Livsöden...
Tack för ditt fina inlägg på min blogg. Det känns så skönt att möta någon som förstår. Den djävulska kampen med myndigheter och sjukvård. Att kampen inte bara gller ett barn utan som i vårt fall två. Ibland har jag varit så trött så jag känt att jag sticker från allt. Ibland har jag funderat på vad det är som gör att jag är kvar. Att min man som inte är barnens far, att han stannar kvar. Jag kommer alltid fram till samma svar. Gränslös kärlek. Kärleken till mina barn och man men framför allt är det kärleken till mig själv. Jag har lärt mig att värdesätta mig själv och jag känner innerligt att jag är den bästa mamma mina barn kan ha.
Mitt ex ringde ikväll för våra flickor hade ryckt ihop. Han visste inte hur han skulle lösa konflikten. Flickorna kom till mig, jag lät var och en beskriva vad som hänt, hur dom kände sig och hur dom skulle lösa konflikten. Allt på en timme. Han hade kämpat hela eftermiddagen med att lösa konflikten. Jag slår mig inte på bröstet. Jag vet att han gör sitt bästa men jag känner att han tänker inte alltid med hjärtat. Jag är ändå glad att han kommit så långt att han vänder sig till mig när han själv inte räcker till.
Jag kommer att följa din blogg för du skriver så tänkvärda ord. Många varma fredags kramar Nethan
** ååh tack så hemskt mycket för din kommentar. Kul att se att ngåra faktiskt lsäe roch inte bara kommenterar för sakens skull. tack. :)
Det Du skriver är tänkvärt! Det finns ju människor som lyckas överleva en omöjlig situation mot alla odds och de förtjänar verkligen uppmuntran för sin tysta kamp. Men det är sällan de får det, istället så uppmärksammas de tillfällen när det inte fungerar till 100 procent och allt blir negativt istället.
Tack snälla för din omtanke det känns skönt att någon förstår dessa jobbiga situationer. Som du skriver "när man hamnar hos olika instanser ska man verkligen ha ork och kraft att sitta i tel...."
Ja man ska vara frisk för att klara av att vara sjuk...det är ju tur att jag trots allt är positiv och har lätt för skratt men visst när det blir jobbigt så är det lika lätt till gråt. Jag har ju också en mycket förstående man som trots att jag ibland tappar tålamodet och blir ledsen och irriterad på mig själv för att jag inte orkar som förr förstår och tröstar mig.
Jag har ju så stora krav på mig själv men jag känner ju att min värk i muskler/leder försämras hela tiden och jag orkar inte alls som förr. Ett ex på det är att jag är mycket tröttare nu när jag ska upp på dagarna, men som jag säger jag har ju ingen dödlig sjukdom, och får ju vara glad att jag kommer upp var dag.....och jag ska väl inte klaga det finns de som har det mycket mycket värre.......
Jag har nu lagt din blogg bland mina favoriter för det du skriver är så tänkvärt och du verkar vara en människa med stor empati.
Ha nu en riktigt bra helg och en stor kram till dig
från mig // Hjördis
