Tankeverkstaden

En bloggvän skrev igår om Amishfolket och dess leverne. Jag har sett både dokumentärfilmer och repotage om deras livsstil. Jag skulle kunna tänka mig att fly världen för ett tag och leva ytterst spartanskt. Däremot har jag svårt för deras sektliknande ideer och trosinriktning.
Blogginlägget igår påminde mig om stugor vi lånat/hyrt under sommaren. Fri från moderna bekvämligheter, varmvatten och badrum/toalett, glöm det! Konstigt nog var det som en befrielse att bo där mitt ute i naturen, långt bort från världen och dess larm. Fridfullt och totalt i samklang med djur och natur. Rådjur, älgar, harar och rävar fanns inpå knutarna. Enda ljud som hördes var fågelkvittret och suset från vinden i trädkronorna. Allting andades balans och harmoni...
Natthimlen som var alldeles kolsvart med gnistrande stjärnor, inga gatljus som störde upplevelsen.
Ett sädesärlepar hade byggt bo intill skorstenen och vi fick förmånen att följa hela proceduren från äggkläckning till flygfärdiga små fågelungar. De var konstant hungriga och satt alltid med näbbarna på vid gavel och skrek efter mat. Föräldraparet slet dagen lång med att samla in mat och mata dem. Vilken underbar känsla det var att sitta i solljuset, skönt tillbakalutad och få betrakta detta skådespel.
Jag har en dröm att lämna staden bakom mig så småningom och bo nära naturen, helst vid havet....

Kändes lite underligt faktiskt, snudd på abstinensbesvär hahaha! Tänk att bloggvänner kan betyda en hel del, hur underligt det än låter....Människor man inte träffat i verkliga livet, kanske inte heller "känt" på bloggen så länge och ändå följer man på bloggen deras skrivna ord, i stort och i smått...Jag vet vid ett par tillfällen när bloggvänner berättat någon tråkighet som hänt dem och jag blir lika upprörd å deras vägnar som jag skulle bli om det gällde en av mina vänner som jag träffar personligt! Samma om något trevligt och bra inträffar så gläder det mig och jag blir upprymd och glad för deras skull...Märkligt egentligen! Innan jag själv började blogga kunde jag aldrig tro att jag skulle få kontakt med "vida världen" på ett så pass personligt plan. Vet när andra berättat om människor de bara träffat på nätet att jag varit väldigt tveksam, även lite förundrad faktiskt...Sen kom jag att tänka på mina gamla brevvänner jag hade som ung. Vi kände ju heller inte varandra från början, sen genom breven blev kontakten djupare och djupare med tiden och vi fann en givande vänskap.I dagens läge är det väldigt vanligt med vänner genom bloggar och olika slags sajter, skillnad var det i datorns barndom då många förfasade sig över vad detta skulle leda till. Måste väl erkänna att jag tillhörde den skaran, men det var för mest oron över att mina döttrar skulle vara okloka nog att ev stämma träff med någon okänd utan min vetskap...Man hörde så mycket i skolan på föräldra möten också som var skrämmande...
Idag är en sån härlig dag, då det är sol ute och sol inne, även sol i sinne...Tänk att solljuset betyder så mycket för både kropp och själ! Åtminstone är det så för min del, jag blir piggare och får lust med massa saker,blir kreativ och får inspiration...Det är underbart med såna dagar!

