Tankeverkstaden

När jag kom in på bloggen idag efter en hel evighet och fick se att ni mina goda bloggvänner skrivit, blev jag så glad ända in i hjärterötterna! Det har varit en tuff tid med både långvarig virusinfektion och biverkningar av den, även självaste livet har sina påfrestningar. Det händer saker i ens omgivning, bland människor som står en nära, när man minst anar så förändras livsförutsättningarna och livet blir inte detsamma som förut... Krafterna sinade i och med min infektion och jag har fått hushålla med dem väldigt sparsamt. I svåra lägen är det en prestation att ens kravla upp ur sängen...Nu har jag frisknat till så pass att jag orkar ta itu med allting som legat på is ett bra tag. Mina dagar framöver är fyllda med förberedelser inför min dotters födelsedag och strax efter det så tar hon studenten. Det är ju en hel del att göra inför detta evenemang, som är en viktig milstolpe i hennes liv och som jag vill att hon ska minnas med glädje...

Fortfarande är det så att jag får hushålla med krafterna och kör på reserven vissa dagar. Det är inte alltid så roligt, men risken är att man hamnar i ryggläge igen annars och det är det sista jag vill. Kommer att ha min blogg "halvt vilande" tills jag är tillbaka i livet till fullo igen...

Jag tänker på er alla och alla givande utbyten vi haft av varandra och är så glad över det! Jag vill önska er underbara, glädjerika dagar framöver och att ni får njuta till fullo av dessa soliga vackra dagar!
Livet är inte de dagar som kom och gick, livet är det du lever just här och nu...
                                                           Stor kram Kerstin

Jag är däckad och ligger för ankar mesta tiden....Har känt mig olustig och frusen sedan i måndags kväll. Igår orkade jag inte vara uppe mer än till lunch, sen var det  sängen och vila som gällde resten av gårdagen....Idag har jag vaknat med en igensvullen hals och kroppen känns mörbultad och värker...Känner igen dessa symtom sen förut, brukar få rejäla virusinfektioner den här årstiden, fråga mig inte varför?

Orkar inte med någon bloggrunda idag, ville bara se om bloggen kommit igång igen. Det var riktigt frustrerande att inte komma in överhuvudtaget under helgen...Tur att inte alla våra bloggar försvann ut i cyberrymden...

Tack Britten för din kommentar, du är en söt människa du, och jag hoppas du känner dig bättre nu!

Jag ska bekämpa detta virus som invaderat min kropp för tillfället och hoppas att jag är tillbaka snart med ny kraft och nya bloggämnen att skriva om. Hoppas också att snart orka sitta här och gå ut på de dagliga rundorna bland bloggarna...Må så gott, ni alla där ute så länge!

Jag är barnsligt förtjust i allt som handlar om änglar! Kan lätt kallas för änglasamlerska...I min samling finns väl runt 45-50 änglafigurer, har även en hel del änglatavlor och 2st änglaböcker. Det var inget som jag planerade från början, utan det bara blev så...Fick små ängelstatyer av barnen till min födelsedag, vid jul osv. Köpte även till mig själv om jag hittade någon som föll mig i smaken...Måste ju säga att vissa änglar jag sett har haft något groteskt över sig, istället för det skira änglalika, de kommer inte med hem till mig...Mina änglar sprider frid och ro, och ger hemmet en viss slags energi. Mitt hem är min borg, i ordets rätta bemärkelse, så för mig är det av yttersta vikt vad för slags saker som omger mig. Harmoni i hemmets lugna vrå - det är viktigt för mig...


Jag önskar dig inte rikedom, inte heller ärans glans
utan att var du än går ska ett trött hjärta glädjas åt ditt leénde,
eller ett skuggliv känna solsken för en stund.
Så skall ditt liv bli ett spår av ljus, så som änglars fotspår passerar genom natten.
                                                                         Inskription på en kyrkvägg i England.

är att sluta söka efter den och inse att du redan har lyckan inom dig....

Vi säger ofta att vi är lyckliga därför att vi har pengar, jobb, familj, ett vackert hem osv. Allt detta är obeständigt och kan tas ifrån oss vilket ögonblick som helst. Den lycka vi istället borde söka efter är lycka som finns inuti och som kommer av ingen orsak alls. Om vi blir fria från rädslor och begränsningar, så kan vi fyllas av ljus och kärlek.
Om vi tillåter oss att steg för steg återupptäcka det vi redan vet djupt inom oss, så kan vi genom denna minnesprocess få uppleva en stor förundran, gränslös kärlek och djup ödmjukhet. För att kunna se ditt verkliga jag, är det viktigaste att få tyst på alla tankar som ständigt far genom huvudet, så du kan vistas i tyst gemenskap med din själ.

