Tankeverkstaden

Fyllde år igår. Kalaset blir på lördag, med god mat, tårta och trevlig samvaro...
Trodde gårdagen skulle passera obemärkt, men där hade jag fel!
Mina döttrar hade konspirerat sig emellan och gjort upp planer
som jag inte hade en aning om! Döm om min förvåning när jag får se mig själv
i tidningen, gratulerad med en hälsning från dem! Min yngsta t om sjöng för mig
kl 06.20 på morgonkvisten, måste säga det var strongt gjort den tiden på dygnet!
Mellandottern tog ledigt från sina åtaganden och smög in här fullastad med påsar
medan jag satt i telefonen med den äldsta i skaran...Det blev uppvaktning som hette
duga med både räkmackor, tårta och presenter. Ja, den här födelsedagen ska jag nog
sent glömma...Det var riktigt roligt att fylla år inte bara ett år till som passerat...Hade inte
förväntat mig någonting alls och denna överraskning kändes härlig, värmde gott
i hjärtat! Heder åt mina barn som gör livet så mycket roligare! Tusen tack för gratulationerna
jag fick, sparar dem i min inre skattkista för att ta fram och njuta av även i framtiden...

Varit i skogen och njutit av både solen och den friska luften...
Så rofyllt och skönt att ströva omkring över stock och sten...
Vinden som helt lätt susade i trädkronorna som en bakgrundskör
till fåglarnas kvitter. Ja, bättre än så kan inte livet bli! Sinnet töms på
en massa onödigt pladder och fylls av frid...
Såg styvmorsvioler i full blom till min stora förvåning, tom flugorna luftade sig idag!
Väl hemma igen satt en granne på soffan utanför i solskenet, jag slog mig ner
och vi fick en trevlig stund tillsammans på "ljugarbänken". En annan granne som egentligen
skulle rasta sina hundar, kunde inte motstå att hålla oss sällskap där på bänken.
Det blev ett samtal om allt och ingenting i godan ro, de söta hundarna sträckte
vällustigt ut sig på gräset och somnade en stund... Vilken känsla alltså! Hela detta
scenario fick själen att må så bra och livet kändes helt perfekt! Mer såna här dagar
önskar jag mig...

Grattis käraste dotter! Du visar prov på utveckling och att du står upp för din sak!
Det är viktigt att ha modet att säga sin ärliga mening och stå för det!
Viktigt också att ta konsekvenserna när man gjort ett fel eller ett misstag!
Du har förstått nu och agerar ansvarsfullt, det glädjer mig!
Jag tror att man mår så mycket bättre som människa om man följer det man själv känner,
istället för att göra det andra vill. Risken är nämligen att de följer sin egen agenda,
och har något att själv vinna på saker och ting...
Det är farligt att sälja "sin själ", om man inte själv står upp för sin sak,
vem ska göra det då?
Man behöver skaffa sig "ryggrad" och "sätta ner foten" emellanåt när
saker och ting går överstyr.
Visst är det svårt ibland att säga nej, men så mycket lättare i det långa loppet...
En människa som ständigt bejakar och gör det andra vill,
mår dåligt  sen i det långa loppet och ångrar sin svaghet att inte våga
säga nej och gå sin egen väg!
Ska man behålla sin självrespekt intakt, så gäller det att lyssna inåt
och följa det som känns utan rädsla.
Att göra misstag är också en del av livets skola, de finns för att lära sig av
och för att inte upprepa samma mönster gång efter gång.
Heder åt dig idag min kära dotter som visar dig stark och vågar...

Även denna söndag används till att hämta ny kraft...
Batterierna behöver laddas rejält! Är underbart skönt att såsa omkring i ultrapid!
Mitt sätt att inhämta energi är att skapa med mina händer, vara kreativ.
Skogspromenader är också livgivande.  Tyvärr har jag en lat ådra när det gäller
att ta mig iväg ut. Stannar helst inne i stugvärmen, och pysslar lite i sakta mak.
Ja, knepen är många för att koppla av har jag förstått. En del går ett träningspass,
vissa hyr en film, andra äter ute i goda vänners lag, osv osv. Jag föredrar ensamhet,
total lugn och ro i tystnaden. Finns inget skönare, när veckan varit stressig, haft mycket att stå i,
då är det underbart att bara få dra sig tillbaka och leva i den stund som är... Bara få vara helt
enkelt...