Ögnade igenom tidningen snabbt,mina ögon fastnade direkt på en nyhetsartikel som besannar mina värsta farhågor. Tjejer börjar ta efter killars beteende. Ja, jag vet att det låter konstigt, när jag uttrycker det så, men mina tankar har funnits omkring detta ämne förut. Killar som är våldsbenägna, ägnar sig åt kriminell verksamhet,ingår i gangstergäng osv osv, det är inget främmande för oss idag. Tjejer som skär sig, slutar äta eller tvärtom äter och kräks, hamnar i depressioner, är sömnlösa osv, det är också något vi känner till mycket väl. Men tjejer som börjar agera ut, misshandlar, rånar och gör regelrätta mordförsök, var inget vanligt fenomen vi kunde läsa om förut.Jag kanske är av den gamla stammen som tror att tjejers psyke och känsloliv skiljer sig från killars, rent biologiskt sätt. Feminister brukar inte hålla med mig i dessa sammanhang, när jag vill påskina att det finns en skillnad mellan könen. Tittar man rent krasst på det hela så ser man ju för blotta ögat en fysisk skillnad i kroppsform, muskelmassa osv. Jag vill hävda att det psykologiskt och även känslomässigt skiljer sig mellan tjej och kille, beroende både på hormoner och i kemisk bemärkelse.
Rubriken idag var: 18-årig ung kvinna högg ner två med kniv.Anhölls för mordförsök.
Det känns så overkligt och konstigt att våldstendensen även breder ut sig i tjejernas liv. Rent känslomässigt kan jag tycka, att de förut värnade om livet istället, om ni förstår hur jag menar? Jag känner en massa inuti som är svårt att sätta ord på. Jag ryser vid blotta tanken på att vi kanske nu ska få tjejgäng som härjar runt på stan och sprider skräck. Misshandel, stöld och personrån som följer i deras spår. Jag har väl varit/är av den åsikten att jag har trott att tjejer i många fall kan ha en lugnande inverkan på stökiga killar och med sin mjukare, känslomässiga sida, sprida ett lugn, rent energimässigt sett. Vad är det som händer? Varför blir det så här? Vad beror det på att tjejers agerande börjar förändras?Eller har jag missat något, någonstans under vägens gång?

Krönikören Mats Palmqvist som skriver på fredagar i BT, gillar jag skarpt! Han belyser olika dilemman vi människor har i detta moderna samhälle. Denne skribent gör det allvarliga mer lättsmält genom sitt ordval och genom en lite "roligare" vinkling på problemet ifråga. Det är också en gåva, att nå ut med seriösa budskap, få andra att tänka till samtidigt som de drar på smilbandet...
Denna vecka hade han fått nog av allt som krävs av oss moderna människor! Han skulle köpa en ny spis och fick väldiga problem. Där fanns nämligen tjugoen stycken att välja på! Alla med olika finesser och funktioner. Häll eller plattor? Induktion eller boostfunktion? Han lämnar frustrerad affären utan spis så klart, och funderar på hur han ska bära sig åt...Efter att ha haft sömnlösa nätter i valet av bästa, billigaste teleoperatör, billigaste elbolag,oljeleverantör,osv osv så orkar han inte göra sökningar på bästa spisen också. Helt sonika bestämmer sig denne krönikör för att gå in i affären och säga:Jag vill köpa en spis som är sjuttio centimeter bred,allt annat saknar betydelse!
Valfriheten ställer till det för oss människor, konstaterar både han och jag! Vi lägger ner mycket tid på att välja rätt, allt från ett enormt utbud av tandkrämssorter till bredbandsbolag! Barry Schwartz, amerikansk professor i psykologi,menar att vi lurats tro att optimal valfrihet i alla livssituationer är lika med optimal frihet och optimal lycka. Han ser ett samband att vi genom alla våra valmöjligheter också upplever större tidsbrist och samtidigt blir allt mindre nöjda med våra liv. Psykologen förklarar att alla krav på oss nutidsmänniskor, i alla livsskeden, i alla vardagssituationer tvingas vi att ständigt göra olika val och det skapar en psykisk överbelastning och mindre livstillfredsställelse. Jag är benägen att helt instämma i detta påstående faktiskt!
Statsvetaren Robert Lane, hävdar att vuxna människor idag beter sig som tonåringar! Tänker mest på sig själva,saknar ödmjukhet och självinsikt beroende på att vi deltar i en gigantisk köpfest utan att tänka på konsekvenserna. Vi lever i en illusion om de många möjligheterna, med konstant rädsla att missa de stora chanserna och detta i sin tur leder till minskad tillfredställelse och livskvalitet. Jag själv har ofta blivit frustrerad över alla val vi ibland tvingas göra,antingen vi vill eller inte. Kommer inte på något bra exempel just nu, men kan säga att jag håller mig undan från hysterin som vissa känner bara de ska köpa t ex ny mobil.Dessa sökningar på internet, jämföra funktioner och priser, kolla upp precis allting, göra rätt val i djungeln av utbud....Jag orkar inte med sånt! Jag får tag i bra grejor ändå,ofta av en ren slump många gånger. Varan kommer till mig istället för tvärtom! Jag har kanske nämnt till någon vad jag är ute efter och behöver köpa, och får tips eller någon som ska sälja exakt det jag vill ha.....

