Tankeverkstaden

Träffade en fd granne på bussen idag. Hon börjar närma sig 75-års åldern och har nyligen återhämtat sig från ganska allvarliga hjärtproblem. Vi blev båda två glada att råkas, vi har inte setts sedan i somras. Hon lyste upp och började berätta sina minnen från förr. Bl a att hon snart levt ensam i 40 år efter att ett svårt äktenskap tagit slut. Hennes barn som inte riktigt har tid att hålla kontakt och hur ensamt det kan bli ibland. Hennes ögon blev vemodiga för en stund...Sedan sa hon: Men inte ska jag sitta här och klaga, när så många har det ännu värre än mig! Jag har fått hälsan tillbaka, reder mig själv igen. Jag tar bussen till stan och njuter av att komma ut lite. Men, sa hon med glimten i ögat, det var faktiskt bättre förr! Tänk när jag var ung så roligt vi hade. Sedan följde en utförlig utläggning om hur staden såg ut i hennes ungdoms glada dagar. Servitrisjobbet hon hade som 16-åring, hur trevligt det hade varit. Ja det blev en lustfylld resa för oss båda! Det var trevligt att se henne så levande och glad! När vi skiljdes åt på busstorget sa hon med ett stort le'ende:Vet du vad jag ska göra nu? Jo, jag ska till banken, sen köpa en semla och sen hem sätta på kaffepannan. Gud va gott det ska bli! Vilken härlig liten tant, så fylld med historier om sitt liv, så mycket livskunskap och visdom hon besitter...Hon påminner mig om min mormor som gick ur tiden för länge sedan. Hon var likadan, älskade att berätta om hur allting var förr...

Vi har alla våra kors att bära - mer eller mindre tunga. Vi är många som gått den hårda vägen, förhoppningsvis kan man i slutänden se tillbaka och ha fått en lärdom för livet. Det jag insett i mitt eget liv är: Det är inte katastrofen i sig som knäcker oss, utan hur vi reagerar på den...Om man kan ta det negativa som händer och vända det till något positivt i slutänden, då är mycket vunnet...Kan man dessutom finna ett forum för att hjälpa andra med samma problematik och dela med sig av sina egna erfarenheter, så blir det en mening med det hela,dvs att inget är förgäves, ont vänds till någonting gott...Ibland när marken rycks undan under fötterna tror man att allt gått förlorat, men den inre styrkan, kämparglöden väcks till liv som en ren överlevnadsstrategi...Ofta skiftar man ju focus också i en krissituation, man omvärderar både det ena och det andra...Tyvärr är det allt för ofta människor hamnar "mellan två stolar" hos olika instanser,myndigheter,sjukhus, skolor osv osv. Då ska man även uppbringa energi och kraft att orka bo i telefonen och strida för sina rättigheter mitt uppe i allting. Alltför många människor känner nog igen den biten!Det krävs en hel del kurage också att våga ifrågasätta dessa myndighetspersoner, man blir betraktad som obekväm och jobbig...En eloge till alla er som kämpar just nu för er existens och för att hålla näsan över vattenytan!

Kärlek är stundom obegriplig förstod jag igår kväll! Desperat telesamtal från olycklig väninna...Hon har svävat på moln högt uppe i sjunde himlen ett tag nu och kraschlandade - hjärtat gick i tusen bitar, förstod jag. Samtalet var ganska osammanhängande och en berg o dalbana mellan ilska och sorg. Det är väl kanske så att vi har en "smekmånad" innan vi vågar visa oss själva till fullo? Att omförvandla dejtinggrejen till vardagsnivå är inte alltid så lätt...När två starka viljor slåss om att bli hörda blir det lätt missförstånd också...Visst kan man utvecklas och förändras, men inte genom att tvinga någon annan genomgå en total omvändelse. Den enda man kan förändra är sig själv! Kärleken är det största och finaste som finns och samtidigt kan det vara väldigt svårt i vissa stycken...Jag hoppas och önskar att kärleken vinner över egot i detta fallet!

