Tankeverkstaden

Måste bara säga att bloggen varit skum de senaste dagarna! De senaste tre dagarna har det hänt vid ett flertal tillfällen att jag inte kunnat logga in alls! När jag svarat på något inlägg har det blivit i 2 exemplar vissa gånger. Vad är det som pågår med bloggen? Har någon annan haft de här problemen också? Tänkte att inloggningen inte fungerat för så många redan är inne, eller vad? Jag som inte är tekniskt begåvad heller,fattar ingenting när saker och ting händer med datorn. Teknikens under, är inte min grej precis, får vara glad att jag har en del baskunskaper och då pratar vi logga in och ut i princip,hahaha...

Idag är en sådan dag när det mesta blir fel och bakvänt. Ingenting flyter som det brukar...Hjärnan är trög som klister och kroppen seg som tuggummi...Vaknat med huvudvärk och känner mig allmänt utpumpad. Egentligen borde såna här dagar förpassas till handlingarna omgående. Det skulle vara möjligt att bara radera dem genast, man skulle ha som en slags delite-knapp, bara trycka, poff så är den borta! Vore inte det härligt så säg? Inga dåliga dagar skulle sparas i minnesbanken som kan tas fram när man minst anar, allt som går fel skulle vara bortglömt direkt! Rena önskedrömmen med andra ord! Fast i och för sig behövs dessa aviga dagar också, annars skulle man inte veta skillnad på de som är bra och man skulle inte kunna glädja sig på samma sätt åt de stunder då allting bara flyter och känns toppen...Jo förresten, vill jag nog genomleva en dag som denna utan delite-knapp, desto gladare ska jag vara imorgon när allting är som vanligt igen antagligen. Alla dagar har sin tjusning egentligen. Många gånger händer fadäser som inte är så kul just i den stunden det händer, men sen när man berättar om det hela för någon annan så kan man få sig ett gott skratt efteråt, för det blev så dråpligt i slutänden. Ett gott skratt förlänger ju livet som bekant, och lite humor tar udden av det mesta faktiskt...

Amerikanska forskare har nu tillverkat en arvsmassa på konstgjord väg. Målet är att skapa en syntetisk livsform som ska ge oss en renare planet påstår de. Den ska kunna bryta ner koldioxid eller tillverka miljövänlig energi som ska täcka våra behov i framtiden. Ärligt talat så ryser jag inuti och känner obehag! Känns lite som sience fiction och ingen vet hur det kan sluta... Tänk om dessa konstgjorda livsformer blir monstruösa skapelser (bakterier) som infekterar oss alla till slut? Jag är en stor vän av etik och etiska frågeställningar, risken finns att forskarna hittar genvägar för att undkomma vissa etiska regelverk! Jag vill inte måla fan på väggen, men detta är väl magstarkt för mig! Att ge sig in i självaste "skapelsen" och peta godtyckligt, ändra lite DNA här och lite arvsmassa där, det är skrämmande. Vet de verkligen vad de gör och vad det leder till?

Igår hörde jag talas om en kvinna,(tänk att det så gott som alltid är kvinnor som drabbas), hon hade kört slut på sig själv fullständigt och nu gått in "i väggen". Att leva upp till allas krav och förväntningar - fullkomligt slå knut på sig själv för att tillfredsställa andras behov. Alltid vara redo och vara duktig,försöka utöka dygnets timmar till 48 istället för 24. Sköta markservicen hemma samtidigt med ett stressfullt jobb, där det ofta saknas personal,(inga vikarier tas in i första taget tydligen.) Att ställa upp i vått och torrt för familj, vänner och arbetsplats. Vem som helst förstår ju att det är ohållbart i längden, utom den här duktiga kvinnan som vill vara alla till lags och vara duktig,sköta sina plikter på bästa sätt. Till slut säger både kroppen och psyket nej med panik, ångest och den stora tröttheten som inte går att sova bort... Diagnosen utmattningsdepression var efter vad jag förstår, ett vedertaget begrepp till alldeles nyss. Försäkringskassan bestämde sig tydligen på vissa orter att ifrågasätta symtomen och inte tillåta den behandlande läkaren att sjukskriva personen i fråga efter egen bedömning. FK-kassans egen läkare skulle säga sitt. Bara ett problem där, han träffar inte patienten personligt, utan sitter godtyckligt och gör sin lilla analys.Jag ställer mig frågande till ett sådant här förfarande, verkar inte klokt! Man kan ju alltid överklaga, säger någon, men hur lätt är det när krafterna sinat och du är totalt slutkörd? Ibland kan det bero på vilken handläggare du har, hur välvilligt inställd han/hon är, fick jag veta...  Är det rättvist eller? Samhället måste ha gått utför rejält om sånt här kan hända! Jag hoppas verkligen att detta är ett undantag och ytterst ovanligt, annars är vi illa ute anser jag! Vem värnar om den lilla människan som hamnat i svårigheter, som inte är stark nog och inte har några krafter kvar att orka försvara sig och slåss för sin sak?