Idag är det som bekant söndag och dottern är parkerad vid datorn mesta tiden av dagen...Det är lite svårt att få till det för oss ibland, vi delar ju på datorn och det kan bli riktigt knivigt vissa dagar med uppdelningen av aktiv datortid! För det mesta så samsas vi väldigt bra,visserligen kan detta bli en källa till irritation stundtals, men det går över fort och vi blir snart goda vänner igen...Många har varsin dator,men jag har väl tyckt hittills att det är onödigt. Jag kanske ska fundera på det en gång till nu när jag har börjat använda den mer än förut. Kan vara stressande ibland när man är mitt inne i en text och dottern suckar högt och ljudligt.Tiden flyger ju iväg på bloggrundorna, så jag får väl erkänna att jag överskridit min tidsgräns vissa gånger..Mellandottern har köpt sig ny dator och jag kan ta över hennes gamla, så vem vet, inom en snar framtid kanske jag har obegränsad tid här och kan ägna mig åt skrivandet längre stunder...Har dessutom börjat skriva ner andra texter som jag förut skrev i kollegieblock och sparade i skrivbordslådan.Skrivandet är så viktigt för mig,i mina block har jag fått perspektiv och kunnat se på händelser i ett större sammanhang.Jag har lämnat mycket bakom mig genom skrivandet och kunnat gå vidare i livet....

Jag är sådan att jag ger ut mycket energi i samvaron med andra, det är min natur på något sätt. Det fungerar och tillför positiva saker i mina relationer så länge jag inte hamnar med energitjuvar vill säga. Vissa av oss interagerar med andra i en öppenhet och utbyte av energi. Dessa ger lika mycket som de tar, så det blir alltså en balans i energiutbytet. Först nu det här sista året har jag till fullo blivit medveten om detta och noga med att reflektera över det här. Förut kunde jag komma från ett möte med någon och vara totalt slutkörd, men då begrep jag inte varför...En god indikation på vilken kvalite' relationen har är hur man känner sig både under träffen och främst hur det känns efteråt. En balanserad god relation tillför positivitet, man känner sig både upplyft och påfylld och framför allt glad. I närheten av energi-utsugare blir man som en urvriden trasa - helt dränerad på all kraft. Energitjuvarna har en tendens att fokusera på sin egen person och har inte så mycket till övers för andra, mer än på ett rent ytligt, intetsägande plan. Jag har accepterat många såna slags människor och umgåtts med, tyckte bara då att vi var olika, begrep inte detta med att min energi försvann och jag blev så vansinnigt trött. Såg inget samband där och då....Nu vet jag bättre! Inser att vissa relationer är meningslösa i den bemärkelsen att man bara slösar energi. Man fyller de här personerna med sin kraft och de är som bottenlösa tunnor. Resultatet är att bli helt tömd och dränerad, för energiflödet har stagnerat och flyter bara åt ett håll. Försöker man få relationen att bli sund och frisk känns bara en kraftlöshet.... Det krävs nämligen två för att dansa tango.... Till slut måste man besinna sig och förstå dynamiken i det här, och göra ett val. Visst är det trist att behöva välja bort människor från sitt liv, men om det är vad som krävs för att få behålla sin energi och sin kraft då är valet enkelt. Dessa människor hittar nämligen ganska omgående någon annan att hämta kraft ifrån, och de bara tar och tar och tar....Säkert är det inte av ren elakhet de gör så här,utan kanske mer en omedveten egoism?

Vem är vi bortanför alla förväntningar och påklistrade roller? Roller vi själva stoppat in oss i eller som andra vill att vi ska ha...Det är en intressant frågeställning och inte alltid så lätt att besvara. Vad är vad, varför gör jag det jag gör? Är detta verkligen vad jag vill innerst inne? Man blir stundtals instoppad i olika fack av andra, beroende på hur de uppfattar ens person. Detta sker ibland ofrivilligt, för människor har så lätt att kategorisera och sätta en etikett på det mesta...
Uppväxten och barndomen, arv och miljö har också bidragit till att forma och sätta sina spår. Händelser genom livet, ofta svåra sådana sätter sig djupt och kan förändra den man verkligen är. Om man skalar av lager på lager av livets spår, vad hittar man istället? Kanske finns det långt där inunder en människa som är olik den man trott att man är? Kanske det äkta sanna jaget drömmer om något annat.....Något mer än det liv man lever här och nu......Om man bara vågar och törs..... Om man bara struntar i garantier och begränsningar och vågar kasta sig ut utan skyddsnät....Att följa sina egna innersta drömmar, göra sina egna fotspår i sanden är nog det vi alla önskar oss egentligen,att få uppleva att livet är meningsfullt och att vi lever våra liv till fullo.....

