Tankeverkstaden

Idag är en sådan dag när jag bara förflyttar mig mellan olika punkter. Tidigt imorse var det provtagningar, sen läkarbesök och efter det trava iväg till apoteket. Det är verkligen en plats för de som behöver träna sitt tålamod! Här byggde de om stället för köerna var olidliga efter att de stängt ett apotek i stan. Det kostades på och blev så modernt och tjusigt, bara att den som planerat det hela troligen inte varit sjuk en enda dag i sitt liv eller behövt besöka något apotek överhuvudtaget! Sittplatserna är för få, oftast får man stå, väntetiden för att hämta på recept är fortfarande tålamodsprövande. Enda nyheten är att nu ska du stå i kö 2ggr istället. Du väntar först på din tur, sen lämna recept, stå, OBS STÅR, och väntar vid en liten tjusig halvmåne till disk medans receptet görs iordning. Sedan ska du förflytta dig tvärs över lokalen och ställa dig i en ny kö för att betala medicinen. Snacka om omständigt! Jag tackade min lyckliga stjärna idag att jag inte är gammal och trött eller har höftledsbesvär! Är nu hemma till lunch och hämtar andan en stund, sen bär det iväg till sjukgymnasten. Senare under dagens lopp ska jag hem till en väninna som ska bjuda på mat. Vi blir säkert sittande ett tag och avhandlar det mesta mellan himmel och jord i både stort och smått.... Ja sen när jag så småningom anländer hem igen lär det vara sängen som gäller! Jag ska garanterat sova ovaggad senare ikväll har jag en känsla av....

Hon är 6 år, en labrador som är svart och har en underbar personlighet! Så kärvänlig och snäll! Många gånger har jag drunknat i hennes vackra bruna ögon och smält som smör i solsken...Min väninna, hennes matte ringde idag och var ledsen. Både hon och jag trodde att Britta skulle bli "friskskriven" hos veterinären . Förra veckan blev Britta skadad i ögat av en pinne som hon lekte med, det blev ont och svullnade upp, hon fick feber och inflammation. Besöket på Blå Stjärnan slutade med inläggning och observation i 2 dagar. Brittas lycka visste inga gränser när hennes matte kom och tog hem henne igen! Hon verkade återställd nu och skulle kollas upp idag, då fick de se att synen saknas på ögat och det finns ingen garanti att den återvänder. Fy och usch så det kan bli av en rolig lekstund i skogen med sina kompisar! Brittas lekkamrater har varit så duktiga under hennes sjukdomstid, hon huserar hemma på gården med en gul labradorvalp och 5 Main Coon katter och 2 hästar. De har varit så hänsynsfulla mot Britta och förstått att hon behöver lugn och ro. De har varit stillsammare än vanligt allihopa och stundtals bara närmat sig henne försiktigt och slickat på henne lite, precis som om de vill visa sin välvilja och trösta lite...Djur är så underbara! Jag njuter av att besöka min väninna och hennes eget lilla Zoo. Tyvärr har hon flyttat ca 10 mil härifrån, så vi ses inte lika ofta längre, däremot pratar vi i telefonen varje dag. Jag är en sådan där som inte drar mig för att prata med älsklingsdjuren i telefon och det har jag förstått roar deras matte väldigt mycket....

Färgstarkt hår = färgstark personlighet, konstaterar tidningsartikeln jag läste. Vidare sägs det att din frisyr säger mycket om dig som person... Det påstås här att frisyren varit kännetecken i alla tider för vår personlighet. Extrema frisyrer ger stor uppmärksamhet och att bara vara en i mängden, gör att man automatiskt blir tråkig och intetsägande. Med en färgstark frisyr uppfattas du som unik och spännande, påstås det vidare i artikeln. I nästa stund vinklas ämnet i en lite annan riktning, Reportern frågar sig: Är ovanliga frisyrer verkligen bevis för ett bättre självförtroende eller är det bara ett verktyg för att dölja sin osäkerhet? Det slås fast här att man kan använda sitt yttre för att presentera sig själv och påverka omgivningens uppfattning om ens person. Att världen är utseendefixerad och att alla vill vara någon, när personligheten inte räcker till så får man ta till en uppseendeväckande frisyr för att synas och skapa en egen image.
Jag personligen undrar bara: var försvann karisma och naturlig charm? Antar att artikeln vände sig till den yngre generationen, vi som levt ett tag inser nog att frisyren följer ens personlighet och inte tvärtom...