Läste en insändare av en ung människa på 18 år och slogs av, med vilken klokhet och eftertanke den var skriven. Den berörde mig och jag har väl haft dessa funderingar även själv ibland...Rubriken var: Kylan i samhället ökar utanförskap och våldsbrott. Texten fortsätter sedan: -Jag tror att bristen på kärlek och respekt i vårt kyliga samhälle är största orsaken till att människor hamnar på fel väg och att det i många fall leder in i kriminella banor. Insändaren hävdar sedan att människor slutat ta ansvar både över sig själva och över tillvaron i samhället. Att befolkningen klagar över allt från att våra åldringar aldrig får gå ut i friska luften, till att barnen i skolan blir sämre och sämre på att läsa. Sedan klagar vi högljutt på våra politiker om dessa brister. Denna unga människa har som förslag: att vi själva besöker de gamla och tar med dem på en promenad. Att vi själva tar ansvar över barnen att de lär sig läsa, genom att vi läser hemma med våra barn. Istället väljer de vuxna att lägga alltmer tid på shopping och resor varje år och allt mindre på nära och kära. Vi ger samhället den uppgiften att vårda och ta hand om dem som står oss närmast och ger oss mening i livet. Vi tycker det är bekvämt att ha ungarna på dagis innan de ens kan gå och instutitionerna vårdar våra gamla. Vi inser inte vilka fattiga liv vi får i känslomässighet räknat! Bristen på mänsklig värme i vårt samhälle utvecklar brutalitet istället för medkänsla. Vi som är unga upplever en onaturlighet i det här och känner en meningslöshet och en tomhet. Insändaren avslutar sitt inlägg med dessa ord: Vi får heller inte glömma att kräva ansvarstagande och sätta tydliga gränser för vad som är ett acceptabelt beteende. Ett sånt krav är ett bevis på omtanke och att vi bryr oss om varandra.
Jag kände att denna text berörde mig starkt och att det ligger mycket i den. Jag tycker det är intressant att höra ungdomars åsikter om saker och ting. Hur de upplever sin tillvaro och vilka tankar de tänker...Ibland är vuxna så mitt uppe i jobb och karriär att de ser livet genom ett tunnelseende. De unga som ännu inte hamnat i "ekorrhjulet" ser ett vidare perspektiv många gånger...

Äntligen en regnfri dag och solen som lyste klart på en alldeles blå himmel! Livsandarna vaknade hos både kissekatten och mig...Fick enorm energi av ljuset och klarat av en massa sysslor, som bara legat och väntat på att bli gjorda. Promenaden i solskenet var däremot inte helt enkel. Mycket isfläckar som gjorde att man måste hålla tungan rätt i munnen, för att undvika att göra en kullerbytta och slå sig halvt fördärvad...Det var uppfriskande i alla fall att få sträcka ut benen i en långpromenad och bara njuta av att finnas till i det härliga vädret! Såna dagar vill jag ha många av framöver - det gav mersmak måste jag säga! Det kändes verkligen idag att vi är på väg åt rätt håll, det gav hopp om ljusare tider med sol och värme... Jag glädjer mig speciellt mycket åt att det snart är dags för att resa till havsbandet och få vara i mitt rätta element...Strandpromenader är bland det bästa jag vet, den känslan hittar jag ingen annanstanns! Jag blir väldigt lyrisk när det gäller detta ämne och kan breda ut mig hur mycket som helst...De som inte delar min passion, brukar tröttna på mina utläggningar, så jag lämnar det därhän här och nu...Hur som helst så hoppas jag att ni bloggvänner har haft en lika underbar dag som jag!

Skönt att veckorna bara rusar förbi, i ur och skur! Börjar tröttna rejält på denna sk vinter! Vinter förresten, känns som ett stort skämt att benämna denna årstid med ett ord som inte passar överens längre. Idag öser det ner IGEN och ovanpå det hårda vindar som skär genom märg och ben...Längtar vansinnigt efter våren! Mina avkopplande skogspromenader är bara att glömma, alla stigar ligger under vatten och resten av marken är ren lervälling. Stackars träd och buskar, kan inte vara bra med så mycket väta. På tal om växtlighet, kan jag berätta att en man här i närheten, skördade sina första färskpotatis igår och bjöd sin fru på silltallrik. Förstår att något måste vara väldigt galet när potatisen är färdig att skördas nu! Al Gore är nog inte fel ute som många vill göra gällande. Vissa tror tydligen att han överdriver faran med klimatstörningarna och bara vill stå sina femton minuter i rampljuset...Tycker han verkar trovärdig och det har jag nog fått bevis för genom artikeln om den tidiga skörden...Mest av allt vill jag bara göra katten sällskap för tillfället. Hon boar ner sig skönt och gott i min säng, som kronan på verket lägger hon framtassarna över ögonen,ungefär som: Jag har fått nog av oväder nu! Kissemissen ligger och väntar på bättre tider har jag förstått och det får väl jag med göra....