Fick tips att se på Oprah idag - ämne döden. Det är ju något som man inte avhandlar dagligdags precis och inte med vem som helst...Det var nog bland det mest rörande och gripande program jag någonsin sett! Två människor i sina bästa år, drabbade av cancer och dödsdömda. De två var mer levande än någon jag känner! Sådan visdom och klokhet de besatt! Underbart att höra och se dem! Man  får sig en riktig tankeställare och tar en titt på sitt eget liv...En kommentar som fastnade hos mig var: Finns det något som du har gjort i ditt liv som du ångrar nu? Svaret blev: Nej, däremot ångrar jag vissa saker som jag inte gjorde. Deras budskap till oss var: Lev ert liv till fullo innan det är för sent! Lev som om varje dag skulle vara den sista! Det är mycket tänkvärda ord, helst när det kommer från en människa som ska dö om ca 3 mån enligt läkarna...Hur svårt är det inte ibland att verkligen följa sina innersta drömmar, att leva fullt ut. Det kan man ju alltid ta tag i imorgon...Kanske borde man nu inse att ta till vara varje dag ännu mer, vi vet ju ingenting om morgondagen...Vi människor har nog lite svårt för just den här biten, vi tror vi ska leva för alltid. Inte så konstigt heller, för vem skulle orka att sitta och tänka på slutet i ett friskt tillstånd? Jag tror det blir annorlunda när man sitter där med sitt besked, att ens tid börjar rinna ut...

Så spännande det är att läsa andras bloggar! Tror faktiskt att alla ämnen mellan himmel och jord avhandlas! Det är intressant att se vad som ligger människor varmt om hjärtat, om man säger så. Idag har jag läst en hel del filosofiska inlägg som var tänkvärda. Tankar från djupet av själen vill jag påstå...Det jag saknat lite är att läsa andras åsikter om olika samhällsfrågor t ex skola, sjukvård, arbetslöshet,åldringsvård, brott och straff, olika ungdomsproblematik osv osv. Om någon har förslag på såna bloggar så mottages det tacksamt! Jag intresserar mig mycket för hur vi människor upplever samma saker på helt olika vis...Det beror ju på både värderingssystem, olika personligheter och inte minst ens egna livserfarenheter. Man kan ju också belysa saker och ting från olika perspektiv...

Det verkar vara ett mål i sig nu för tiden! Absolut inte åldras! Varför kan vi bara inte acceptera att åldrandet är en naturlig process och att det inte är något konstigt med det? Konstgjord skönhet är så intetsägande. För mig kommer skönheten inifrån! Karisman och energin som en person utstrålar är långt mer viktigt än ett estetiskt perfekt ansikte och kropp. Vara vacker inuti smäller bra mycket högre...I vissa fall är nog skönhetsproblematiken ett inre dilemma, snarare än ett yttre. Plastikkirurger vill tjäna pengar så många av dem struntar nog i vilket...Att må bra inifrån är bästa receptet för skönhet och hälsa, tror jag! Jag såg en nytagen bild på drottning Silvia, (därav detta inlägg), det var skrämmande att se hur sönderopererad hon börjar bli. Denna kvinna skulle inte behöva dessa ingrepp, utan kan åldras med värdighet ändå. Undrar just över det faktum att hon har två döttrar också, vad sänder det för meddelande till dem? Vi vuxna har ett stort ansvar som förebilder till vår unga generation och borde ta oss en tankeställare vad vi vill lära dem? Jakten på evig ungdom har gått lite väl långt, även jakten på en pinnsmal, tunn kropp och tillhörande ändringar av utse'endet har spårat ur fullständigt ,anser jag. Är det inte dags snart att ta några steg tillbaka? Tillbaka till det mer naturliga! Risken är väl att jag blir kallad bakåtsträvare, men som vanligt reagerar jag när saker går överstyr. Jag tror inte det är sunt när människors ideal bygger på helt onaturliga grunder!

