Utan sig själv...
är man helt förlorad! Det är ett gammalt talessätt och så sant som det är sagt!
Ofta (kvinnor mest) ger bort både sin kraft och makt i förälskelsens rus...
Vaktar och passar en telefon som aldrig ringer, dvs det samtalet man mest
väntar på kommer aldrig... Tankar och känslor kretsar kring "kärleksobjektet"
och hela tillvaron går i kras! Om då han/hon som är föremålet för den heta lågan,
inte besvarar riktigt lika starka känslouttryck, så bäddar det för problem!
Killar och män verkar sällan hamna i denna problematik, det drabbar det
kvinnliga könet mer ofta, verkar det som. Undrar varför? I dagens läge när
jämställdhet råder, en kvinna klarar sig själv, utan att behöva vara beroende
av en man varken ekonomiskt eller rent praktiskt, kan man då dra slutsatsen
att detta är av känslomässig karaktär? Bekräftelse från en man att man duger?
Uppmärksamhet från motsatta könet eller vad?
Detta vore väl något att forska i för betee'ndevetenskapen, hur detta fenomen
fungerar och varför? Har under årens lopp stött på denna problematik gång
på gång i min bekantskapskrets, även döttrarna har drabbats emellanåt. De
är ju så pass unga ännu, att förklaringen kan vara oförstånd och brist på
livserfarenhet. Mogna, vuxna, självgående kvinnor är en annan sak, varför
de ger upp sitt eget själv pga en man?
Min yngsta dotter sa för ett tag sen att: Kärlek är det bästa som finns, men kan
också vara det värsta... Klokt sagt tycker jag! Kärlek är ju helt underbart, det
finaste som finns, men det måste väl ta rätt uttryck och med rätt partner antar jag...
Tror också att man behöver ha ett eget självförtroende och självkänsla, vara sin egen
person och inte förlora sig i någon annan. Inte vara utlämnad till någon annans
godtycke, och basera sitt självvärde på den personens agerande och handlingar...
Jag lärde mig den hårda vägen, denna livsläxa kan jag säga! Jag vet vad jag pratar om
genom erfarenhet, är så glad att det misstaget lärde mig att aldrig låta någon annan
styra över hur jag mår eller vad jag känner...Eller vad jag är värd...
Ofta (kvinnor mest) ger bort både sin kraft och makt i förälskelsens rus...
Vaktar och passar en telefon som aldrig ringer, dvs det samtalet man mest
väntar på kommer aldrig... Tankar och känslor kretsar kring "kärleksobjektet"
och hela tillvaron går i kras! Om då han/hon som är föremålet för den heta lågan,
inte besvarar riktigt lika starka känslouttryck, så bäddar det för problem!
Killar och män verkar sällan hamna i denna problematik, det drabbar det
kvinnliga könet mer ofta, verkar det som. Undrar varför? I dagens läge när
jämställdhet råder, en kvinna klarar sig själv, utan att behöva vara beroende
av en man varken ekonomiskt eller rent praktiskt, kan man då dra slutsatsen
att detta är av känslomässig karaktär? Bekräftelse från en man att man duger?
Uppmärksamhet från motsatta könet eller vad?
Detta vore väl något att forska i för betee'ndevetenskapen, hur detta fenomen
fungerar och varför? Har under årens lopp stött på denna problematik gång
på gång i min bekantskapskrets, även döttrarna har drabbats emellanåt. De
är ju så pass unga ännu, att förklaringen kan vara oförstånd och brist på
livserfarenhet. Mogna, vuxna, självgående kvinnor är en annan sak, varför
de ger upp sitt eget själv pga en man?
Min yngsta dotter sa för ett tag sen att: Kärlek är det bästa som finns, men kan
också vara det värsta... Klokt sagt tycker jag! Kärlek är ju helt underbart, det
finaste som finns, men det måste väl ta rätt uttryck och med rätt partner antar jag...
Tror också att man behöver ha ett eget självförtroende och självkänsla, vara sin egen
person och inte förlora sig i någon annan. Inte vara utlämnad till någon annans
godtycke, och basera sitt självvärde på den personens agerande och handlingar...
Jag lärde mig den hårda vägen, denna livsläxa kan jag säga! Jag vet vad jag pratar om
genom erfarenhet, är så glad att det misstaget lärde mig att aldrig låta någon annan
styra över hur jag mår eller vad jag känner...Eller vad jag är värd...
Kommentarer
Postat av: Jasmina
Hehe, så du citerar mig :D haha. Ne men de du skriver o de ja skrev i en tidigare blogg, det stämmer så jäkla bra. Oftast svider och bränner kärleken bara, gör för mestadels bara ont, i alla fall för mig. Man klarar sig alldeles utmärkt utan någon kille/man också, du är beviset på det, och det ska du vara så jävla stolt över mamma. Och jag är så himla tacksam över att du inte skaffat dig någon man :) Älskar dig.
Trackback