Ibland händer det att man träffar någon för allra första gången,ändå känns denna människa så välbekant. Känslan av att ha känt henne/honom en hel livstid infinner sig. Allting bara stämmer och känns så rätt och riktigt, nästan som om ett osynligt band binder er samman. Är det inte märkligt? Även om era vägar skiljs åt vid någon punkt och kontakten bryts av olika omständigheter i livet, så verkar den innerliga känslan bestå och stanna kvar ändå. Om man möts igen, oavsett hur mycket vatten som runnit under broarna sedan sist, så känns det som igår. Samtalet flyter obehindrat och något slags osynligt band tycks binda dem samman. Det är en fröjd i såna möten, de ger ett bestående intryck inuti och man får en vän för livet. Ofta en sådan slags vän som finns i vått och torrt, i såväl glädje som sorg...Hjärtat får ett glädjerus vid dessa möten, och man tänker: Jag är så glad att du finns! Förhoppningsvis säger man det högt med ord också! Rikedom definieras olika, beroende på vem du frågar. Skulle du fråga mig, blir svaret: Äkta sanna vänner!

Tänker på incidenten i Göteborg igår och det är skrämmande vad som pågår här! Tänker man lite djupare och går bakom rubrikerna, så undrar man hur detta ska sluta? Med laglöst land menar jag att polisen haft minskade resurser och diverse minskade anslag och säkert så jublar de kriminella! Det blir  lite fritt fram för dem om man säger så! Här har de lagt ner vår telefonväxel till vår lokala polis, så våra samtal kopplas till Göteborgspolisen. Det har varit alldeles för många incidenter där människor i nöd blivit felkopplade osv osv. Höjden var nog i somras när en stöldliga var på turne', tog ut rutorna och in i hemmen, där folk låg och sov medans de länsade så mycket som fanns hos dem. Vissa vaknade under pågående brott, ringde 112, behövde snabb assistans av polisen. Vad hände? En dataröst gav dem beskedet: Var god vänta,det är många som ringer till oss just nu. Jag blir mållös vid sådana tillfällen och undrar vad tusan är det som pågår här egentligen? Kanske dags att ifrågasätta "de som bestämmer" och deras beslut i olika frågor som många gånger varken har rim eller reson! Det sunda förnuftet verkar ha flugit sin kos...

Finns tydligen vissa ryggradslösa fegisar som är allmänt elaka mot andra, anonymt så klart! De attackerar och gör personliga påhopp, även sprider falska rykten. Det är för mig obegripligt! Man kanske tror att detta bara drabbar unga människor, och då i brist på mognad, medkänsla och livserfarenheter...Fick veta igår att även vuxna sysslar med såna konstigheter! Vad är deras problem månne? Brist på vettig sysselsättning eller? Det måste väl vara väldigt bittra, negativa personer som ägnar sig åt en sådan verksamhet på så låg nivå! Många tar väldigt illa vid sig av dessa påhopp och det är helt förståeligt, det kan inte kännas roligt att bli kallad både det ena och det andra pga sin åsikt i vissa frågor. Det är verkligen ledsamt att såna här saker pågår, mobbarna måste väl ha grava personliga problem för att ens komma på tanken att bete'  sig så här? Ska vi dra detta till sin spets, så kan man undra hur frid på jorden  blir en möjlighet för oss,  eftersom det börjar i det lilla...Lite  vänlighet  kostar så  lite och  gör  sådan  enorm skillnad här i världen...

borde vi låta hjärtat vara med i större utsträckning än som det ofta är nu för tiden! Säkert vill vi alla leva i en så bra värld som möjligt! En snällare värld där alla får plats och får vara delaktiga! En tryggare och säkrare värld, där man inte behöver frukta för sitt liv en sen kväll på väg hem! Lyssna till varandra med mer lyhördhet och lyssna på det som sägs mellan raderna...Det finns många som tappert visar upp sitt le'ende, men tittar man djupare finns där både sorg och tårar som inte släpps ut. Ensamhet som inte är självvald, är tärande för många. Vänlighet och omtanke betyder så mycket i en värld som stundtals verkar både kall och otillgänglig. Att bemöta andra med en öppen blick och en välkomnande känsla är guld värt! Vi kan alla dra vårt strå till stacken och vara en medkännande människa och därmed bidra till att världen blir en bättre plats att vara i...