Tiden är helt urled för denna dag kom och gick på ett ögonblick! Fattar inte hur det är möjligt att dagarna bara rusar förbi...Finns dagar då jag satt mig vid datorn, läst runt på bloggarna - skrivit till bloggvännerna - plötsligt har jag upptäckt att timmar försvunnit, när det känns som om jag suttit en halvtimma högst! Trodde först att det kan ha med ålder att göra eller att tiden går fort när man har trevligt osv men min yngsta dotter har också påtalat att tiden försvinner för henne med... Även en del av bloggvännerna har kommenterat detta med tidsförlust i dessa dagar. Vad är det som pågår egentligen? Detta fenomen börjar bli mer och mer markant för min del, jag lägger märke till det oftare och oftare menar jag. Det är ju helt okey  i trista sammanhang  att tiden går för  fort, men när man har trevligt, umgås och pratar vill man ju nästan stanna klockan för att det roliga ska vara så länge som möjligt! Säkert har flera av er upplevt samma sak eller hur?

Läste bara rubriken och skummade snabbt igenom artikeln. Det var några som forskat i ämnet och ville varna för att det påverkar oss negativt att leva med diverse olika ljud konstant. Jag kan inte annat än instämma! Har förvånat mig många gånger över folk som inte klarar tystnaden, som har t ex TV:n på som bakgrundsljud. Jag är tvärtom, älskar tystnaden, där hämtar jag ny kraft! Ser de unga som har MP3-spelare i öronen för jämnan och lever i sin egen lilla värld av hög musik. Att de bara orkar! Jag är en utåtriktad, social människa som gillar att umgås och ha trevligt, men lika viktigt är det för mig att vara ensam i tystnaden. Det är ett behov som jag måste tillgodose, för annars mår jag inte bra och har inte balans i livet. Vi människor är så olika och tur är väl det...Men att omge sig med olika ljudridåer hela tiden kan inte vara bra för sinnet. Man påverkas ju av allt man hör, får olika sinnesintryck och så. Tycker det skulle vara stressande att aldrig eller sällan befinna mig i tomrummet där tystnad råder. Att inte föra en dialog med sig själv, för jag antar att man inte gör det om det sällan är tyst runt omkring? Livet innehåller så mycket mer nu i dessa dagar än förut, många val ska göras eftersom utbudet är enormt. Tiden jagar i bakhasorna och vissa är alltid på väg, alltid på språng...Tror inte att vi människor är skapta för att leva så, teknologin har gått framåt på så kort tid och vi har anpassat oss. Justerat våra livsomständigheter för att passa in...Det är kanske dags att ta sig en extra titt på allt man gör rent reflexmässigt, som blivit en vana (ovana) och känna efter: vill jag verkligen ha det så här? Ibland sker livets villkor på ren rutin. Min lärare i mental träning sa alltid: lova mig att ni aldrig sitter på samma stol runt köksbordet, byt plats hemma varje dag! Upplev något mer, något annat. Omvärdera och ompröva er själva och era liv med jämna mellanrum! Kliv ut ur boxen av bekvämlighet och trygghet, våga mera!
Han är en speciell person som lever som han lär. Det var så intressant att gå hans kurser, klassen sa ofta AHA. Man fick dessa AHA-upplevelser och kände sig så upplyft! Här kom jag visst bort från ämnet lite...Skulle vara kul att höra hur ni andra känner inför tystnaden?

Ibland har man så goda föresatser, som jag hade idag! Hade tänkt mig en hårtvätt först och främst, sen köra min rygg-gympa, den som jag slarvat med för ofta. En stilla skogspromenad i solskenet och njuta av harmonin som råder där. Ja, det skulle bli första dagen på resten av mitt liv! Mina intentioner var att få in en regelbundenhet i "ta hand om min kropp" strategi...Nu blev det inte riktigt så! Istället hamnade jag på vårdcentralen med dotterns knä (hoppade ur för 2 veckor sen).Det har krånglat och blivit värre. Vi blev skickade till röntgen, vllket visade att knät ligger rätt, men är inflammerat. Apoteket nästa, få ut recept på Voltaren och sen hem igen. Detta tog så gott som halva dagen i anspråk. Mitt hår är fortfarande otvättat så klart, däremot har jag fått både promenad och lite solsken, dessutom en unge som slipper ha sån värk... Ja, inget ont utan att det för något gott med sig, som ordspråket brukar säga! Det kommer en ny dag imorgon och jag har gett mig sjutton på att ta hand om mig själv lite bättre! Jag har den tendensen som jag vet att jag delar med många andra - jag själv kommer en bit ner på prioriteringslistan. Det är så urbota dumt egentligen och ett val man gör, men ibland går det av bara farten, utan att jag tänker mig för....Som väl är har jag en ny dag imorgon, med en ny möjlighet och ett nytt val!