Borde göra en hel del idag, men väljer att ignorera mina måsten! Har tagit mig friheten att bara slappa, schava runt i pyamasen och bara vara. Det är underbart skönt att följa sin känsla, även om det innebär en massa merjobb imorgon. Då är i och för sig en ny dag kommen, och vem vet, arbetslusten kanske har återvänt med förnyad kraft förhoppningsvis! Måste säga att januarimörkret tar på krafterna! Läste någon slags statistik igår, soltimmarna på västkusten har inte varit så få någonsin, och det säger ju en hel del...Härligt att vi går mot ljusare tider nu! Jag älskar våren när allting vänder i naturen och får liv igen. När björken utanför köksfönstret fått sina första späda små blad, då leker livet! Skogspromenaderna får en helt ny dimension och man vänder upp ansiktet mot den blekgula solen för att njuta av den första värmen...Idag verkar det faktiskt klarna upp åtminstone lite grann.De annars så kompakta gråfärgade molnmassorna verkar skingra sig en aning så att ljusstrimmorna tar sig igenom lite mer än vanligt. Får väl njuta av det en dag som denna...

Vissa reagerar gentlemot andra med sk härskarteknik. Man kan lätt luras att tro detta är en självsäker person. Det är precis tvärtom! De som agerar ut mot andra och är allmänt otrevliga, surar för minsta småsak, lätt blir arga, vill styra och ställa, ha sin vilja igenom till varje pris, de är i själva verket osäkra rädda små människor som avreagerar sin inre frustration. Det blir ganska tröttsamt i längden att trippa på äggskal för att inte "förorätta" en sådan här person. De reagerar på allt och alla, tolkar världen utifrån sitt "sugrörsperspektiv", missförstår oftast och tror andra vill djävlas med dem. Man försöker förklara och påvisa att detta är absurt, men människan bara vägrar att se sin egen del eller  förstå att ett sånt bete'ende blir påfrestande för andra med tid och längd. Så vad gör man? Avslutar bekantskapen antagligen. Det verkar inte finnas så mycket annat val tyvärr...  

Idag är en sådan dag när hjärnkontoret tagit semester. Det mesta går i ultrapid, både kroppsligt och tankemässigt. Segare än det här kan det inte bli! Tror att detta eviga regnandet och kompakta mörkret  tar ut sin rätt idag. Vet inte när jag såg en blå himmel sist? Den tycks ha skiftat färg för alltid och är nu för tiden i en gråaktig nyans. Behöver solljus snarast så livsandarna vaknar igen! Denna trötthet som besitter kroppen i dagens läge går ju inte ens att sova bort...Är lika utpumpad på morgonen som jag var kvällen innan jag somnade! Känner någon igen sig eller? Hört ett flertal människor sista två veckor som fullkomligt går på knäna, de är totalt orkeslösa. Verkar nästan som en epidemi har gått laget runt! Skönt att man slipper gnälla ensam och tråka ut folk...Härligt att det är midsommar om ca fem månader, det är trösten som finns i detta läget...