Vissa dagar känner jag en längtan tillbaka till östkusten och havet framför allt...Det är något mycket speciellt att vandra över klipporna, känna havsdoft och lyssna på vågornas brus...Denna saknad bär jag med mig och den känns starkare ibland. Nostalgi kanske, man tänker tillbaka och minns sitt ursprung. Barndomsstaden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta tror jag...Denna lilla stad precis vid havsbandet, så pittoresk med gamla byggnader som blivit restauerade och bevarade. Livet här i inlandet, på Sveriges västra sida,är något annat, inte minst klimatmässigt sett...Varje del av Sverige har sin speciella dialekt och sina egenheter för sig. I vissa sammanhang märker jag tydligt att jag inte kommer härifrån. Omständigheter gör ofta att man ger sig iväg till en annan boplats och ibland finns ingen väg tillbaka rent praktiskt sett.Dessutom bygger man ju upp ett fungerande liv för både sig själv och familjen under årens lopp, det är ju guld värt i sig trots allt! Jag får åka oftare helt enkelt till närmaste hav och få min längtan tillfredsställd....

Träffade en fd granne på bussen idag. Hon börjar närma sig 75-års åldern och har nyligen återhämtat sig från ganska allvarliga hjärtproblem. Vi blev båda två glada att råkas, vi har inte setts sedan i somras. Hon lyste upp och började berätta sina minnen från förr. Bl a att hon snart levt ensam i 40 år efter att ett svårt äktenskap tagit slut. Hennes barn som inte riktigt har tid att hålla kontakt och hur ensamt det kan bli ibland. Hennes ögon blev vemodiga för en stund...Sedan sa hon: Men inte ska jag sitta här och klaga, när så många har det ännu värre än mig! Jag har fått hälsan tillbaka, reder mig själv igen. Jag tar bussen till stan och njuter av att komma ut lite. Men, sa hon med glimten i ögat, det var faktiskt bättre förr! Tänk när jag var ung så roligt vi hade. Sedan följde en utförlig utläggning om hur staden såg ut i hennes ungdoms glada dagar. Servitrisjobbet hon hade som 16-åring, hur trevligt det hade varit. Ja det blev en lustfylld resa för oss båda! Det var trevligt att se henne så levande och glad! När vi skiljdes åt på busstorget sa hon med ett stort le'ende:Vet du vad jag ska göra nu? Jo, jag ska till banken, sen köpa en semla och sen hem sätta på kaffepannan. Gud va gott det ska bli! Vilken härlig liten tant, så fylld med historier om sitt liv, så mycket livskunskap och visdom hon besitter...Hon påminner mig om min mormor som gick ur tiden för länge sedan. Hon var likadan, älskade att berätta om hur allting var förr...

Vi har alla våra kors att bära - mer eller mindre tunga. Vi är många som gått den hårda vägen, förhoppningsvis kan man i slutänden se tillbaka och ha fått en lärdom för livet. Det jag insett i mitt eget liv är: Det är inte katastrofen i sig som knäcker oss, utan hur vi reagerar på den...Om man kan ta det negativa som händer och vända det till något positivt i slutänden, då är mycket vunnet...Kan man dessutom finna ett forum för att hjälpa andra med samma problematik och dela med sig av sina egna erfarenheter, så blir det en mening med det hela,dvs att inget är förgäves, ont vänds till någonting gott...Ibland när marken rycks undan under fötterna tror man att allt gått förlorat, men den inre styrkan, kämparglöden väcks till liv som en ren överlevnadsstrategi...Ofta skiftar man ju focus också i en krissituation, man omvärderar både det ena och det andra...Tyvärr är det allt för ofta människor hamnar "mellan två stolar" hos olika instanser,myndigheter,sjukhus, skolor osv osv. Då ska man även uppbringa energi och kraft att orka bo i telefonen och strida för sina rättigheter mitt uppe i allting. Alltför många människor känner nog igen den biten!Det krävs en hel del kurage också att våga ifrågasätta dessa myndighetspersoner, man blir betraktad som obekväm och jobbig...En eloge till alla er som kämpar just nu för er existens och för att hålla näsan över vattenytan!

Kärlek är stundom obegriplig förstod jag igår kväll! Desperat telesamtal från olycklig väninna...Hon har svävat på moln högt uppe i sjunde himlen ett tag nu och kraschlandade - hjärtat gick i tusen bitar, förstod jag. Samtalet var ganska osammanhängande och en berg o dalbana mellan ilska och sorg. Det är väl kanske så att vi har en "smekmånad" innan vi vågar visa oss själva till fullo? Att omförvandla dejtinggrejen till vardagsnivå är inte alltid så lätt...När två starka viljor slåss om att bli hörda blir det lätt missförstånd också...Visst kan man utvecklas och förändras, men inte genom att tvinga någon annan genomgå en total omvändelse. Den enda man kan förändra är sig själv! Kärleken är det största och finaste som finns och samtidigt kan det vara väldigt svårt i vissa stycken...Jag hoppas och önskar att kärleken vinner över egot i detta fallet!