Dessa kloka ord är ett litet sammandrag ur Deepak Chopras nyutkomna bok med titeln Makt, frihet och nåd.
Han vill hjälpa mänskligheten att utveckla ett högre medvetande som sträcker sig bortom den materiella världen, och att vi människor ska börja tänka i högre banor...Att gå utanför gängse normer för att få tillgång till tidlöshetens och frihetens värld, få tillgång till det obegränsande och nå ett magiskt medvetandetillstånd som gör allting möjligt...

Ville dela med mig av dessa tankegångar idag. Jag läser just nu Chopras  näst sista bok: Att välja glädjen.
Jag vet att för många kan detta vara ren hokus pokus, vara flummigt och snudd på obegripligt eftersom det rimmar illa med den slags värld vi lever i just nu...En värld där stressfaktorn är upptrissad, jakten på yttre materiell rikedom hägrar, en ständig yttre påverkan att följa strömmen och att inrätta sig i det kollektiva tänkandet..
Vet också att det finns en hel del som facineras av Chopras ideologi och vill veta mer...

Ja, alla blir saliga på sin tro, som man brukar säga...

Här är Näckrosdammen! Denna bilden är tagen av min yngsta dotter i Mars
förra året! (Detta var ett av hennes stora fotoarbeten och hon lyckades få ett VG
på uppgiften)


Även detta är Näckrosdammen! Tänk er denna plats vid vår och sommartid.


Här sitter jag och njuter vid Kypesjön som jag också har berättat om i någon
blogg. Den är tagen på våren förra året. Var också till ett fotoarbete min yngsta
dotter hade!


Här är då Kypesjön i sin fulla prakt! En underbar oas att komma till och finna
lugn och ro. De vita husen i bakgrunden är en kiosk och en bastuanläggning.


Jag har ju berättat om en del små utflykter till de vackra, rofyllda platserna här ovan. Kom på att min dotter hade sina stora fotoarbeten förra året och att jag kunde låna hennes bilder och visa er hur här ser ut...Synd att de inte är tagna när naturen står i full blom och ger mer rättvisa till dessa fina favoritplatser. Näckrosdammen t ex stoltserar med mörkröda näckrosor varvat med den vita mer vanliga sorten. När de blommar är här gudomligt vackert måste jag säga!

Förut var fotografering min stora hobby, sedan utökade jag mina hobbyaktiviteter med andra saker och tappade intresset lite. Köpte t om en ny kamera för inte så länge sedan, då scrapping är ett av mina intressen. Jag ångrar nu att jag inte satsade på en digitalkamera istället...

Många gånger har jag suttit vid vattenbrynet  på bilderna ovan, och blivit glädjerik på att få vila ögonen på såna vackra vyer och få lyssna på naturens egna ljud. Det är livskvalité för mig! Jag är så glad och tacksam över att bo i ett naturskönt område, det betyder mycket för mig. Efter mina 15 år i Stockholm, i ett höghus med massa betong runt omkring, var det underbart att få återvända till en mindre stad, med mycket grönområden på promenadavstånd...Snart är våren här och jag ser fram emot mina skogsutflykter som ger både ny energi och mer kraft...

Döttrarna ska ut och roa sig ikväll och har åkt iväg nu. Som avslutning på en trevlig dag blev det en promenad ner till näckrosdammen, i strålande vinterväder. Solen förgyller himlen fastän dagen lider mot sitt slut...

Vi bor högst uppe på berget, så våra utfärder är alltid behagliga när vi ger oss iväg. Nedförsbacke hela vägen, att ta sig tillbaka hem är inte alltid lika roligt...Backarna suger musten ur kroppen, bokstavligt talat!

Nere vid dammen låg snön vacker och orörd som på ett vintrigt vykort. Änderna som snattrar och kråmar sig i hopp om att man tagit med lite bröd åt dem. Den här platsen är som en fridfull och rofylld oas för oss som bor i närheten, trots att den är belägen mitt i ett bostadsområde egentligen. Man kan väl säga att det är som en liten park, med skogsdungar runt omkring...På våren och sommaren är det underbart vackert med den spegelblanka dammen, som träden speglar sig i. Ängsblommor som växer vilt, lite hur de behagar. Fågellivet är rikt här runt omkring, det är alltid en hel kör av olika fågelsånger som möter en när man kommer hit...