Är det verkligen bara jag som reflekterat över vår åldersindelning i Sverige och hur knivskarpa de gränserna är? Har ingen tänkt på hur uppdelade vi är beroende på ålder? Dagisbarn spenderar hela sin vakna tid med andra dagisbarn, sen skolan, efter det förhoppningsvis ett arbete, sedan med en fot i graven sitter man med andra gamlingar och väntar på slutet...Relativt sällan möts de olika åldersgrupperna, det är som helt skilda världar i mina ögon. Undrar varför det blev så? Jag ifrågasätter ofta sakernas tillstånd, helst om man ser ett negativt resultat av den livsstilen. Vissa kanske påstår att jag är en bakåtsträvare, men nej, jag uppskattar framåtskridande så länge det inte inverkar på vårt naturliga tillstånd. Jag värderar och framhåller det som faller sig naturligt, ur både en fysisk och psykisk aspekt. Vi kan ju inte förneka totalt vårt ursprung och tro att vi ska må toppenbra om vi skapar en tillvaro som inte passar oss som de vi egentligen är. Vi är funtade på ett visst sätt ,precis som olika djurarter är. Sätt ett lejon långt borta på polarisen eller en isbjörn ute på savannen, så får vi se hur det lyckas...Varför jag kom in i dessa tankebanor berodde på en insändare i GT, en ung kille kommenterade domarna mot Rikardos banemän. Han ifrågasatte varför inget blir gjort för ungdomarna idag. Inga mötesplatser, ungdomsgårdar och liknande. Dessutom nämde han bristen på vuxen närvaro. Familjelivet där man möts och skiljs i dörren, där alla är på väg till sitt håll och ingen tid för samvaro finns. Det är för jävligt, tycker jag! Föräldrar måste ta sitt ansvar med sina barn, prioritera i tillvaron så det finns tid för dem. Många verkar tro att instutionerna (dagis/skola), ska fostra och ge barn vad de behöver. Denna unga kille hade kloka kommentarer i sin insändare, t om gav förslag på lösningar som var förnuftiga och logiska. Frågan är väl vem som ska lyssna? Politiker idag verkar leva så långt bort från verkligheten som det bara går, så risken är väl att allting bara fortsätter som förut eller värre...Vi behöver makthavare som ser bristerna i samhället och som har visioner om något bättre, även hur de ska gå tillväga för att nå de målen...Vi ger de styrande alldeles för stor makt egentligen, vi är så myndighetsstyrda under paragrafer och regelverk, att våra egna initiativ har fallit platt till marken tyvärr...

Spinner vidare på en blogg jag läste igår. Blev så glad att en kille kommenterar de anorektiska sjuka idealet inom modevärlden. Det är så synd att tjejer/kvinnor bantar bort halva sig själva, gör diverse olika skönhetsingrepp, focuserar helt på sitt yttre och är missnöjda med hur de ser ut. De suddar ut sin egen unika person och vill bli en massupplaga, en dussinvara, där det inte går att skilja den ena från den andra...Jag hårddrar kanske lite nu, men det gör mig så upprörd att vissa tillåter sig att hjärntvättas av skönhetsindustrin! De sätter trender och får unga tjejer att må jättedåligt om de inte kan leva upp till det för tillfället rådande idealet. Grejen är ju att hela denna idioti handlar om pengar, massor med sköna slantar som de vill vi ska spendera och göda dem ytterligare! Alla tjejer/kvinnor borde tänka till och hålla sitt huvud högt även om det sitter 5 kilo extra över rumpan, vara stolt över den de är. Det finns bara en av oss och därför är varje människa  helt unik, tjock - smal, lång - kort, ljus - mörk osv osv det spelar ingen roll. Vi alla har vår egen charm och speciella utstrålning! Den rådande trenden just nu med  size zero t ex är helt sjuk och har gått till överdrift. Helst de riktigt unga tjejerna tar stryk av detta, de har ännu inte hittat sig själv eller byggt upp en intakt självkänsla. De vill se ut som favoritmodellen och i många fall svälter sig till döds eller äter och kräks i en evig ond cirkel. Dags att få slut på eländet och bryta trenden. Vi behöver stärka de ungas självförtroende redan i späd ålder och visa dem att de duger precis som de är! Kanske borde massmedia ta upp baksidan av de tjusiga bilderna i modemagasinen, visa de skräckscenario som vissa lever i pga anorexia eller bulimi. Det är ett sjukdomstillstånd som går snabbt överstyr, där man hamnar i vissa psykiska dilemman och inte kan stoppa sjukdomsbete'endet på egen hand,i vissa fall inte ens med professionell hjälp. I de flesta fall började allt med en oskyldig liten bantningskur där ett par kilo skulle bort....