Tänk hur mycket gemensamt vi människor har egentligen, det har slagit mig vid ett flertal tillfällen när jag läst bloggar.
Någon berättar en händelse eller en upplevelse och man känner så väl igen sig. Själva scenariot kan växla lite, men händelseförloppet är mer eller mindre något man själv varit med om på livets väg. Det är underligt ibland hur väl ens historier stämmer överens och man tänker: Detta kunde varit jag som skrivit, jag har upplevt liknande saker där själva grundkärnan är den samma. Trots olika ålder, bakgrund, vistelseort och olika livsbetingelser så känner vi igen oss i varandra och delar liknande livserfarenheter... Är det inte förunderligt? Det finns ju vissa stunder i tillvaron som känns ensamma och utlämnande och ändå upplever många andra nästan exakt samma sak i sina liv...Man önskar att inte någon skulle behöva gå igenom detsamma, men samtidigt är det trösterikt att veta att det finns fler i samma situation och att man kan dela på bördan. Därför är det väldigt bra med olika forum, där människor strålar samman och stöttar varandra genom svårigheterna - det är guld värt! En eloge idag till de människor som orkat dra igång en förening eller dylikt och samlat människor med samma livsöde och funnit en gemenskap som stärker dem på sin fortsatta väg genom livet....

Det händer inte speciellt mycket en dag som denna. Orken är inte på topp precis! Glad ändå att kunna vara på benen en stund här och där, kunna variera dagen lite grann. Varva böcker, TV och dator. I detta läget har man inte så stora pretantioner kan jag säga. Det är väl en himla tur att jag är relativt anpassningsbar, brukar inrätta mig efter den situation som råder för tillfället. Antagligen lär man sig med åldern och eventuell livserfarenhet, att det är inte mycket ide att vägra inrätta sig i rådande omständigheter. Det tar bara en massa energi helt i onödan, dessutom blir man bara sur och grinig i slutänden. Nej, lika bra att förlika sig med att livet lever sitt eget liv ibland, vad än som var planerat eller uttänkt...Nu blir ju min bok påbörjad i alla fall, fick den i julklapp och det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Det var en sån bok som det tar lite tid att komma in i och tid är väl det enda jag har gott om för tillfället, så det passade perfekt faktiskt...Ska njuta av dagen så gott det går, som tur är känns den bättre än gårdagen! Kanske har superviruset förlorat lite av sin styrka och kapitulerar nu framöver,hahaha

Antingen är det bara jag som drabbas hårdare pga andra sjukdomsbesvär eller har vi ena supervirusar i vårt tidevarv? Förkylningar av idag verkar för det första inte bryta ut ordentligt, men va desto mer långdragna och svåra att bli fri från. De slår ut en fullständigt med denna kraftlöshet och brist på ork överhuvudtaget... Har man då andra besvär också så kan det bli en väldigt seg tid att genomleva. Förresten måste jag nog tillägga de resistenta bakterierna vi omger oss med också. Jag fick en bakteriell infektion som angrep lungorna på vårkanten 2006, fick en hel del komplikationer eftersom ingen antibiotika bet på det här alls. Fick var i lungorna och en hosta som inte var av denna värld, vikten rasade dramatiskt, alla slemhinnor svullnade med följden att jag inte kunde höra ordentligt heller. Det var en pärs vill jag lova! Blev remitterad till lungkliniken efter ett tag, men det var inte mycket de kunde göra åt saken eftersom medicinerna inte bet på dessa superbakterier. Min kropp var helt slutkörd, det tog ca ett år innan det vände åt rätt håll igen. Det är skrämmande när man får infektioner och ingen behandling hjälper, nu för tiden hör man talas om såna fall rätt ofta. Kanske dags att forska närmare i ämnet och hitta lösningar på det problemet! Jag för min del hade ju tur ändå att kroppen orkade med den här sjukdomsprocessen och kunde återhämta sig undan för undan... Det har tagit en del tid att få kraften tillbaka, vikten och grundkonditionen och jag är glad att ha klarat mig undan framtida men, med lungkapacitet och sånt...