Ägnat förmiddagen åt det som "måste" tas om hand i hemmets lugna vrå. Hushållsarbete låg inte högt på skalan idag, men ibland behöver det bli gjort ändå. Har lockat mig själv med en morot, en belöning...I eftermiddag går mina favoritserier i repris på 5:an: Jag ska lägga mig bekvämt i soffan, kura under filten i värmen och dricka en kopp kaffe med chokladmuffins och njuta av mina program! Känna hur dammfritt det är på möblemanget, katthårsfritt också för den delen. Fräscht badrum med blomdoft....Golven får dessvärre vänta till morgondagen. Ibland går städningen som en dans och emellanåt är det rena rama skräckscenariot! Låter väl banalt, men vissa dagar är det som förgjort, kroppen totalvägrar och man får ingenting ur händerna. Blir bättre och bättre på att lyssna på vad den säger, kroppen alltså, istället för att bara köra järnet för att få gjort det jag ska...Min personlighet är nog sån att jag vill få saker utförda och alltid varit aktiv. Mina hobbies inte minst har tagit sin lilla tid och gett mig otroligt mycket i gengäld förvisso, men vissa grejor går inte att göra längre, det onda tar överhanden....Sticka tröjor med motiv var en favoritsysselsättning på fritiden, har lagt ner det helt och hållet, axlar, nacke och rygg pallar inte längre...Ja, man anpassar sig efter den situation som råder och försöker göra det bästa av det hela...Man blir som "påhittiga Johansson", (min mammas favorituttryck, när hon levde) och hittar andra lösningar och möjligheter....

Jag berördes känslomässigt igår av Daniel da Silva och Linda Lampenius när de dansade! Hade läst en artikel om henne och hennes liv, det fanns i bakhuvudet när jag såg dem virvla ut i dansen. Hon har tydligen varit sjuk i 23 år, kraven på att vara duktig och bäst på det hon gör knäckte henne. Både självkänslan och självförtroendet är problematiskt för henne. Jag tycker Daniel är en suverän dansare, koreograf och pedagog. Mest av allt är han så medmänsklig med Linda, har förstått hennes problematik och utgår därifrån. Med hans hjälp visade hon igår att det går att komma förbi sin rädsla och osäkerhet, hon lyckades slappna av i hans armar och göra ett jättefint jobb! Jag berörs av människors öde och de som kommer till undsättning och hjälper någon att gå framåt och lyckas gå förbi sin problematik....

Våren flög sin kos här idag! SNÖAR för fullt ute och är riktigt vinterlikt. Det bäddar för att kura ihop sig i soffan, svepa tjocka, goa filten om benen och bara vara....

Vissa i min bekantskapskrets älskar alla hjärtans dag och det är för dem en lika stor högtid som t ex påskafton. Sen finns en del som tycker att det är kommersiellt och ingen svensk tradition alls och vägrar befatta sig med denna dag. Jag förstår dem allihopa, ett mynt har ju alltid två sidor! Jag uppskattar gårdagen för det värmer i hjärtat att få ge en liten uppskattning till någon eller själv få en vänlig gest...Det behöver ju faktiskt inte kosta någonting mer än lite vänlighet! De kommersiella krafterna har jag alltid ignorerat! Till jul är ju samma sak, köpmännen försöker pracka på oss årets julklapp osv. Det är ju ett eget val man gör i slutänden! Man kan faktiskt fira jul utan att ruinera sig och sätta gemenskapen och umgänget i första rummet, samma gäller för alla hjärtans dag...Det ena behöver inte utesluta det andra menar jag. Jag uppskattade gårdagen i alla fall, det värmde i hjärtat att få så mycket omtanke och vänlighet!