Äntligen lördag! En underbar ledig dag, utan väckarklocka och "måsten"...
Jag struntar fullkomligt i allting som borde göras, vill bara få vara...
Ska bara göra det som faller mig in, sånt som känns lustfyllt och roligt denna dag!
Jag älskar såna dagar när jag tar en time-out och bara njuter av tillvaron...
Helt tillfredsställd utan någon yttre stimuli...
Ute är kallt, grått och trist - men i mitt sinne lyser solen denna oktoberlördag!

Känns väldigt skönt att de sk "Stureplansprofilerna" blev dömda till slut i Hovrätten!
Hade varit mycket oroväckande om de skulle gått fria från ansvar över sitt minst sagt
bisarra resonemang angående våldtäkten de anklagades för. Många med mig blev
helt chockade över Tingsrättens resonemang. -"Det var nog våldtäkt, men männen
förstod inte nödvändigtvis att de våldtog kvinnan". Vilket jävla dravel, rent ut sagt! Jag
är så glad att offret orkade och vågade genomföra dessa två rättegångar. Man hoppas
ju att domen blir ett rättesnöre för kommande mål.Fattar inte varför det ska vara så svårt
att ha en lagstiftning som klart och tydligt visar att det är uteslutet att komma undan med
våldtäkt. Ett nej är ett nej, punkt och slut. Våldtagna har allt för ofta hängts ut som slampor
och får skylla sig själva ungefär. Tror det är dags att börja se på mekanismerna bakom
dessa avskyvärda brott.  För mig handlar sällan en våldtäkt om sex utan mer om förakt,
makt och kontroll som ofta har inslag av ren misshandel också.
Jag som har döttrar är så glad att rättvisan vann i detta mål, det kunde ha varit min egen
dotter som föll offer för såna här idioter, och tänker man i de banorna så blir det mer
verkligt. Man kan bara föreställa sig vad denna unga tjej fick genomlida och det känns
så skönt att hon fick upprättelse och blev trodd till slut...

Såg på Dr Phil igår och minnen från länge sedan kom tillfälligt tillbaka,
mitt hjärta slog några extra slag...Programmet handlade om en man,
totalt i kontroll över sin fru och det var verkligen obehagligt att skåda!
Att behandlas som en ägodel, utan ett eget värde. Bevakas dygnet runt.
Varje andetag och ögonkast kontrolleras. Anklagelser haglar över dig
fast du ingenting varken sagt eller gjort...Ditt psyke monteras ner i atomer
sakta men säkert. Du isoleras från omgivningen genom manipulation
och diverse geniala manövrar. Svartsjuka in i det absurda, hotelser och
skrämselteknik av varierande slag. Alla dessa saker sammantaget kallas
"kärlek" i en galnings värld...De rättfärdigar sitt handlande genom att skylla
på sin partner, att det är hennes fel eftersom hon bete'r sig på ett sätt som
väcker misstänksamhet och då måste kollas dygnet runt. Att det är helt normalt
och i "kärlekens" namn! Jag minns allt för tydligt skräcken och ångesten inför
denna människa och jag är evigt tacksam att jag tog mig därifrån med livet i behåll!

och putsar på sin gloria, framställer sig som någon slags barmhärtig
samarit men i själva verket bara putsar sin image...
Det är frustrerande när någon höjs till skyarna och inte blir genomskådad
för sina egennyttiga motiv. En falsk fasad, vill bli sedd som en räddande ängel
och försäkra alla om sin goda natur och hjälpsamhet. I själva verket är det så
att denna människa inte har ett eget liv och är rädd för ensamheten, istället för
att jobba på det, lever genom andra och deras hjälplöshet. Höjer sitt egenvärde
genom kontakten med människor som har ett miserabelt liv och lever deras liv
åt dem. Det är inte att vara godhjärtad i mina ögon! En oskriven regel ifråga
om hjälparbete är att inte mata en hungrig med fiskar, utan lära den hur man
fångar fisken själv på egen hand! Äkta engagemang för en annan människa
är att göra den starkare och självgående inte att försvaga personen ännu mer...
När du byggt upp din identitet i rollen som en slags Moder Teresa, är det viktigt
att vara ödmjuk, och vara medveten om fel och brister under processens gång.
Inte bara köra järnet helt blint på felaktiga grunder. Det strider mot all moral och
princip att använda sig av mindre lyckligt lottade människor, för att få sin stund
i rampljuset och bli bekräftad på någon annans bekostnad. Sk välgörenhet
kommer naturligt och är en del av ens personlighet, det är inte något man gör
för att kunna prata vitt och brett om, att skryta om sina insatser och lämna ut
privata förtroenden du fått från dem du "hjälper". Det är under all kritik att bete'
sig på ett sådant sätt. Sen att överge det "sjunkande skeppet" när det inte passar
din agenda längre eller på dina villkor, det är för jävligt! Tyvärr har vi allt för få
människor med en genuin känsla för hjälparbete av olika slag, som utför storverk
utan personlig vinning. De som jobbar från hjärtat och av rätt anledning är värda
en stor eloge. De som klagar till bekantsskapskretsen om hur mycket tid och
pengar som går åt, hur trötta de är och hur lite tacksamhet de får, de spelar
i en lägre division och borde välja att syssla med något annat!

