Tankeverkstaden

Jag slutar aldrig att förvåna mig över hur olika vi människor är!
Vi lever på samma planet och andas samma luft,
ändå kan man tro emellanåt att vi lever i skilda stjärnsystem
och galaxer...
Har på sistone stött på detta fenomen i skilda sammanhang.
Mött personer som verkar vara min totala motsats, inget fel
med det! Kan snarare berika oss, att få se världen ur någon
annans perspektiv. Problemet uppstår när kommunikationen
haltar och spårar ur...När man talar med någon och de stirrar
tillbaka helt oförstående, nästan som om man pratade på
ett främmande språk med dem. Sånt kan bli frustrerande i längden!
Eller detta scenariot: Jag säger dag, den andre säger natt, dvs vi
uppfattar saker på olika sätt. Personen ifråga ska då till varje pris
få dig att ändra uppfattning och det får kosta vad det vill...
Så jobbigt! En annan variant är de distanslösa, som ska vända
ut och in på hela sitt liv, fast man precis träffats och nyss blivit
presenterade för varandra. Det kan bli väldigt bakvänt, även
obekvämt...De vill gärna umgås dygnet runt också, lade jag märke till.
Sen finns ju de som är helt opersonliga, prata väder och vind är vad
som bjuds där, och hur intressant är det på en skala? Kan lika
gärna kolla upp väderrapporten istället! Materialisterna som alltid
köpt någon ny pryl som ska visas upp, priser och affärer är vad som gäller
för dem. Ja, varianterna är många och inget ont i det. Men jag har tröttnat!
Saknar likasinnade som är på samma våglängd, med dem kan man dela stort
och smått, glädje och sorg, skratt och gråt på ett djupare plan. Ofta förstår man
varandra helt och fullt t om utan ord ibland. Gemenskap och umgänge med
likasinnade är en gudagåva och jag är mycket glad över de "själsvänner" jag har!
Därmed inte sagt att jag känner orespekt för de som är olik mig själv, eller tycker
mindre om dem. Bara att det känns ensamt i umgänget med dem emellanåt, för
vi pratar utifrån så vitt skilda aspekter av tillvaron...