Det var en fin och skön avslutning på dagen att få ta del av den vackra omgivningen nere vid dammen, få vila ögonen på det naturscenariot en stund...

Antar att bloggen inte blir lika flitigt använd som vanligt under påskhelgen, varken av mig eller er alla därute...
Många har rest bort och ska fira på annat håll. De som är hemma har planerat upp det mesta av helgen. Även jag så klart, men jag har faktiskt också gömt undan små andningshål där jag bara tänker vara och ta det lugnt, en stund eller två. Har fått lite inspiration till nya smycken, som jag ska pilla med lite. Läsa en bok som jag blev tipsad om och köpte igår. Att välja glädje av Deepak Chopra. Ja sen lite annat smått och gott, som det faller sig...
Detta år ska jag dessutom fira påsk två lördagar i rad.Min äldsta dotter med familj ska resa iväg uppåt landet över påsklovet och åka skidor. Vi firar tillsammans med dem nästa helg. Påskafton träffas resten av familjen som är kvar hemma, vi ska umgås och äta gott, ha det trevligt tillsammans...

Till sist alla bloggvänner därute så vill jag önska er en riktigt trevlig och glad påsk. Njut av ledigheten och samvaron med varandra!

Till morgonkaffet, som jag höll på att sätta i halsen, står det att läsa idag att regeringen minsann har tagit till sig problemen med sjukskrivningarna! De vill nu införa en ny sorts sysselsättning för dem som är för friska för att vara sjuka, men är för sjuka för att vara friska????

Regeringen beslutar nästa vecka om nya regler vid sjukskrivning. De vill att en sjukskriven som har viss arbetsförmåga, (det antar de att alla har, verkar det som) ska ta andra arbetsuppgifter på sitt jobb eller tvingas söka en annan arbetsplats. Regeringen påstår sig ha lyssnat på den massiva kritiken mot hårdare regler för sjukskrivning, som riskerar att leda till utslagning för många. De lägger nu förslaget att införa sk resursjobb för de som hamnar mellan stolarna.

De som FK klassat som friska och AF klassat som för sjuka, ska nu tydligen få upprättelse....Jaa, vad säger man? Är inte risken den, att detta låter ju väldigt bra på papperet, men hur fungerar det i praktiken? Här där jag bor, finns inte ens jobb för de friska, mycket mindre arbeten för de som inte är kuranta! Ska bli intressant att få höra närmare om detta förslag från regeringens sida. Vad exakt innebär termen införa resursjobb? Låter lite som en utopi, när man minns de gamla skyddade verkstäderna, Samhall osv... De lades ner i brist på lönsamhet för ett antal år sedan. Idag när målet är ännu mer resultatinriktat på alla områden, så har jag lite svårt att se detta förslag bli verklighet...Är detta ett spel för gallerierna eller vad?

Jag hoppas verkligen man slipper läsa om fler hjärtskärande fall nu, där sjuka människor förlorat både sin värdighet och t om blivit hemlösa pga av nya regelverk. Kan inte vara meningen att man blir totalt utlämnad mellan två myndigheter (FK och AF) som hittills drabbat många. Borde inte myndigheterna ha något slags samarbete över gränserna? Det skulle gynna alla parter, tycker jag.

Jag kanske låter cynisk eller missmodig här, nej, jag ifrågasätter bara rimligheten i det hela. Ingen skulle vara gladare än jag om detta går att genomföra, så en hel grupp människor slipper leva i ångest och rädsla för morgondagen...

Jag är en sådan person som när jag läser eller hör talas om vissa fenomen, fortsätter tänka på saken...Jag har mina undringar och funderingar kring saker och ting...Det här var främsta skälet till att jag började blogga från början. Förändringarna i samhället/Sverige/världen är så stora på så kort tid och jag undrar ofta: Hur blev det så här? När hände det?

Skillnaderna från förr till idag är markanta och har skett i rasande fart. Det har påverkat oss alla oavsett ålder. Varit både på gott och ont! Nog är det många saker som fått mig att gå i taket! Jag reagerar starkt på orättvisor, på okloka beslut från makthavarna, på det som blir helt onaturligt i slutänden. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling här, men väljer att plocka lite ämnen undan för undan. Vissa saker är belagda med någon slags oskriven regel och tas sällan eller aldrig upp till diskussion. Är tabu på något sätt...