Livet vände i lördagskväll i turer som jag inte räknat med...Kände mig risig och ruggig, frös och var kokhet om vartannat, halsen ömmade rejält. Fortfarande matt och allmänt ur form, men det händer inte mer. Smetan som jag dragit på mig vill inte bryta ut ordentligt och det är jobbigare än att vara totalt sänkt, tycker jag. Befinner mig på någon slags "mellanstation", där jag är långt ifrån frisk men inte heller helt utslagen. Får spader av att må så här! Dessutom kommer ju sällan en olycka ensam. Dotterns knä hoppade urled och foten blev stukad, till akuten och hem på kryckor. Är lång läkningstid på såna skador, ledband och sådant inuti knät blir trasigt och benet får inte belastas på en månad minst. Hon är i normala fall en mycket aktiv person, så för henne att vara så här pass orörlig är ren pest och pina. Ja ibland blir det verkligen inte alls som man tänkt sig...Men det kunde säkert vara värre, man får väl trösta sig med det så länge....

På bara några timmar bytte vi drastiskt årstid här, har väl aldrig varit med om maken måste jag säga! Så sent som för två veckor sedan hade det hittats vårblommor som normalt blomstrar i maj eller så. Tunnare stövlar som använts hela "vintern" i denna landsända får stoppas i garderoben denna morgon och rejäla tjocka vinterplagg åker fram snabbt som ögat! Känns ju lite konstigt att titta ut, snön bara vräker ner och ett totalt snötäckt landskap är ett faktum. Är det inte lite underligt egentligen? Läste igår att vi haft varmaste temperaturer någonsin denna vinter. Svepte också över en rubrik som talade om att det hittats gräs i Polarområdet,där du normalt bara ska hitta isberg så långt ögat når med tillhörande isbjörnar... Jaha, mina planer för idag är skrinlagda. Ingen normal människa ger sig iväg långt bort i Tjottahejti, med bussar som inte kommer enligt busstabellen. Skulle till Blomsterlandet och införskaffa en doftande vippjasmin på extrapris, för att njuta av när veckostädningen är avklarad. Jag älskar blommor, de berikar mitt liv och jag är en sån där som pratar med dem,hahaha. Den resan får göras en annan dag, inte mycket att be för...Denna fredag går i ultrapid,  kroppen reagerar på snabba väderomslag antingen jag vill eller inte, vissa planer faller bort nu och annat blir gjort i sakta mak. Denna dag blir som den blir helt enkelt...Efter en hel del mental träning har jag lärt mig att leva i stunden, ta allting som det kommer, och det är en enorm befrielse efter att ha rusat runt i livet som en skållad råtta i mina yngre dagar. Att leva här och nu är befriande på så sätt att man inte behöver förlora energi på att oroa sig för både dittan och dattan. Jag upptäckte att oron de flesta gånger var obefogad, det jag fruktade inträffade inte ens, så vad var då meningen med att sabotera mina dagar för ingenting. Tankemönstren var också en ingrodd vana märkte jag, dessutom omedvetet! Den inre dialogen tjattrade på automatiskt, och försökte ha kontroll över livet och allt som "måste göras". I själva verket är det väl så, att egentligen har man ingen kontroll alls. Det kan hända saker från en stund till en annan som man inte räknat med...Bättre då att leva i stunden och ta allt vartefter det kommer. Det ger en enorm sinnesfrid och en bättre livskvalite! Jag är en stor förespråkare för kurser i mental träning och personlig utveckling, för mig är det ingen trend eller nymodighet, det är ett sätt att leva på som hjälpt mig ofantligt mycket....