Även idag slösar solen med sina strålar och det är verkligen underbart efter allt regn och alla gråa mörka dagar! Det  blåser snålkallt och är minusgrader, men vad gör väl det en dag som denna! Härligt att det går åt rätt håll nu,  vi har mer ljus och vackert väder att se fram emot! Det är något som jag glädjer mig särskilt åt eftersom jag älskar våren, när naturen väcks till liv igen efter sin långa vinterdvala...Den totala lyckan är när jag får plocka de allra första vitsipporna, den känslan har jag haft ända sen jag var barn...Ja, livsandarna vaknar när naturen står i blom och det är en ren njutningstripp att sitta i gräset och bara insupa alla sinnesintryck som naturen ger...Visserligen är det fortfarande ett tag tills vi är där, fast tiden går så rasande fort numera så väntan blir inte alls lång tror jag....

Solen skiner från en klarblå himmel, inte ett moln så långt ögat når...Nere i skogsgläntan såg jag små knoppar av tussilago redan! Det är ljusare längre tid på dagen och det känns jätteskönt...Idag på alla hjärtans dag har jag både skickat iväg och tagit emot kärvänliga hälsningar från när och fjärran. Känner en stor tacksamhet över människorna i mitt liv och är så glad att de finns! Även ni kära bloggvänner får en hjärtlig hälsning från mig och jag hoppas att er dag idag blir så bra det någonsin går! Är också glad över att ni finns! Det är så trevligt att läsa era bloggar,och så roligt när ni besvarar mina inlägg! Det är en ren fröjd att sätta sig vid datorn och ha kontakt med er alla! Ha en underbar dag ni alla där ute! Stor varm kram från mig till er!

Idag är en sådan dag när jag bara förflyttar mig mellan olika punkter. Tidigt imorse var det provtagningar, sen läkarbesök och efter det trava iväg till apoteket. Det är verkligen en plats för de som behöver träna sitt tålamod! Här byggde de om stället för köerna var olidliga efter att de stängt ett apotek i stan. Det kostades på och blev så modernt och tjusigt, bara att den som planerat det hela troligen inte varit sjuk en enda dag i sitt liv eller behövt besöka något apotek överhuvudtaget! Sittplatserna är för få, oftast får man stå, väntetiden för att hämta på recept är fortfarande tålamodsprövande. Enda nyheten är att nu ska du stå i kö 2ggr istället. Du väntar först på din tur, sen lämna recept, stå, OBS STÅR, och väntar vid en liten tjusig halvmåne till disk medans receptet görs iordning. Sedan ska du förflytta dig tvärs över lokalen och ställa dig i en ny kö för att betala medicinen. Snacka om omständigt! Jag tackade min lyckliga stjärna idag att jag inte är gammal och trött eller har höftledsbesvär! Är nu hemma till lunch och hämtar andan en stund, sen bär det iväg till sjukgymnasten. Senare under dagens lopp ska jag hem till en väninna som ska bjuda på mat. Vi blir säkert sittande ett tag och avhandlar det mesta mellan himmel och jord i både stort och smått.... Ja sen när jag så småningom anländer hem igen lär det vara sängen som gäller! Jag ska garanterat sova ovaggad senare ikväll har jag en känsla av....

Hon är 6 år, en labrador som är svart och har en underbar personlighet! Så kärvänlig och snäll! Många gånger har jag drunknat i hennes vackra bruna ögon och smält som smör i solsken...Min väninna, hennes matte ringde idag och var ledsen. Både hon och jag trodde att Britta skulle bli "friskskriven" hos veterinären . Förra veckan blev Britta skadad i ögat av en pinne som hon lekte med, det blev ont och svullnade upp, hon fick feber och inflammation. Besöket på Blå Stjärnan slutade med inläggning och observation i 2 dagar. Brittas lycka visste inga gränser när hennes matte kom och tog hem henne igen! Hon verkade återställd nu och skulle kollas upp idag, då fick de se att synen saknas på ögat och det finns ingen garanti att den återvänder. Fy och usch så det kan bli av en rolig lekstund i skogen med sina kompisar! Brittas lekkamrater har varit så duktiga under hennes sjukdomstid, hon huserar hemma på gården med en gul labradorvalp och 5 Main Coon katter och 2 hästar. De har varit så hänsynsfulla mot Britta och förstått att hon behöver lugn och ro. De har varit stillsammare än vanligt allihopa och stundtals bara närmat sig henne försiktigt och slickat på henne lite, precis som om de vill visa sin välvilja och trösta lite...Djur är så underbara! Jag njuter av att besöka min väninna och hennes eget lilla Zoo. Tyvärr har hon flyttat ca 10 mil härifrån, så vi ses inte lika ofta längre, däremot pratar vi i telefonen varje dag. Jag är en sådan där som inte drar mig för att prata med älsklingsdjuren i telefon och det har jag förstått roar deras matte väldigt mycket....