Något som fick mina tankar att gå på högvarv, var förslaget från några inom den sociala verksamheten. De vill starta föräldraklasser för de som har tonåringar. Det är många ensamstående mödrar utan ett socialt nätverk, och ingen att vända sig till eller prata med om sina bekymmer. Så utarmat har alltså vårt land blivit, rent mänskligt sett, tänkte jag på en gång. Det är tragiskt hur utveckling kunde bli avveckling istället...Vi saknar inget materiellt sett, men rent socialt är det en katastrof många gånger...
Tillbaka till föräldrakunskaperna då: Detta förslag baserades på att många ungdomar spårar ur fullständigt och föräldern verkar maktlös. En högstadieskola hade förra året en klass där 18 elever av 23 inte var behöriga till gymnasiet. Detta är alarmerande, stod att läsa i rapporten. Den sociala sektorn går på knäna pga av arbetet med unga människor som hamnar utanför samhällets ramverk. De vill nu skapa föräldraklasser och undervisa i föräldraskap.

Har det alltså gått så långt och är så helt bortom kontroll? Abdikerande föräldrar har ju funnits i alla tider, men de var ingen majoritet förut. Det hade olika orsaker på den tiden, i vissa fall sociala brister, missbruk i hemmet, föräldrar som inte har tid pga jobb etc, efter vad jag förstår. Det var inte så många elever i varje klass som gick ut med IG i kärnämnena.
Många tror ju också att det är skolans roll att fostra och dana det växande släktet. Min fasta övertygelse är att föräldrarnas jobb och ansvar är att fostra sina barn och framför allt lära dem livskunskap. Ge dem redskap att kunna handskas med livet. Vägleda och guida dem, vara en förebild.
Det där lät högtravande, men jag tror det är viktigt att vara engagerad i barnens liv ända från början. När de sen blir tonåringar är de så vana vid att du som förälder finns med i bilden och är delaktig, så den totala urspårningen sker inte. Eller du kan stävja den innan det har gått för långt...
Det kändes ledsamt att det gått så långt att föräldrar behöver myndigheter som stöd och hjälp i den fostrande rollen, när vi förut hade den egna släkten, vänner, grannar osv som vi tog hjälp av när det behövdes.
Det låter kanske gammalmodigt och inte ligger i tiden, men hur än tiderna förändras är vi dock människor fortfarande med nedärvda behov av en social gemenskap....

Lika ovanligt som det är att få handskrivna brev med posten är det att få ett helt oväntat besök...I alla fall när man bor i stan, har heltidsjobb, dessutom en del fritidsaktiviteter för både sig själv och barnen, hus och trädgård som ska ses till och hållas i skick, en båt som ska jobbas på under vintern...Behöver jag fortsätta uppräkningen eller?

Hur som helst så fick jag detta oväntade besök igår. Stod i badrock precis färdig att gå in i duschen när det plingar på dörren. Inte ens försäljare eller Jehovas vittne plingar på här längre i vårt bostadsområde. De har väl till slut insett hur onödigt det är att bege sig hela vägen upp för berget till ingen nytta alls...
Man blir lite perplex i det läget när dörrklockan plingar märkte jag - lite spännande också måste jag erkänna...

Blev mäkta förvånad, överraskad och jätteglad när jag väl kom mig för att öppna. Där står min äldsta dotter med sin man, då ska ni veta att de aldrig kommit oanmälda förut! Om ni checkar av listan ovanför och lägger till att bo tio mil bort också, då förstår ni säkert att våra möten brukar vara välplanerade...De hade barnvakt och hade varit ute kvällen innan med sina vänner som bor kvar här och fick ett spontant infall att bara säga hej helt hastigt, innan de åkte tillbaka hem. Så spontant och helt underbart! Jag uppskattar såna små händelser, blir jätteglad av en sådan överraskning!

Tänkte tillbaka efteråt hur tiderna förändrats. Var ju inte alls så länge sedan man inte behövde kolla sin agenda för att fika hemma hos någon...


Måste säga jag blev helt chockad när jag såg ut imorse! Värsta vinterlandskapet! Igår var ju solen framme till och från, fåglarna kvittrade och det var så vårlikt...Nu vräker snön ner, plog och sandbil jobbar för högtryck och försöker få bort det värsta. Konstigt att vädret växlar så snabbt! All denna snö föll på bara några timmar under natten...Jag ska ge mig ut i eländet tyvärr, dags att leta fram de tjocka vinterstövlarna och varmaste jackan igen. Vet inte hur många gånger jag växlat tjocklek på kläderna denna "vinter"....