Att leva i stunden - låter inte det härligt? Inga bekymmer över morgondagen, inte heller några orosmoment om framtiden, allt som existerar är NU. Jag tror att vi alla skulle må bra av att vila sinnet emellanåt! Ta en time-out från stressfulla tankegångar som ändå inte löser problemet, utan bara oroar och stör sinnesfriden. Inte helt lätt kan jag säga att tysta sinnet och att låta de tankar som ofta fullkomligt bombarderar oss om oron för morgondagen bara få flyta genom huvudet utan att värdera dem eller grubbla över dem. Tillåta sig att stanna upp och vara närvarande i nuet. Lättare sagt än gjort, måste jag säga! Det krävs en hel del träning innan det fungerar, tankar har ju en förmåga att poppa upp i skallen per automatik... Inte gör det saken bättre att samhället inte är uppbyggt för stilla begrundan eller eftertänksamhet. Helst ska du ha tio bollar i luften, vara på olika ställen samtidigt, planera din framtid över en tjugoårsperiod och en hel massa annat som du ska ha hunnit med innan dagen är slut! Inte så konstigt att tankarna löper amok i det läget! Inte så konstigt att människor blir nedstämda och "går in i väggen" och ligger sömnlösa nattetid! Vi behöver sakta ner farten och verkligen leva livet till fullo istället för att bara försöka överleva...

Är det möjligtvist någon ny slags trend som alla ska "följa slaviskt" att konversationer ska hållas så ytliga som det bara går? Jag är så uttröttad av de opersonliga samtalen, som egentligen inte ger någonting! "Kan vi inte prata om något positivt istället?", fick jag höra häromdagen då jag nämnde problematiken med ungdomsvåld och missbruk långt ner i åldrarna. Jag anser inte att det är en negativ kommentar utan det är att vara realistisk och att bry sig om världens tillstånd! Problemen försvinner ju inte bara för att man låtsas att de inte finns, eller hur? Jag är väl en sådan person som säger det folk inte vill höra, inte heller vill kännas vid...Är analytisk och djuplodande, vill gå till botten med saker och ting. Jag nöjer mig sällan med ett konstaterande utan spinner vidare på varför och hur? Förstår att det kan vara frusterande för vissa, men det är den jag är! Om vi snart inte börjar samtala om det som är viktigt och behöver belysas, även förändras, så vet i sjutton vart vi ska sluta? Bloggen är ett perfekt forum för att få ur sig diverse tankar och frågeställningar i både stort och smått...Måste väl erkänna att de ämnen jag tar upp här ibland är sådant som min omgivning inte alltid orkar,vill eller har lust att diskutera...

Då menar jag inte att vi äter för mycket - får övervikt, eller äter fel osv osv...Jag menar bokstavligt! All den skit vi får i oss genom maten, bekämpningsmedel, färg, olika kemiska tillsatser, konserveringsmedel och ett otal kemikalier som jag inte ens vet varför de stoppas in i vår föda. Jag har länge noterat detta faktum, att maten blir sämre och sämre i kvalite'n, smakar annorlunda än förut och förstår ju att vi får i oss en massa konstigheter som vår kropp inte är avpassad för. Låt oss gå framåt i tiden, kanske 20 år, då får vi säkert se resultatet i form av sjukdomar och andra besvär. Ingen verkar bry sig särskilt mycket för tillfället, men det blir väl samma sak som med miljön, det måste bli akut och så pass allvarligt att det nästan är för sent att åtgärda problemet. Jag tycker det är osmakligt och snudd på äckligt att vi får i oss en massa skit, istället för näringsrik och uppbyggande mat. Grönsaksdisken och även frukten är ren katastrof egentligen. Vågar inte ens tänka på vad för slags medel de använt för att få skörden så fri som möjligt från angrepp av diverse småkryp. Slaktdjuren, kycklingarna är rena mardrömmen! Dels vad de utfodrat dem med ifråga om mediciner i förebyggande syfte och deras arma tillvaro innan de blir till mat, fy farao...Jag vill bli vegetarian i det läget, men bara för omsorgen om djuren, inte ur hälsoaspekten att leva på frukt och grönt. Hur hälsosamt kan det vara på en skala att äta besprutade matvaror? Ekologiskt odlat? Nja, jag är skeptisk och undrar om det inte bara är penningmässigt gångbart? Är kanske cynisk, men inte så konstigt efter diverse avslöjanden angående matproduktionen nu för tiden. Som vanligt: allt handlar om ekonomi, att tjäna så mycket som möjligt, skit samma om folk blir sjuka framöver! Den dagen, den sorgen, bara att köra så länge det går ungefär...