Färgstarkt hår = färgstark personlighet, konstaterar tidningsartikeln jag läste. Vidare sägs det att din frisyr säger mycket om dig som person... Det påstås här att frisyren varit kännetecken i alla tider för vår personlighet. Extrema frisyrer ger stor uppmärksamhet och att bara vara en i mängden, gör att man automatiskt blir tråkig och intetsägande. Med en färgstark frisyr uppfattas du som unik och spännande, påstås det vidare i artikeln. I nästa stund vinklas ämnet i en lite annan riktning, Reportern frågar sig: Är ovanliga frisyrer verkligen bevis för ett bättre självförtroende eller är det bara ett verktyg för att dölja sin osäkerhet? Det slås fast här att man kan använda sitt yttre för att presentera sig själv och påverka omgivningens uppfattning om ens person. Att världen är utseendefixerad och att alla vill vara någon, när personligheten inte räcker till så får man ta till en uppseendeväckande frisyr för att synas och skapa en egen image.
Jag personligen undrar bara: var försvann karisma och naturlig charm? Antar att artikeln vände sig till den yngre generationen, vi som levt ett tag inser nog att frisyren följer ens personlighet och inte tvärtom...

Tänk hur mycket gemensamt vi människor har egentligen, det har slagit mig vid ett flertal tillfällen när jag läst bloggar.
Någon berättar en händelse eller en upplevelse och man känner så väl igen sig. Själva scenariot kan växla lite, men händelseförloppet är mer eller mindre något man själv varit med om på livets väg. Det är underligt ibland hur väl ens historier stämmer överens och man tänker: Detta kunde varit jag som skrivit, jag har upplevt liknande saker där själva grundkärnan är den samma. Trots olika ålder, bakgrund, vistelseort och olika livsbetingelser så känner vi igen oss i varandra och delar liknande livserfarenheter... Är det inte förunderligt? Det finns ju vissa stunder i tillvaron som känns ensamma och utlämnande och ändå upplever många andra nästan exakt samma sak i sina liv...Man önskar att inte någon skulle behöva gå igenom detsamma, men samtidigt är det trösterikt att veta att det finns fler i samma situation och att man kan dela på bördan. Därför är det väldigt bra med olika forum, där människor strålar samman och stöttar varandra genom svårigheterna - det är guld värt! En eloge idag till de människor som orkat dra igång en förening eller dylikt och samlat människor med samma livsöde och funnit en gemenskap som stärker dem på sin fortsatta väg genom livet....

Det händer inte speciellt mycket en dag som denna. Orken är inte på topp precis! Glad ändå att kunna vara på benen en stund här och där, kunna variera dagen lite grann. Varva böcker, TV och dator. I detta läget har man inte så stora pretantioner kan jag säga. Det är väl en himla tur att jag är relativt anpassningsbar, brukar inrätta mig efter den situation som råder för tillfället. Antagligen lär man sig med åldern och eventuell livserfarenhet, att det är inte mycket ide att vägra inrätta sig i rådande omständigheter. Det tar bara en massa energi helt i onödan, dessutom blir man bara sur och grinig i slutänden. Nej, lika bra att förlika sig med att livet lever sitt eget liv ibland, vad än som var planerat eller uttänkt...Nu blir ju min bok påbörjad i alla fall, fick den i julklapp och det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Det var en sån bok som det tar lite tid att komma in i och tid är väl det enda jag har gott om för tillfället, så det passade perfekt faktiskt...Ska njuta av dagen så gott det går, som tur är känns den bättre än gårdagen! Kanske har superviruset förlorat lite av sin styrka och kapitulerar nu framöver,hahaha