Det skrivs en hel del om hur viss mat läker och skyddar kroppen mot olika sjukdomar idag. Hur du med enkla medel kan åtgärda eventuella besvär med välfärdssjukdomar genom att ändra kosten. Läkaren Helena Nyblom påstår att 70% av vissa cancerformer är livsstilsorsakade. Vi åldras också i förtid idag pga att vi lever fel.Maten har stor betydelse för hur vi mår, säger hon.

Motion skrivs ut på recept idag, antagligen kommer matrekommendationer snart att också finnas inom sjukvården, som en slags medicinering. Läkemedelsföretag är suveräna på att marknadsföra sina produkter och det borde grönsakshandlarna bli också...Man frågade henne vilken grönsak/frukt/bär som var bäst, om man bara lägger till en enda sak i sin kosthållning? Hon svarade tveklöst blåbär. Hon själv har bären på havregrynsgröten varje morgon. Äter fisk minst 3 gånger i veckan och får i sig mycket nötter.

Jag har reagerat på grönsaksdiskarna mer än en gång. Kvaliten är inte alltid den bästa på varken frukt eller grönt alla gånger. Äpplen som jag älskar och alltid har hemma, har sett konstgjorda ut där i hyllan med sitt "vaxliknande" skal.
Vissa gånger smakar de beskt, en onaturlig smak som inte går att tvätta bort. Besprutningen har en hel del med det att göra, antar jag.Köpa ekologiskt? Nja, vet inte om jag tror på det riktigt alla gånger. Finns det tillräckligt koll på att det verkligen är så?
Jag tänker tillbaka på tiden före hård besprutning, genmanipulering (där tomater får fiskgener,usch) och när jorden fick ligga i träda ett år mellan varje skörd. Jorden det odlas på idag är utarmad, den innehåller inte de mineraler och annat som vi fick i oss förr och behöver så väl. Frukt och grönt som kommer långväga ifrån, prepareras nog en hel del för att vara hållbart och mogna till det når slutdestinationen,undrar om det är så bra?

Nej, tacka vet jag grönsakslanden min syster hade när jag växte upp. Hon odlade allsköns grönsaker och vi gick direkt ut i landet för att skörda och ha till middag. Den doften, smaken och färgen glömmer jag aldrig...

Tänk hur upplyfta vi blir av ett positivt möte med någon.
Där ingen baktanke finns, eller tyst kritik.
Ett ärligt, öppet möte mellan människor, stärker och ger glädje...

Det jag egentligen vill komma till är att kroppen, utstrålningen säger mer än ord!
Har ni tänkt på att orden bara utgör ca 95% (om jag inte minns fel) av en konversation...Vi uppfattar varandra även på ett energimässigt plan och avläser varandra på så sätt. Ofta sker ju detta omedvetet, man får en känsla för människan man möter. Ibland vill man bara gå därifrån så fort som möjligt och i andra möten vill man stanna för evigt...
Kroppsspråket avslöjar även den bästa kommunikatören. Kroppen lever sitt eget språk och det är sällan du kan behärska det. Din mimik, dina gester och din kroppshållning visar vem du egentligen är och vad du säger från en djupare nivå.
Ögon är också talande. Det är inte för intet, vi kallar dem för själens spegel! I ett par ögon kan du utläsa väldigt mycket hur välsinnad någon är...

Har vi inte alla upplevt någon gång att träffa en person som är översvallande trevlig och vänlig, och ändå fått kalla kårar längs med ryggraden? Eller känt en otrevlig känsla av att inte vara omtyckt eller accepterad av den vi pratar med, fast människan står med ett leende på läpparna? Tyst kritik är också obehagligt för den som blir drabbad, man känner en outtalad kränkning av sin person.

Vi människor är så komplexa av naturen och det är inte alltid så lätt att förstå sig på. De här människor jag nämnt ovan, kan man också se på ibland som en oslipad diamant. Det finns vassa kanter och ojämnheter i ytan på den, men med lite utveckling och självkännedom kan denna ädelsten bli som en vacker prisma, som lyser i regnbågens alla färger i solljuset...

Konstverk är ett brännbart ämne, i alla fall när det ska "sätta" en stad på kartan. När motivationen är att sticka ut och bli känd (erkänd) som högkulturell i de fina kretsarna och folkets röst tystas ner...Det är ju inte så ofta nu för tiden som medborgarna lägger sig i makthavarnas beslut och när de för en gångs skull gör det, så möts de av helt maktfullkomliga kommentarer. Så klart genomdrivs förslaget och klubbas igenom ändå...