Fick tips att se på Oprah idag - ämne döden. Det är ju något som man inte avhandlar dagligdags precis och inte med vem som helst...Det var nog bland det mest rörande och gripande program jag någonsin sett! Två människor i sina bästa år, drabbade av cancer och dödsdömda. De två var mer levande än någon jag känner! Sådan visdom och klokhet de besatt! Underbart att höra och se dem! Man  får sig en riktig tankeställare och tar en titt på sitt eget liv...En kommentar som fastnade hos mig var: Finns det något som du har gjort i ditt liv som du ångrar nu? Svaret blev: Nej, däremot ångrar jag vissa saker som jag inte gjorde. Deras budskap till oss var: Lev ert liv till fullo innan det är för sent! Lev som om varje dag skulle vara den sista! Det är mycket tänkvärda ord, helst när det kommer från en människa som ska dö om ca 3 mån enligt läkarna...Hur svårt är det inte ibland att verkligen följa sina innersta drömmar, att leva fullt ut. Det kan man ju alltid ta tag i imorgon...Kanske borde man nu inse att ta till vara varje dag ännu mer, vi vet ju ingenting om morgondagen...Vi människor har nog lite svårt för just den här biten, vi tror vi ska leva för alltid. Inte så konstigt heller, för vem skulle orka att sitta och tänka på slutet i ett friskt tillstånd? Jag tror det blir annorlunda när man sitter där med sitt besked, att ens tid börjar rinna ut...

Så spännande det är att läsa andras bloggar! Tror faktiskt att alla ämnen mellan himmel och jord avhandlas! Det är intressant att se vad som ligger människor varmt om hjärtat, om man säger så. Idag har jag läst en hel del filosofiska inlägg som var tänkvärda. Tankar från djupet av själen vill jag påstå...Det jag saknat lite är att läsa andras åsikter om olika samhällsfrågor t ex skola, sjukvård, arbetslöshet,åldringsvård, brott och straff, olika ungdomsproblematik osv osv. Om någon har förslag på såna bloggar så mottages det tacksamt! Jag intresserar mig mycket för hur vi människor upplever samma saker på helt olika vis...Det beror ju på både värderingssystem, olika personligheter och inte minst ens egna livserfarenheter. Man kan ju också belysa saker och ting från olika perspektiv...

Det verkar vara ett mål i sig nu för tiden! Absolut inte åldras! Varför kan vi bara inte acceptera att åldrandet är en naturlig process och att det inte är något konstigt med det? Konstgjord skönhet är så intetsägande. För mig kommer skönheten inifrån! Karisman och energin som en person utstrålar är långt mer viktigt än ett estetiskt perfekt ansikte och kropp. Vara vacker inuti smäller bra mycket högre...I vissa fall är nog skönhetsproblematiken ett inre dilemma, snarare än ett yttre. Plastikkirurger vill tjäna pengar så många av dem struntar nog i vilket...Att må bra inifrån är bästa receptet för skönhet och hälsa, tror jag! Jag såg en nytagen bild på drottning Silvia, (därav detta inlägg), det var skrämmande att se hur sönderopererad hon börjar bli. Denna kvinna skulle inte behöva dessa ingrepp, utan kan åldras med värdighet ändå. Undrar just över det faktum att hon har två döttrar också, vad sänder det för meddelande till dem? Vi vuxna har ett stort ansvar som förebilder till vår unga generation och borde ta oss en tankeställare vad vi vill lära dem? Jakten på evig ungdom har gått lite väl långt, även jakten på en pinnsmal, tunn kropp och tillhörande ändringar av utse'endet har spårat ur fullständigt ,anser jag. Är det inte dags snart att ta några steg tillbaka? Tillbaka till det mer naturliga! Risken är väl att jag blir kallad bakåtsträvare, men som vanligt reagerar jag när saker går överstyr. Jag tror inte det är sunt när människors ideal bygger på helt onaturliga grunder!