Måste bara säga att bloggen varit skum de senaste dagarna! De senaste tre dagarna har det hänt vid ett flertal tillfällen att jag inte kunnat logga in alls! När jag svarat på något inlägg har det blivit i 2 exemplar vissa gånger. Vad är det som pågår med bloggen? Har någon annan haft de här problemen också? Tänkte att inloggningen inte fungerat för så många redan är inne, eller vad? Jag som inte är tekniskt begåvad heller,fattar ingenting när saker och ting händer med datorn. Teknikens under, är inte min grej precis, får vara glad att jag har en del baskunskaper och då pratar vi logga in och ut i princip,hahaha...

Idag är en sådan dag när det mesta blir fel och bakvänt. Ingenting flyter som det brukar...Hjärnan är trög som klister och kroppen seg som tuggummi...Vaknat med huvudvärk och känner mig allmänt utpumpad. Egentligen borde såna här dagar förpassas till handlingarna omgående. Det skulle vara möjligt att bara radera dem genast, man skulle ha som en slags delite-knapp, bara trycka, poff så är den borta! Vore inte det härligt så säg? Inga dåliga dagar skulle sparas i minnesbanken som kan tas fram när man minst anar, allt som går fel skulle vara bortglömt direkt! Rena önskedrömmen med andra ord! Fast i och för sig behövs dessa aviga dagar också, annars skulle man inte veta skillnad på de som är bra och man skulle inte kunna glädja sig på samma sätt åt de stunder då allting bara flyter och känns toppen...Jo förresten, vill jag nog genomleva en dag som denna utan delite-knapp, desto gladare ska jag vara imorgon när allting är som vanligt igen antagligen. Alla dagar har sin tjusning egentligen. Många gånger händer fadäser som inte är så kul just i den stunden det händer, men sen när man berättar om det hela för någon annan så kan man få sig ett gott skratt efteråt, för det blev så dråpligt i slutänden. Ett gott skratt förlänger ju livet som bekant, och lite humor tar udden av det mesta faktiskt...

Amerikanska forskare har nu tillverkat en arvsmassa på konstgjord väg. Målet är att skapa en syntetisk livsform som ska ge oss en renare planet påstår de. Den ska kunna bryta ner koldioxid eller tillverka miljövänlig energi som ska täcka våra behov i framtiden. Ärligt talat så ryser jag inuti och känner obehag! Känns lite som sience fiction och ingen vet hur det kan sluta... Tänk om dessa konstgjorda livsformer blir monstruösa skapelser (bakterier) som infekterar oss alla till slut? Jag är en stor vän av etik och etiska frågeställningar, risken finns att forskarna hittar genvägar för att undkomma vissa etiska regelverk! Jag vill inte måla fan på väggen, men detta är väl magstarkt för mig! Att ge sig in i självaste "skapelsen" och peta godtyckligt, ändra lite DNA här och lite arvsmassa där, det är skrämmande. Vet de verkligen vad de gör och vad det leder till?