Det glädjer mig att så många har reagerat och visar sitt misstycke över
de extrema våldstendenserna i vårt samhälle! Var på tiden att vi reser oss upp i vår
fulla längd och säger ifrån! Med sunda, normala, friska värderingar är det helt
uteslutet, att sparka eller slå en annan människa till döds!
Det går inte att rättfärdiga ett sådant betee'nde! Har läst otaliga insändare och
ledarsidor i diverse olika tidningar, det har varit intressant att få ta del av andras
åsikter i ämnet. Mest letas det förklaringar...För min del är det uppenbart, att vår
livsstil gynnar en sån här utveckling...Föräldrar som abdikerat av olika skäl,
vuxenvärlden som inte finns för att vägleda, guida och fostra. Samhällsmaskineriet
som inte fungerar tillfredsställande med åtgärder, när en ungdom börjar spåra ur.
Alla dessa dator-tv-spel som glorifierar våldet. det är coolt och häftigt i barn och
ungdomssinnen. Grundläggande värderingar och principer har glömts bort, snudd
på alla gränser är redan passerade och du behöver inte stå till svars för dina
handlingar alla gånger. En sådan värld bådar inte gott för framtiden, när respekten
för andras liv inte längre finns, ja då är allting tillåtet...Någon insändare hävdade att
alkohol och droger är boven i dramat, visst det kan vara så, men är fortfarande ingen
ursäkt att beröva någon livet! Dags för oss vuxna att agera kraftfullt nu och försöka
vända på den här trenden, så fler slipper förlora livet på gator och torg i fortsättningen...
Lyckas vi med det konststycket så kanske vi kan ta oss an alla andra frågor som också
behöver belysas och tas ställning till från dagis till ålderdomshemmet...

är det fredag! Ytterligare en vecka har passerat i rasande fart...
Hinner inte ens med min egen skugga längre! Fattar inte att tiden
tycks vara urled på något underligt sätt, den räckte längre förut...
Vissa dagar känns som ett enda ögonblick, vakna och stiga upp,
plötsligt är det dags läggdags igen! Trodde först det handlar om att
man blir äldre och upplever tiden på ett annorlunda vis, men min ena
dotter började kommentera hur snabbt dagen går redan vid 12-års ålder.
Skumt fenomen det där! Ja, min helg lär springa iväg i rasande tempo.
Ska vara barnvakt till dottersonen, övernattning och hela kittet, medans
föräldrarna ska ut och roa sig. Med honom händer det saker hela tiden,
vi kör som ett maratonlopp, där aktiviteterna avlöser varandra... I hans
värld är allting fortfarande ett äventyr och måste utforskas. Där spills ingen
tid bort i onödan, kan jag säga, utan används effektivt och ändamålsenligt!
Tänk om man fick vara liten ännu en gång! Denna oförfalskade nyfikenhet,
vetgirigheten som inte har några gränser! Inga förutfattade meningar ännu,
inte omformad efter några givna mallar utan bara ren och oförstörd...
Vore väl härligt att få uppleva barndomens frånvaro av ansvar och plikter,
bara njuta av att finnas till och leva till fullo genom dagens alla timmar...
Vilken önskedröm eller hur?