Borde göra en hel del idag, men väljer att ignorera mina måsten! Har tagit mig friheten att bara slappa, schava runt i pyamasen och bara vara. Det är underbart skönt att följa sin känsla, även om det innebär en massa merjobb imorgon. Då är i och för sig en ny dag kommen, och vem vet, arbetslusten kanske har återvänt med förnyad kraft förhoppningsvis! Måste säga att januarimörkret tar på krafterna! Läste någon slags statistik igår, soltimmarna på västkusten har inte varit så få någonsin, och det säger ju en hel del...Härligt att vi går mot ljusare tider nu! Jag älskar våren när allting vänder i naturen och får liv igen. När björken utanför köksfönstret fått sina första späda små blad, då leker livet! Skogspromenaderna får en helt ny dimension och man vänder upp ansiktet mot den blekgula solen för att njuta av den första värmen...Idag verkar det faktiskt klarna upp åtminstone lite grann.De annars så kompakta gråfärgade molnmassorna verkar skingra sig en aning så att ljusstrimmorna tar sig igenom lite mer än vanligt. Får väl njuta av det en dag som denna...

Vissa reagerar gentlemot andra med sk härskarteknik. Man kan lätt luras att tro detta är en självsäker person. Det är precis tvärtom! De som agerar ut mot andra och är allmänt otrevliga, surar för minsta småsak, lätt blir arga, vill styra och ställa, ha sin vilja igenom till varje pris, de är i själva verket osäkra rädda små människor som avreagerar sin inre frustration. Det blir ganska tröttsamt i längden att trippa på äggskal för att inte "förorätta" en sådan här person. De reagerar på allt och alla, tolkar världen utifrån sitt "sugrörsperspektiv", missförstår oftast och tror andra vill djävlas med dem. Man försöker förklara och påvisa att detta är absurt, men människan bara vägrar att se sin egen del eller  förstå att ett sånt bete'ende blir påfrestande för andra med tid och längd. Så vad gör man? Avslutar bekantskapen antagligen. Det verkar inte finnas så mycket annat val tyvärr...  

Idag är en sådan dag när hjärnkontoret tagit semester. Det mesta går i ultrapid, både kroppsligt och tankemässigt. Segare än det här kan det inte bli! Tror att detta eviga regnandet och kompakta mörkret  tar ut sin rätt idag. Vet inte när jag såg en blå himmel sist? Den tycks ha skiftat färg för alltid och är nu för tiden i en gråaktig nyans. Behöver solljus snarast så livsandarna vaknar igen! Denna trötthet som besitter kroppen i dagens läge går ju inte ens att sova bort...Är lika utpumpad på morgonen som jag var kvällen innan jag somnade! Känner någon igen sig eller? Hört ett flertal människor sista två veckor som fullkomligt går på knäna, de är totalt orkeslösa. Verkar nästan som en epidemi har gått laget runt! Skönt att man slipper gnälla ensam och tråka ut folk...Härligt att det är midsommar om ca fem månader, det är trösten som finns i detta läget...

Är det verkligen bara jag som reflekterat över vår åldersindelning i Sverige och hur knivskarpa de gränserna är? Har ingen tänkt på hur uppdelade vi är beroende på ålder? Dagisbarn spenderar hela sin vakna tid med andra dagisbarn, sen skolan, efter det förhoppningsvis ett arbete, sedan med en fot i graven sitter man med andra gamlingar och väntar på slutet...Relativt sällan möts de olika åldersgrupperna, det är som helt skilda världar i mina ögon. Undrar varför det blev så? Jag ifrågasätter ofta sakernas tillstånd, helst om man ser ett negativt resultat av den livsstilen. Vissa kanske påstår att jag är en bakåtsträvare, men nej, jag uppskattar framåtskridande så länge det inte inverkar på vårt naturliga tillstånd. Jag värderar och framhåller det som faller sig naturligt, ur både en fysisk och psykisk aspekt. Vi kan ju inte förneka totalt vårt ursprung och tro att vi ska må toppenbra om vi skapar en tillvaro som inte passar oss som de vi egentligen är. Vi är funtade på ett visst sätt ,precis som olika djurarter är. Sätt ett lejon långt borta på polarisen eller en isbjörn ute på savannen, så får vi se hur det lyckas...Varför jag kom in i dessa tankebanor berodde på en insändare i GT, en ung kille kommenterade domarna mot Rikardos banemän. Han ifrågasatte varför inget blir gjort för ungdomarna idag. Inga mötesplatser, ungdomsgårdar och liknande. Dessutom nämde han bristen på vuxen närvaro. Familjelivet där man möts och skiljs i dörren, där alla är på väg till sitt håll och ingen tid för samvaro finns. Det är för jävligt, tycker jag! Föräldrar måste ta sitt ansvar med sina barn, prioritera i tillvaron så det finns tid för dem. Många verkar tro att instutionerna (dagis/skola), ska fostra och ge barn vad de behöver. Denna unga kille hade kloka kommentarer i sin insändare, t om gav förslag på lösningar som var förnuftiga och logiska. Frågan är väl vem som ska lyssna? Politiker idag verkar leva så långt bort från verkligheten som det bara går, så risken är väl att allting bara fortsätter som förut eller värre...Vi behöver makthavare som ser bristerna i samhället och som har visioner om något bättre, även hur de ska gå tillväga för att nå de målen...Vi ger de styrande alldeles för stor makt egentligen, vi är så myndighetsstyrda under paragrafer och regelverk, att våra egna initiativ har fallit platt till marken tyvärr...