Handlat en del grejor second-hand idag. Jag älskar återvinning och bidrar till att inte öka på sopberget ännu mer! Jag är ingen shoppare, det ger mig ingenting, jag handlar bara när det är något jag absolut behöver. Känner människor som inte kan hålla sig borta från affärer och är överlyckliga i sin favorithobby shopping. Helt obegripligt för mig faktiskt, förstår inte den kicken de får alls? Läste två intressanta artiklar häromdagen. Var lite lustigt att den ena stod precis i början av tidningen och den andra i slutet, samma dag alltså. Nu till poängen i det hela: Den första avhandlade att vi ska sluta gnälla på de som överkonsumerar och även lyxshoppar eftersom de bidrar till en god världsekonomi och ger folk arbete...Hmmm... Den sista artikeln ondgjorde sig över samma kategori av människor och ansåg att de förstör miljön, ökar på sopberget, utnyttjar arbetskraft i fattiga länder som får rena slavlöner och en arbetsmiljö som är katastrofal. Att shopparna borde ägna sig åt vettigare sysselsättning och ge sin energi till något behjärtansvärt istället! Jag bekymrar mig just nu mest över deras psykiska hälsotillstånd om jag ska vara helt ärlig! De jag känner till som ägnar sig åt denna shoppingaktivitet går in för det med liv och lust, de är som mest lyckliga när de bär hem sina fullastade påsar! De verkar avstängda, bedövar sig med grejor på något sätt. Värdesätter sig själv som person efter vad de äger och har...Lite skrämmande i mina ögon, att saker betyder mer än något annat! De verkar ha en viss problematik med balans i tillvaron. Shoppandet går lätt överstyr och blir till besatthet. Läskigt! Blir som vilket annat missbruk som helst antar jag...Önskar att vi alla detta år blir mer medvetna om våra problem här på jorden och gemensamt försöker lösa dem och dra vårt strå till stacken! Vi kan inte blunda längre för klimat och miljöproblematiken som vi har! Även klimatet människor emellan borde vi ägna mer kraft åt, det finns en råhet i våldet som utspelas på gator och torg som är skrämmande! Tro inte "det drabbar inte mig", var inte för säker! Nästa gång kan det vara din tur eller någon närstående som blir nedslagen...Är du på "fel plats, fel tid" så kan det vara kört...

med nya möjligheter och förändringar till det bättre! Jag summerar alltid det gamla året och tittar bakåt hur det sett ut, sållar ut bra och dåligt. Ger mig själv chansen att ändra på det jag är mindre nöjd med, så livet kan bli ännu bättre och mer tillfredsställande att leva. Brukar alltid ha något nytt, spånnande projekt som jag ger mig in i och ser fram emot. Oftast något konstnärligt och kreativt. Det nya året för min del vill jag ska handla om att uppleva, vidga vyerna en aning. Har inget exakt bestämt ännu, så var, när och hur blir en överraskning även för mig...Bara hålla sinnet öppet och gripa chanserna som uppenbarar sig! Jag tror att intentionen är viktigast, sen i vilken form det kommer är mindre viktigt. Huvudsaken är att man inte hakar upp sig och vill kontrollera, styra och ställa hur allting ska gestalta sig. Öppenhet för överraskningar är aldrig fel och kan bli hur bra som helst i slutänden, ja naturligtvis menar jag då positiva och uppbyggande händelser. Ovälkomna dåliga saker är ju mindre kul men kan också vara en lärdom i sig och en utmaning. Jag försöker leva efter talessättet "inget ont utan att det för något gott med sig", det tröstar och hjälper i svåra stunder när livet känns för jävligt...Önskar oss alla ett riktigt gott och härligt nytt år!