Frågan är också vem ska bestämma över det offentliga rummet och vad som placeras där? Är det politiker och kulturnämd eller invånarna? Det har varit stor debatt om detta här. Insändarsidorna har flitigt används från båda håll - de som bestämmer och de som vill ha sin röst hörd. Vad är det då som fått folkets känslor i gungning och fått dem att reagera så högljutt?

Eftersom jag är inflyttad här, har jag nog inte samma känsla för hembyggden som jag skulle haft annars. Jag har reflekterat över det hela, men inte gått in för det med liv och lust...Borås kommun har bestämt att en staty över Pinocchio ska pryda infarten till staden. Den ska stå där nio meter lång, med sin stora ljugarnäsa och snurra runt sakta och välkomnande...Hahahaha, förlåt att jag skrattar, med det är faktiskt lite dråpligt ändå...

Patrioterna här vill pryda sin stad med ett konstverk som har anknytning till den verksamhet som funnits/finns här. Detta är textil och sömnad, Elfsborgs fotbollslag, inte att förglömma, knallarna har varit det som kännetecknat Borås i alla tider. Fick de en jättegigantisk knalle som välkomnar vid infarten? Nej de fick en sagofigur! Jag tänker varken kritisera eller applådera, jag har bara en stilla undran: HUR TÄNKER MAN DÅ??????

Den 16:e maj är det stor invigning med pompa och ståt i dagarna tre...Både Kungen och prinssesan Viktora var tillfrågade om de ville komma och ära konstverket - tyvärr var de upptagna! Tänk vilken härlig fest detta kunde blivit, under andra omständigheter...Vissa boråsare känner sig t om kränkta över det här tilltaget! Jag får känslan av ett lillebrorskomplex gentlemot Göteborg emellanåt. Förra sommaren skulle de bygga om här och locka hit göteborgarna, de skulle sätta Borås på kartan som sagt. Risken är väl att precis det kommer att hända nu, men av helt fel anledning tyvärr....

Det ligger ju i tiden nu att ta kontrollen över sina tankar - man är vad man tänker - är det nya mantrat. Visst är det så att när man begränsar sig i tanken, då sätter man upp hinder för vad som är möjligt. Man bygger upp barriärer istället för att riva ner dem...

Det är synd när människors tro på sig själva är svag och förminskar deras fulla kapacitet. Många har en stor potensial, men vågar inte ta steget fullt ut. Det är förståligt på sitt sätt, för trots allt så är det ju så att när man väl tar steget ut i det okända då finns ingen väg tillbaka sedan...Ofta lämnar man då mycket bakom sig som man trodde var lycka, trygghet, kärlek osv. Rädslan kanske lurar där i bakgrunden, t om på ett omedvetet plan. Man tror att genom att hålla tillbaka sig själv och ignorera det man innerst inne drömmer om, kan stanna kvar i det som är välbekant och bekvämt.

Det är lätt att glömma att själva livet är föränderligt och att det är en illusion att tro att vi har kontrollen över det till fullo. Inget i hela universum slår sig till ro och stannar upp - där finns en rörelse framåt hela tiden. Jag tror också att vi människor har en medfödd inre drivkraft att röra oss mot utveckling och att hitta vår fulla potensial. Vi vill egentligen inte leva i ett förminskat tillstånd...

Under resans gång upplever vi nog alla ibland att tankarna löper amok, helst om vi befinner oss i kris. Omedvetna tankar kan vara förgörande och få oss att må dåligt. Ett hjälpmedel för att sätta stopp för tankar som rusar omkring i kaos, är att utmana dem. Att ifrågasätta hur relevanta de är.

Kursen i mental träning, personlig utveckling som jag gick 1995 gjorde underverk i mitt liv. Tänkte ge er här de frågeställningar vi använde för att se om våra tankar hjälpte oss - eller stjälpte oss...Kanske någon vill prova?

1. Är min tanke realistisk, är det ett verkligt faktum?
2. Gynnar det mig att behålla den här tanken?
3. Främjar mina tankar och attityder min hälsa och ett positivt liv?
4. Ger mina tankar och mina föreställningar om saker och ting mer av det jag
vill ha, önskar mig, behöver, och det jag förtjänar?

Det kanske låter långsökt i början, men när man provat och upprepat konceptet ett antal gånger, så börjar man sakta men säkert förändra tankebanorna till det bättre. Visst får man sina bakslag emellanåt, men det är ju en lärdom det också eller hur?