Spinner vidare på en blogg jag läste igår. Blev så glad att en kille kommenterar de anorektiska sjuka idealet inom modevärlden. Det är så synd att tjejer/kvinnor bantar bort halva sig själva, gör diverse olika skönhetsingrepp, focuserar helt på sitt yttre och är missnöjda med hur de ser ut. De suddar ut sin egen unika person och vill bli en massupplaga, en dussinvara, där det inte går att skilja den ena från den andra...Jag hårddrar kanske lite nu, men det gör mig så upprörd att vissa tillåter sig att hjärntvättas av skönhetsindustrin! De sätter trender och får unga tjejer att må jättedåligt om de inte kan leva upp till det för tillfället rådande idealet. Grejen är ju att hela denna idioti handlar om pengar, massor med sköna slantar som de vill vi ska spendera och göda dem ytterligare! Alla tjejer/kvinnor borde tänka till och hålla sitt huvud högt även om det sitter 5 kilo extra över rumpan, vara stolt över den de är. Det finns bara en av oss och därför är varje människa  helt unik, tjock - smal, lång - kort, ljus - mörk osv osv det spelar ingen roll. Vi alla har vår egen charm och speciella utstrålning! Den rådande trenden just nu med  size zero t ex är helt sjuk och har gått till överdrift. Helst de riktigt unga tjejerna tar stryk av detta, de har ännu inte hittat sig själv eller byggt upp en intakt självkänsla. De vill se ut som favoritmodellen och i många fall svälter sig till döds eller äter och kräks i en evig ond cirkel. Dags att få slut på eländet och bryta trenden. Vi behöver stärka de ungas självförtroende redan i späd ålder och visa dem att de duger precis som de är! Kanske borde massmedia ta upp baksidan av de tjusiga bilderna i modemagasinen, visa de skräckscenario som vissa lever i pga anorexia eller bulimi. Det är ett sjukdomstillstånd som går snabbt överstyr, där man hamnar i vissa psykiska dilemman och inte kan stoppa sjukdomsbete'endet på egen hand,i vissa fall inte ens med professionell hjälp. I de flesta fall började allt med en oskyldig liten bantningskur där ett par kilo skulle bort....

Att leva i stunden - låter inte det härligt? Inga bekymmer över morgondagen, inte heller några orosmoment om framtiden, allt som existerar är NU. Jag tror att vi alla skulle må bra av att vila sinnet emellanåt! Ta en time-out från stressfulla tankegångar som ändå inte löser problemet, utan bara oroar och stör sinnesfriden. Inte helt lätt kan jag säga att tysta sinnet och att låta de tankar som ofta fullkomligt bombarderar oss om oron för morgondagen bara få flyta genom huvudet utan att värdera dem eller grubbla över dem. Tillåta sig att stanna upp och vara närvarande i nuet. Lättare sagt än gjort, måste jag säga! Det krävs en hel del träning innan det fungerar, tankar har ju en förmåga att poppa upp i skallen per automatik... Inte gör det saken bättre att samhället inte är uppbyggt för stilla begrundan eller eftertänksamhet. Helst ska du ha tio bollar i luften, vara på olika ställen samtidigt, planera din framtid över en tjugoårsperiod och en hel massa annat som du ska ha hunnit med innan dagen är slut! Inte så konstigt att tankarna löper amok i det läget! Inte så konstigt att människor blir nedstämda och "går in i väggen" och ligger sömnlösa nattetid! Vi behöver sakta ner farten och verkligen leva livet till fullo istället för att bara försöka överleva...

Är det möjligtvist någon ny slags trend som alla ska "följa slaviskt" att konversationer ska hållas så ytliga som det bara går? Jag är så uttröttad av de opersonliga samtalen, som egentligen inte ger någonting! "Kan vi inte prata om något positivt istället?", fick jag höra häromdagen då jag nämnde problematiken med ungdomsvåld och missbruk långt ner i åldrarna. Jag anser inte att det är en negativ kommentar utan det är att vara realistisk och att bry sig om världens tillstånd! Problemen försvinner ju inte bara för att man låtsas att de inte finns, eller hur? Jag är väl en sådan person som säger det folk inte vill höra, inte heller vill kännas vid...Är analytisk och djuplodande, vill gå till botten med saker och ting. Jag nöjer mig sällan med ett konstaterande utan spinner vidare på varför och hur? Förstår att det kan vara frusterande för vissa, men det är den jag är! Om vi snart inte börjar samtala om det som är viktigt och behöver belysas, även förändras, så vet i sjutton vart vi ska sluta? Bloggen är ett perfekt forum för att få ur sig diverse tankar och frågeställningar i både stort och smått...Måste väl erkänna att de ämnen jag tar upp här ibland är sådant som min omgivning inte alltid orkar,vill eller har lust att diskutera...