Har mekanism släppt inom människan,som talar om vad som är rätt eller fel?
Man kan ju börja undra verkligen! Hur är det möjligt att ungdomsvåldet escalerat
så oerhört mycket? Vilka krafter är det som styr? Våldet blir grövre och grövre och
förövarna blir yngre och yngre...
Är samhället för undfallande? Föräldrarna frånvarande, skolan för slapp?
Dags att börja fråga de svåra frågorna och hitta svaren fortast möjligt! Brottsligheten
i den yngre generationen är så förråad att man som vuxen blir mörkrädd!  Dags att
sätta ner foten, visa att nu är det nog! Tala om att man måste ta konsekvenserna
av sitt betee'nde, men även skrida till handling! Åtgärder inom socialtjänsten, som du döms till
när du är omyndig, verkar ju inte fungera tyvärr. Kanske det är dags nu då att ändra på
lagstiftningen?
Min tanke idag, går till de anhöriga som förlorade sin 16-årige son den 6 okt på Kungsholmen i
Sthlm, genom ett fruktansvärt brutalt våld mot huvudet. Man kan bara ana vad de tvingas
genomleva just nu...Jag lider verkligen med dem och hoppas att hans död inte är helt
meningslös...Eftersom denna händelse lett till stora rubriker, så hoppas man att något
ska förändras och göras åt situationen med unga våldsbrottslingar en gång för alla...
Min yngsta dotter blev grovt misshandlad i januari. Det var en chockupplevelse att se
hennes ansikte sönderslaget, i det läget var jag så tacksam att de inte slog ihjäl henne!
Våldet drabbar offret mycket hårt psykiskt också, eftereffekterna gav stora problem med
ångest, rädsla, panik, sömnlöshet, svårt med koncentrationen osv osv
Rättegångarna i Tingsrätten och deras överklagande i Hovrätten var en ren mardröm,
att behöva möta dem i rättssalen efter att de hotat min dotter till livet om hon
polisanmälde dem.Straffet? Ja, man kan börja undra verkligen!
Den ena tjejen 18 år, dömdes till en villkorlig dom i 3 år. Det var som att bli kränkt
ytterligare en gång, som min dotter uttryckte det. Varför? Jo, denna unga tjej, har
redan ett antal domar på sig och då dömd till vård inom socialtjänsten, vid detta tillfälle
när de gav sig på min dotter, var hon efterlyst. Ändå bara villkorlig dom denna gång.
Domen löd att hon borde få en chans att komma tillbaka till samhället med hjälp av sin övervakare.
Då kan man ju undra: En tjej som omhändertogs som 12-åring, dömd i Tingsrätten
som 14-åring redan, och hela denna tid varit i olika åtgärdsprogram. Borde hon inte
ha fattat då för länge sedan att hon gör fel och fått hårdare konsekvenser, och då
tagit sin chans att komma tillbaka till samhället och upphöra med brottslighet?
Vissa tycker synd om henne, visst, kanske är det så, men hon förstör andras liv
inte bara sitt eget och det är oacceptabelt!

det är, när man har ett möte med någon som är totalt självcentrerad! De är helt fixerade kring sin
egen person, gör stora berg av små bagateller...De har det värst och det är såååå synd om dem!
Jag blir bara så trött och blase' på dessa gnällspikar, tjatar om sin historia i evighet och varje gång
man ses. Herre Gud! Gör något åt din situation om det nu känns så överjävligt! Värst av allt är, att
den jag syftar på i detta ämne har det mer förspänt än de flesta...Är bara så otacksam och aldrig
nöjd, vill bara ha mer och mer...Tänk att det ska vara så svårt att kliva ur sin lilla egobubbla om ens
för ett par sekunder! Har varken tid, lust eller kraft att spendera några längre stunder i dennes
sällskap, känns till slut olustigt och man dräneras totalt på energi...Från början satt man där
och lyssnade på malandet där dialogen ganska omgående övergick till en monolog. Efter bara
ett kort tag inser man, hur meningslöst det är och att människan inte lyssnar överhuvudtaget till
det du säger. Ger ingen respons tillbaka, avbryter ständigt för att kunna byta samtalsämne till det
som ligger dem varmt om hjärtat - nämligen de själva - sin egen person...Skillnad vore det om denna
människa satt i svårigheter och behövde stöd och medkänsla, ingen skulle vara gladare än jag att
komma till undsättning och ge av min omtanke. Här handlar det om något helt annat, en slags
manipulering av verkligheten och att man ska ömka och tycka synd om. Lyssna på klagosångerna
i timmar. Ha kontroll över samvaron, när, var och hur man ses och för hur länge...För mig är det
obegripligt, hur man kan vara så uppfylld av sin egen person att det är det enda som räknas...
Hallå, det finns en hel värld i nöd här, i jämförelse med det är nog ens bekymmer ganska små...
Jag vill inte trivialisera någons "problem", men någon jävla måtta får det väl ändå vara!
Dessutom är det bortom respektlöst att behandla andra så, att totalt ignorera en konversation
för att få totalt focus på sin egen person. Hur kan man vara så omedveten om vad man ger ut
till andra och till världen?