Det var upplyftande att jag fick tips om bloggar som avhandlar lite mer om självaste livet och personliga funderingar! Verkligen uppskattat och välkommet måste jag säga! Hade snudd på gett upp hoppet, eftersom jag kollat ett antal nu och inte haft någon framgång precis. Blev lite skraj här mot slutet och kände att det kanske är jag som är ute och cyklar? Bloggare kanske inte är intresserade av lite mer seriösa inlägg utan vill surfa uppe på ytan bara? Tusen tack för tipset, det gjorde mig glad! Jag intresserar mig för andra människor och deras liv, tankar och funderingar, det var min största anledning att skaffa en blogg överhuvudtaget! Trodde nog i min enfald att jag skulle hitta många fler som jag, kanske t om få igång en dialog om något specifikt ämne som berört någon därute...

Har tröttnat rejält på mode, inredning, senaste prylarna...Behöver få något med substans att läsa om! Något intressant eller ovanligt, något spännande eller uppsee'ndeväckande...Reportage och bloggar känns som upprepningar och faller platt när det enda som avhandlas är kläder, skor, make up, inredning, träning osv osv. Kände precis när jag läste ett antal bloggar att de liknar varandra ganska mycket och säger i princip samma sak. Det är lite trist tycker jag! Säkert sticker jag ut hakan här nu och åker på en stjärnsmäll, men jag måste få ha en åsikt om detta utan att någon tar illa vid sig! Jag eftersöker en blogg som tar upp ämnen som berör, som ger en upplevelse på ett annat plan än det uppe vid ytan, säkert finns de utan att jag lyckats få tag i någon. Alla ämnen behövs så klart, vi är ju alla olika och våra intressen så skiftande, tyckte bara att modebloggarna blivit så otroligt många på kort tid. Vore tacksam att få tips på någon blogg som kan passa min smak, hör gärna av er!

Kan inte hjälpa att det känns lite tomt och ödsligt inuti när julafton är över...Så mycket förberedelser och förväntan långt i förväg, som sen är överstökat på några få timmar... Det blir ett slags antiklimax! Julafton var helt perfekt ur alla aspekter, vi umgicks, åt god mat, delade ut fina julklappar och bara myste i det stora hela. Tiden gick alldeles för fort bara! Denna gång ruckade vi på de gamla beprövade rutinerna, att fira julafton hemma. Vi reste till Göteborg till äldsta dottern/systern och det var också en upplevelse i sig. Jag trodde inte så många människor reste på självaste julaftons förmiddag, men vi var långt ifrån ensamma på tåget kan jag säga. Det låg en slags fest och firar stämning över resenärerna, som konkade runt på sina bagage och julklappspaket. Var en speciell känsla att vara på resande fot denna dag! Nu är det överståndet som sagt var, bara minnena kvar...Känns lite tomt i hjärtat när allt det högtidliga förvandlas till vardag igen. Jag är oerhört tacksam att ha familjen runt omkring mig, det finns allt för många som fruktar julhelgen av diverse olika anledningar. Finns så mycket elände som vissa människor lever i och som känns ännu mer påtagligt och svårt att uthärda när det är jul. Jag sänder min tanke och medkänsla till dessa medmänniskor och hoppas på en ljusning i deras tillvaro  och ett bättre år 2008...

Jag saknar verkligen de vackra handskrivna julkorten som hörde julen till, för inte så länge sedan. Tycker det är synd att man på sin höjd får antingen mail eller sms, med önskan om en god jul och ett gott nytt år. Det blir så mycket mer opersonligt och intetsägande, eller också är det bara jag som är traditionell och tycker att vi ska ha kvar den fina känslan när julkorten droppar in och lägger sig i en hög på hallmattan...Överhuvudtaget saknar jag den tiden när man fick handskrivna brev från när och fjärran! Om jag i dagens läge skulle erhålla en sån raritet skulle jag banne mig rama in det och hänga det på väggen...