Då menar jag inte att vi äter för mycket - får övervikt, eller äter fel osv osv...Jag menar bokstavligt! All den skit vi får i oss genom maten, bekämpningsmedel, färg, olika kemiska tillsatser, konserveringsmedel och ett otal kemikalier som jag inte ens vet varför de stoppas in i vår föda. Jag har länge noterat detta faktum, att maten blir sämre och sämre i kvalite'n, smakar annorlunda än förut och förstår ju att vi får i oss en massa konstigheter som vår kropp inte är avpassad för. Låt oss gå framåt i tiden, kanske 20 år, då får vi säkert se resultatet i form av sjukdomar och andra besvär. Ingen verkar bry sig särskilt mycket för tillfället, men det blir väl samma sak som med miljön, det måste bli akut och så pass allvarligt att det nästan är för sent att åtgärda problemet. Jag tycker det är osmakligt och snudd på äckligt att vi får i oss en massa skit, istället för näringsrik och uppbyggande mat. Grönsaksdisken och även frukten är ren katastrof egentligen. Vågar inte ens tänka på vad för slags medel de använt för att få skörden så fri som möjligt från angrepp av diverse småkryp. Slaktdjuren, kycklingarna är rena mardrömmen! Dels vad de utfodrat dem med ifråga om mediciner i förebyggande syfte och deras arma tillvaro innan de blir till mat, fy farao...Jag vill bli vegetarian i det läget, men bara för omsorgen om djuren, inte ur hälsoaspekten att leva på frukt och grönt. Hur hälsosamt kan det vara på en skala att äta besprutade matvaror? Ekologiskt odlat? Nja, jag är skeptisk och undrar om det inte bara är penningmässigt gångbart? Är kanske cynisk, men inte så konstigt efter diverse avslöjanden angående matproduktionen nu för tiden. Som vanligt: allt handlar om ekonomi, att tjäna så mycket som möjligt, skit samma om folk blir sjuka framöver! Den dagen, den sorgen, bara att köra så länge det går ungefär...

Handlat en del grejor second-hand idag. Jag älskar återvinning och bidrar till att inte öka på sopberget ännu mer! Jag är ingen shoppare, det ger mig ingenting, jag handlar bara när det är något jag absolut behöver. Känner människor som inte kan hålla sig borta från affärer och är överlyckliga i sin favorithobby shopping. Helt obegripligt för mig faktiskt, förstår inte den kicken de får alls? Läste två intressanta artiklar häromdagen. Var lite lustigt att den ena stod precis i början av tidningen och den andra i slutet, samma dag alltså. Nu till poängen i det hela: Den första avhandlade att vi ska sluta gnälla på de som överkonsumerar och även lyxshoppar eftersom de bidrar till en god världsekonomi och ger folk arbete...Hmmm... Den sista artikeln ondgjorde sig över samma kategori av människor och ansåg att de förstör miljön, ökar på sopberget, utnyttjar arbetskraft i fattiga länder som får rena slavlöner och en arbetsmiljö som är katastrofal. Att shopparna borde ägna sig åt vettigare sysselsättning och ge sin energi till något behjärtansvärt istället! Jag bekymrar mig just nu mest över deras psykiska hälsotillstånd om jag ska vara helt ärlig! De jag känner till som ägnar sig åt denna shoppingaktivitet går in för det med liv och lust, de är som mest lyckliga när de bär hem sina fullastade påsar! De verkar avstängda, bedövar sig med grejor på något sätt. Värdesätter sig själv som person efter vad de äger och har...Lite skrämmande i mina ögon, att saker betyder mer än något annat! De verkar ha en viss problematik med balans i tillvaron. Shoppandet går lätt överstyr och blir till besatthet. Läskigt! Blir som vilket annat missbruk som helst antar jag...Önskar att vi alla detta år blir mer medvetna om våra problem här på jorden och gemensamt försöker lösa dem och dra vårt strå till stacken! Vi kan inte blunda längre för klimat och miljöproblematiken som vi har! Även klimatet människor emellan borde vi ägna mer kraft åt, det finns en råhet i våldet som utspelas på gator och torg som är skrämmande! Tro inte "det drabbar inte mig", var inte för säker! Nästa gång kan det vara din tur eller någon närstående som blir nedslagen...Är du på "fel plats, fel tid" så kan det vara kört...