människans penninghunger, min upprördhet visste inga gränser just då!
Det som är konstigt är att folk inte verkar bry sig speciellt mycket tyvärr, så skövlingen bara fortsätter...
Ekologin blir obalanserad också, och det hotar VÅR EGEN EXISTENS!
Är det någon som reagerar nu då?
/Kerstin
Livet är som en tågstation.......
När en dörr stängs öppnas en annan och nya upplevelser väntar...
Grejen är att vara stark i sitt eget själv och inte tro att någon annan ska göra dig komplett och hel.
Man är verkligt illa ute om man står och faller pga en annan person,
för det finns inga garantier i varken vänskap eller kärlek tyvärr.....
Lycka brukar vara i sekunder räknat, det är inget konstant tillstånd i mina ögon.
Däremot inre frid och harmoni varar så länge du själv vill dvs om du hämtar känslan inifrån din inre kärna och inte tillåter världens kaos att störa dig.
Jag är så glad att ha varit en sökare i hela mitt liv, velat utforska vad livet handlar om egentligen på ett djupare plan. Kan lugnt säga att jag haft min beskärda del av katastrofer och elände, lärde mig med tidens gång att det är inte katastrofen i sig som knäcker mig utan hur jag reagerar på den.
Är en ivrig förespråkare för mental träning och personlig utveckling, att alla borde få chansen att kliva ut ur "boxen". Tänja på sina gränser för att kunna nå sin fulla potencial och kapacitet.
Redan i skolan skulle vara önskevärt att ha ämnet Livskunskap på schemat,
lära sig från början hur viktigt det är vad man tänker.
Tankar kan sabotera det mesta om det vill sig illa eftersom kroppen responderar automatiskt på det du tänker. Negativt tänkande försätter kroppen i försvarsposition.
Följden blir stressad, spänd och orolig.
I det läget är ju livet lagom kul....
Önskar bara fler skulle intressera sig för detta ämne och kunna förändra dåligt till bra genom sitt tänkesätt.
Livet behöver faktiskt inte vara en kamp,
det blir vad du gör det till och kan vara enkelt och behagligt.....
/Kerstin
Liten blir stor...
Tiden har gått så fort,mycket vatten har runnit under broarna...
Mina kära döttrar är stora nu och är min stolthet!
Kom på idag att alla tre studerar samtidigt, fast deras ålders spännvidd löper mellan 18-37 års ålder!
Lite kul faktiskt! Är så otroligt glad att de gör något vettigt med sina liv, och inser inget är omöjligt!
Att utvecklas som person, veta vem du verkligen är och vill få ut av ditt liv här på jorden.
Att följa ditt hjärta i alla lägen, inte följa strömmen utan tänka självständigt och gå din egen väg när så behövs.
Det är vad jag försökt lära mina barn och jag vill påstå att de varit läraktiga.
Att vara förälder har jag tagit på största allvar och alltid velat finnas där för dem, kanske för att jag som liten saknade den biten i mitt liv...
Ja vi har alla våra kors att bära eller hur?
/ Kerstin.
Då har man skaffat blogg då, som resten av sveriges befolkning.
Känns kul att andra kan ta del av mina tankar, drömmar och känslor.
Spännande värre det här!
Har ju inte varit någon datorfantast precis, trots ett antal kurser i ämnet, antar att de riktiga intresset har fattats.
Men det är ju aldrig försent att ändra sig, eller hur?!
Just nu är jag inne i ett kreativt flöde, det är lapptäcken, decoupage och göra smycken för hela slanten.
Bäst att rida på toppen av den vågen så länge den finns, efter flod kommer ebb och då är det inte lika roligt längre minsann.
/ Kerstin.