Att vända kappan efter vinden, likt löven byter skepnad på hösten, är bekvämt och
man slipper bry sig...Aningen fegt också i mina ögon!
Att inte ha en egen åsikt i viktiga frågeställningar och bra argument vad man baserar
sitt tänkande på, är att förminska och undervärdera sitt ansvar som människa.
Vad är man rädd för?Att bli attackerad för sina åsikters skull, eller vad?
Gömma sig bakom rollen av att vara en ja - sägare för att bli omtyckt?
Är vi i Sverige myndighetsfostrade?
Lärda och uppväxta med att tiga, att hålla vår käft ihop, tugga och svälja,buga och bocka,
säga tack och amen till allting så vi inte riskerar att få upplopp eller anarki. Är det så?
Ett eget tänkande och ifrågasättande är lika viktigt för mig som att andas!
Att känna efter som en egen individ vad jag anser i viktiga frågeställningar, utan påverkan!
Det är vår medfödda rättighet som människa, även vårt ansvar att agera i enlighet med vår
inre övertygelse och ta ståndpunkt i viktiga ämnen och frågeställningar!
Kanske det är av extra vikt i dessa dagar, då världen tycks vara i kaos och
frågorna vi har att ta ställning till är av sådan art att vi inte kan titta tillbaka
och se hur våra förfäder gjorde eller följa deras exempel.
Deras visdom och klokhet kommer inte oss till godo automatiskt längre, eftersom
livsbetingelserna för dem var helt annorlunda än de vi har idag.
Om vi alla reste oss upp i vår fulla längd, enade och övertygade om samma sak, då
skulle världen kunna förändras som i ett trollslag, i våra mest viktiga frågor!
Fler skulle engagera sig, peta ner politikerna från sina höga hästar, där vår
verklighet icke existerar för de som bestämmer. Där makt och pengar har ordet
istället för mänsklighet och en värld att leva i utan nöd,våld,ond bråd död,
miljöförstöring, utrotning av djurarter, osv, osv, osv, osv,osv,osv...

Är fullständigt nöjd och tillfreds med mitt civilstånd, fast det ibland kan störa andra...
Störa är kanske fel ord, de undrar rättare sagt, varför jag valt att leva ensam
under så många år? För mig var det viktigt att hitta mig själv, mitt sanna jag och
bygga upp det slags liv  som känns okey att leva i. Stå på egna ben efter skilsmässan,
inte bara kasta mig in i nästa relation...Jag valde att ha ett förhållande med mig själv
istället och som första prioritet ta hand om mina barn, ge dem en trygg grund att stå på.
Har inte haft någon längtan efter att slå ihop mitt liv med någon annan, eller något behov
att leva i en tvåsamhet igen eftersom mitt liv fungerat alldeles utmärkt ändå...
Jag har kunnat leva exakt det liv jag drömt om och ägnat tid åt mina konstnärliga
ambitioner. Om jag någon gång skulle få en längtan efter att leva med en man igen,
så behöver jag en likasinnad livspartner. Någon som är självgående liksom jag, som
delar samma dröm och går på samma väg. Någon som insett vikten av att utvecklas
som person, som vill nå sin fulla potensial och kapacitet: Frågan är väl var hittar jag
honom, om det nu skulle bli aktuellt? Seriösa mötesplatser är inte så vanligt idag,
har jag förstått...Får väl förlita mig på, om det är meningen att träffa någon i framtiden
så löser det sig på ett eller annat sätt...Just för tillfället finns inga ambitioner att slå
mig samman med någon, är fullt tillfredsställd med livet som det är...