Igår hörde jag talas om en kvinna,(tänk att det så gott som alltid är kvinnor som drabbas), hon hade kört slut på sig själv fullständigt och nu gått in "i väggen". Att leva upp till allas krav och förväntningar - fullkomligt slå knut på sig själv för att tillfredsställa andras behov. Alltid vara redo och vara duktig,försöka utöka dygnets timmar till 48 istället för 24. Sköta markservicen hemma samtidigt med ett stressfullt jobb, där det ofta saknas personal,(inga vikarier tas in i första taget tydligen.) Att ställa upp i vått och torrt för familj, vänner och arbetsplats. Vem som helst förstår ju att det är ohållbart i längden, utom den här duktiga kvinnan som vill vara alla till lags och vara duktig,sköta sina plikter på bästa sätt. Till slut säger både kroppen och psyket nej med panik, ångest och den stora tröttheten som inte går att sova bort... Diagnosen utmattningsdepression var efter vad jag förstår, ett vedertaget begrepp till alldeles nyss. Försäkringskassan bestämde sig tydligen på vissa orter att ifrågasätta symtomen och inte tillåta den behandlande läkaren att sjukskriva personen i fråga efter egen bedömning. FK-kassans egen läkare skulle säga sitt. Bara ett problem där, han träffar inte patienten personligt, utan sitter godtyckligt och gör sin lilla analys.Jag ställer mig frågande till ett sådant här förfarande, verkar inte klokt! Man kan ju alltid överklaga, säger någon, men hur lätt är det när krafterna sinat och du är totalt slutkörd? Ibland kan det bero på vilken handläggare du har, hur välvilligt inställd han/hon är, fick jag veta...  Är det rättvist eller? Samhället måste ha gått utför rejält om sånt här kan hända! Jag hoppas verkligen att detta är ett undantag och ytterst ovanligt, annars är vi illa ute anser jag! Vem värnar om den lilla människan som hamnat i svårigheter, som inte är stark nog och inte har några krafter kvar att orka försvara sig och slåss för sin sak?

Läste en insändare av en ung människa på 18 år och slogs av, med vilken klokhet och eftertanke den var skriven. Den berörde mig och jag har väl haft dessa funderingar även själv ibland...Rubriken var: Kylan i samhället ökar utanförskap och våldsbrott. Texten fortsätter sedan: -Jag tror att bristen på kärlek och respekt i vårt kyliga samhälle är största orsaken till att människor hamnar på fel väg och att det i många fall leder in i kriminella banor. Insändaren hävdar sedan att människor slutat ta ansvar både över sig själva och över tillvaron i samhället. Att befolkningen klagar över allt från att våra åldringar aldrig får gå ut i friska luften, till att barnen i skolan blir sämre och sämre på att läsa. Sedan klagar vi högljutt på våra politiker om dessa brister. Denna unga människa har som förslag: att vi själva besöker de gamla och tar med dem på en promenad. Att vi själva tar ansvar över barnen att de lär sig läsa, genom att vi läser hemma med våra barn. Istället väljer de vuxna att lägga alltmer tid på shopping och resor varje år och allt mindre på nära och kära. Vi ger samhället den uppgiften att vårda och ta hand om dem som står oss närmast och ger oss mening i livet. Vi tycker det är bekvämt att ha ungarna på dagis innan de ens kan gå och instutitionerna vårdar våra gamla. Vi inser inte vilka fattiga liv vi får i känslomässighet räknat! Bristen på mänsklig värme i vårt samhälle utvecklar brutalitet istället för medkänsla. Vi som är unga upplever en onaturlighet i det här och känner en meningslöshet och en tomhet. Insändaren avslutar sitt inlägg med dessa ord: Vi får heller inte glömma att kräva ansvarstagande och sätta tydliga gränser för vad som är ett acceptabelt beteende. Ett sånt krav är ett bevis på omtanke och att vi bryr oss om varandra.
Jag kände att denna text berörde mig starkt och att det ligger mycket i den. Jag tycker det är intressant att höra ungdomars åsikter om saker och ting. Hur de upplever sin tillvaro och vilka tankar de tänker...Ibland är vuxna så mitt uppe i jobb och karriär att de ser livet genom ett tunnelseende. De unga som ännu inte hamnat i "ekorrhjulet" ser ett vidare perspektiv många gånger...

