Tankeverkstaden

Kommentaren ovan hörde man ofta under uppväxttiden när de vuxna samtalade.
Förstod aldrig riktigt vad de menade med det. Nu när jag sitter här med tre döttrar
som vuxit upp så förstår jag till fullo meningen med det uttalandet. Finns nog inget
svårare än att vara förälder i det läget, när ens avkomma får problem av varierande slag.
Det kan vara allt från kärleksbekymmer till arbetslöshet...När de var små handlade det om
mindre blessyrer eller småbråk i sandlådan ungefär. Som mamma var det inte svårt att
trösta, torka bort deras tårar och eventuellt blåsa på ett skrubbat knä, sen sätta på ett plåster.
Oftast var det allt som krävdes för att barnet skulle vara glad igen. Ja det var sannerligen andra
tider då...Idag sitter man med bakbundna händer och är ganska så hjälplös när katastroferna
drabbar döttrarna. Det enda som finns att göra är att lyssna, ge goda råd och stötta i största
allmänhet sen bara vänta att stormen blåser över och det blir lugnt igen. Goda råd förresten,
det delar jag ut till höger och vänster, väldigt konkreta och handfasta sådana, men det faller inte
alltid i god jord tyvärr! Tydligen behöver döttrarna göra sina egna misstag och det gör de kan
jag lova, det är väl gott och väl om man lär sig av misstagen och inte upprepar dem sen gång
på gång...Jag är stolt och glad över mina barn, de har klarat sig bra trots allt här i livet. Sen att
de hamnar i svackor ibland är förståligt, som väl är har vi en god relation till varandra och det
räcker väldigt långt...