Antingen är det bara jag som drabbas hårdare pga andra sjukdomsbesvär eller har vi ena supervirusar i vårt tidevarv? Förkylningar av idag verkar för det första inte bryta ut ordentligt, men va desto mer långdragna och svåra att bli fri från. De slår ut en fullständigt med denna kraftlöshet och brist på ork överhuvudtaget... Har man då andra besvär också så kan det bli en väldigt seg tid att genomleva. Förresten måste jag nog tillägga de resistenta bakterierna vi omger oss med också. Jag fick en bakteriell infektion som angrep lungorna på vårkanten 2006, fick en hel del komplikationer eftersom ingen antibiotika bet på det här alls. Fick var i lungorna och en hosta som inte var av denna värld, vikten rasade dramatiskt, alla slemhinnor svullnade med följden att jag inte kunde höra ordentligt heller. Det var en pärs vill jag lova! Blev remitterad till lungkliniken efter ett tag, men det var inte mycket de kunde göra åt saken eftersom medicinerna inte bet på dessa superbakterier. Min kropp var helt slutkörd, det tog ca ett år innan det vände åt rätt håll igen. Det är skrämmande när man får infektioner och ingen behandling hjälper, nu för tiden hör man talas om såna fall rätt ofta. Kanske dags att forska närmare i ämnet och hitta lösningar på det problemet! Jag för min del hade ju tur ändå att kroppen orkade med den här sjukdomsprocessen och kunde återhämta sig undan för undan... Det har tagit en del tid att få kraften tillbaka, vikten och grundkonditionen och jag är glad att ha klarat mig undan framtida men, med lungkapacitet och sånt...

Livet vände i lördagskväll i turer som jag inte räknat med...Kände mig risig och ruggig, frös och var kokhet om vartannat, halsen ömmade rejält. Fortfarande matt och allmänt ur form, men det händer inte mer. Smetan som jag dragit på mig vill inte bryta ut ordentligt och det är jobbigare än att vara totalt sänkt, tycker jag. Befinner mig på någon slags "mellanstation", där jag är långt ifrån frisk men inte heller helt utslagen. Får spader av att må så här! Dessutom kommer ju sällan en olycka ensam. Dotterns knä hoppade urled och foten blev stukad, till akuten och hem på kryckor. Är lång läkningstid på såna skador, ledband och sådant inuti knät blir trasigt och benet får inte belastas på en månad minst. Hon är i normala fall en mycket aktiv person, så för henne att vara så här pass orörlig är ren pest och pina. Ja ibland blir det verkligen inte alls som man tänkt sig...Men det kunde säkert vara värre, man får väl trösta sig med det så länge....

På bara några timmar bytte vi drastiskt årstid här, har väl aldrig varit med om maken måste jag säga! Så sent som för två veckor sedan hade det hittats vårblommor som normalt blomstrar i maj eller så. Tunnare stövlar som använts hela "vintern" i denna landsända får stoppas i garderoben denna morgon och rejäla tjocka vinterplagg åker fram snabbt som ögat! Känns ju lite konstigt att titta ut, snön bara vräker ner och ett totalt snötäckt landskap är ett faktum. Är det inte lite underligt egentligen? Läste igår att vi haft varmaste temperaturer någonsin denna vinter. Svepte också över en rubrik som talade om att det hittats gräs i Polarområdet,där du normalt bara ska hitta isberg så långt ögat når med tillhörande isbjörnar... Jaha, mina planer för idag är skrinlagda. Ingen normal människa ger sig iväg långt bort i Tjottahejti, med bussar som inte kommer enligt busstabellen. Skulle till Blomsterlandet och införskaffa en doftande vippjasmin på extrapris, för att njuta av när veckostädningen är avklarad. Jag älskar blommor, de berikar mitt liv och jag är en sån där som pratar med dem,hahaha. Den resan får göras en annan dag, inte mycket att be för...Denna fredag går i ultrapid,  kroppen reagerar på snabba väderomslag antingen jag vill eller inte, vissa planer faller bort nu och annat blir gjort i sakta mak. Denna dag blir som den blir helt enkelt...Efter en hel del mental träning har jag lärt mig att leva i stunden, ta allting som det kommer, och det är en enorm befrielse efter att ha rusat runt i livet som en skållad råtta i mina yngre dagar. Att leva här och nu är befriande på så sätt att man inte behöver förlora energi på att oroa sig för både dittan och dattan. Jag upptäckte att oron de flesta gånger var obefogad, det jag fruktade inträffade inte ens, så vad var då meningen med att sabotera mina dagar för ingenting. Tankemönstren var också en ingrodd vana märkte jag, dessutom omedvetet! Den inre dialogen tjattrade på automatiskt, och försökte ha kontroll över livet och allt som "måste göras". I själva verket är det väl så, att egentligen har man ingen kontroll alls. Det kan hända saker från en stund till en annan som man inte räknat med...Bättre då att leva i stunden och ta allt vartefter det kommer. Det ger en enorm sinnesfrid och en bättre livskvalite! Jag är en stor förespråkare för kurser i mental träning och personlig utveckling, för mig är det ingen trend eller nymodighet, det är ett sätt att leva på som hjälpt mig ofantligt mycket....