Äntligen en regnfri dag och solen som lyste klart på en alldeles blå himmel! Livsandarna vaknade hos både kissekatten och mig...Fick enorm energi av ljuset och klarat av en massa sysslor, som bara legat och väntat på att bli gjorda. Promenaden i solskenet var däremot inte helt enkel. Mycket isfläckar som gjorde att man måste hålla tungan rätt i munnen, för att undvika att göra en kullerbytta och slå sig halvt fördärvad...Det var uppfriskande i alla fall att få sträcka ut benen i en långpromenad och bara njuta av att finnas till i det härliga vädret! Såna dagar vill jag ha många av framöver - det gav mersmak måste jag säga! Det kändes verkligen idag att vi är på väg åt rätt håll, det gav hopp om ljusare tider med sol och värme... Jag glädjer mig speciellt mycket åt att det snart är dags för att resa till havsbandet och få vara i mitt rätta element...Strandpromenader är bland det bästa jag vet, den känslan hittar jag ingen annanstanns! Jag blir väldigt lyrisk när det gäller detta ämne och kan breda ut mig hur mycket som helst...De som inte delar min passion, brukar tröttna på mina utläggningar, så jag lämnar det därhän här och nu...Hur som helst så hoppas jag att ni bloggvänner har haft en lika underbar dag som jag!

Skönt att veckorna bara rusar förbi, i ur och skur! Börjar tröttna rejält på denna sk vinter! Vinter förresten, känns som ett stort skämt att benämna denna årstid med ett ord som inte passar överens längre. Idag öser det ner IGEN och ovanpå det hårda vindar som skär genom märg och ben...Längtar vansinnigt efter våren! Mina avkopplande skogspromenader är bara att glömma, alla stigar ligger under vatten och resten av marken är ren lervälling. Stackars träd och buskar, kan inte vara bra med så mycket väta. På tal om växtlighet, kan jag berätta att en man här i närheten, skördade sina första färskpotatis igår och bjöd sin fru på silltallrik. Förstår att något måste vara väldigt galet när potatisen är färdig att skördas nu! Al Gore är nog inte fel ute som många vill göra gällande. Vissa tror tydligen att han överdriver faran med klimatstörningarna och bara vill stå sina femton minuter i rampljuset...Tycker han verkar trovärdig och det har jag nog fått bevis för genom artikeln om den tidiga skörden...Mest av allt vill jag bara göra katten sällskap för tillfället. Hon boar ner sig skönt och gott i min säng, som kronan på verket lägger hon framtassarna över ögonen,ungefär som: Jag har fått nog av oväder nu! Kissemissen ligger och väntar på bättre tider har jag förstått och det får väl jag med göra....

Ibland händer det att man träffar någon för allra första gången,ändå känns denna människa så välbekant. Känslan av att ha känt henne/honom en hel livstid infinner sig. Allting bara stämmer och känns så rätt och riktigt, nästan som om ett osynligt band binder er samman. Är det inte märkligt? Även om era vägar skiljs åt vid någon punkt och kontakten bryts av olika omständigheter i livet, så verkar den innerliga känslan bestå och stanna kvar ändå. Om man möts igen, oavsett hur mycket vatten som runnit under broarna sedan sist, så känns det som igår. Samtalet flyter obehindrat och något slags osynligt band tycks binda dem samman. Det är en fröjd i såna möten, de ger ett bestående intryck inuti och man får en vän för livet. Ofta en sådan slags vän som finns i vått och torrt, i såväl glädje som sorg...Hjärtat får ett glädjerus vid dessa möten, och man tänker: Jag är så glad att du finns! Förhoppningsvis säger man det högt med ord också! Rikedom definieras olika, beroende på vem du frågar. Skulle du fråga mig, blir svaret: Äkta sanna vänner!

Tänker på incidenten i Göteborg igår och det är skrämmande vad som pågår här! Tänker man lite djupare och går bakom rubrikerna, så undrar man hur detta ska sluta? Med laglöst land menar jag att polisen haft minskade resurser och diverse minskade anslag och säkert så jublar de kriminella! Det blir  lite fritt fram för dem om man säger så! Här har de lagt ner vår telefonväxel till vår lokala polis, så våra samtal kopplas till Göteborgspolisen. Det har varit alldeles för många incidenter där människor i nöd blivit felkopplade osv osv. Höjden var nog i somras när en stöldliga var på turne', tog ut rutorna och in i hemmen, där folk låg och sov medans de länsade så mycket som fanns hos dem. Vissa vaknade under pågående brott, ringde 112, behövde snabb assistans av polisen. Vad hände? En dataröst gav dem beskedet: Var god vänta,det är många som ringer till oss just nu. Jag blir mållös vid sådana tillfällen och undrar vad tusan är det som pågår här egentligen? Kanske dags att ifrågasätta "de som bestämmer" och deras beslut i olika frågor som många gånger varken har rim eller reson! Det sunda förnuftet verkar ha flugit sin kos...

Finns tydligen vissa ryggradslösa fegisar som är allmänt elaka mot andra, anonymt så klart! De attackerar och gör personliga påhopp, även sprider falska rykten. Det är för mig obegripligt! Man kanske tror att detta bara drabbar unga människor, och då i brist på mognad, medkänsla och livserfarenheter...Fick veta igår att även vuxna sysslar med såna konstigheter! Vad är deras problem månne? Brist på vettig sysselsättning eller? Det måste väl vara väldigt bittra, negativa personer som ägnar sig åt en sådan verksamhet på så låg nivå! Många tar väldigt illa vid sig av dessa påhopp och det är helt förståeligt, det kan inte kännas roligt att bli kallad både det ena och det andra pga sin åsikt i vissa frågor. Det är verkligen ledsamt att såna här saker pågår, mobbarna måste väl ha grava personliga problem för att ens komma på tanken att bete'  sig så här? Ska vi dra detta till sin spets, så kan man undra hur frid på jorden  blir en möjlighet för oss,  eftersom det börjar i det lilla...Lite  vänlighet  kostar så  lite och  gör  sådan  enorm skillnad här i världen...

borde vi låta hjärtat vara med i större utsträckning än som det ofta är nu för tiden! Säkert vill vi alla leva i en så bra värld som möjligt! En snällare värld där alla får plats och får vara delaktiga! En tryggare och säkrare värld, där man inte behöver frukta för sitt liv en sen kväll på väg hem! Lyssna till varandra med mer lyhördhet och lyssna på det som sägs mellan raderna...Det finns många som tappert visar upp sitt le'ende, men tittar man djupare finns där både sorg och tårar som inte släpps ut. Ensamhet som inte är självvald, är tärande för många. Vänlighet och omtanke betyder så mycket i en värld som stundtals verkar både kall och otillgänglig. Att bemöta andra med en öppen blick och en välkomnande känsla är guld värt! Vi kan alla dra vårt strå till stacken och vara en medkännande människa och därmed bidra till att världen blir en bättre plats att vara i...

Vissa dagar känner jag en längtan tillbaka till östkusten och havet framför allt...Det är något mycket speciellt att vandra över klipporna, känna havsdoft och lyssna på vågornas brus...Denna saknad bär jag med mig och den känns starkare ibland. Nostalgi kanske, man tänker tillbaka och minns sitt ursprung. Barndomsstaden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta tror jag...Denna lilla stad precis vid havsbandet, så pittoresk med gamla byggnader som blivit restauerade och bevarade. Livet här i inlandet, på Sveriges västra sida,är något annat, inte minst klimatmässigt sett...Varje del av Sverige har sin speciella dialekt och sina egenheter för sig. I vissa sammanhang märker jag tydligt att jag inte kommer härifrån. Omständigheter gör ofta att man ger sig iväg till en annan boplats och ibland finns ingen väg tillbaka rent praktiskt sett.Dessutom bygger man ju upp ett fungerande liv för både sig själv och familjen under årens lopp, det är ju guld värt i sig trots allt! Jag får åka oftare helt enkelt till närmaste hav och få min längtan tillfredsställd....