Relationer...
Ett kärt och omtalat ämne, som jag har en del funderingar kring...
Då menar jag inte bara kärleksrelationer, utan i största allmänhet,
både till föräldrar,syskon, vänner osv.
Ibland verkar det som vissa tror att ett förhållande (vad för slags det än må vara),
sköter sig självt på egen hand. Det bara finns där...
Jag tror man måste vårda och sköta om sina relationer, de behöver näring,
likt blommor behöver vatten för att överleva och må bra...
Många tar varandra för givet, visar sällan eller aldrig någon uppskattning.
Inte heller lägger märke till småsaker, fast de kan betyda nog så mycket...
En vänlig gest eller en snäll kommentar, kan vara ytterst betydelsefull för
en annan människa! Det behövs inte 10 000 röda rosor, för att visa sin
kärlek till någon. Ofta räcker det att vara närvarande i hjärtat, att ge känslor
och att engagera sig känslomässigt. Idag fuskas det med den biten,
många skyller på stress och tidsbrist, de orkar inte, sägs det...Jag köper
inte det resonemanget! Älskar man någon så gör man, automatiskt följer
ju en del kärleksbetygelser av diverse olika slag. Många verkar
känslomässigt handikappade eller avstängda. De förmår inte visa sina
känslor, eller är de med fel partner? En del förhållanden tycks mer vara
som ett företag, och drivs också på de premisserna. Att överträffa
varandra är också en variant, en tävlan i inbördes beundran.
Så klart finns det undantag! Finns säkert såna som har en underbar
relation, tyvärr har de inte kommit i min väg!
Undrar om världen i stort, har påverkat hur människor interagerar
med varandra? Kanske omformar samhällsklimatet hur vi fungerar
rent känslomässigt, kan det vara så illa?
Då menar jag inte bara kärleksrelationer, utan i största allmänhet,
både till föräldrar,syskon, vänner osv.
Ibland verkar det som vissa tror att ett förhållande (vad för slags det än må vara),
sköter sig självt på egen hand. Det bara finns där...
Jag tror man måste vårda och sköta om sina relationer, de behöver näring,
likt blommor behöver vatten för att överleva och må bra...
Många tar varandra för givet, visar sällan eller aldrig någon uppskattning.
Inte heller lägger märke till småsaker, fast de kan betyda nog så mycket...
En vänlig gest eller en snäll kommentar, kan vara ytterst betydelsefull för
en annan människa! Det behövs inte 10 000 röda rosor, för att visa sin
kärlek till någon. Ofta räcker det att vara närvarande i hjärtat, att ge känslor
och att engagera sig känslomässigt. Idag fuskas det med den biten,
många skyller på stress och tidsbrist, de orkar inte, sägs det...Jag köper
inte det resonemanget! Älskar man någon så gör man, automatiskt följer
ju en del kärleksbetygelser av diverse olika slag. Många verkar
känslomässigt handikappade eller avstängda. De förmår inte visa sina
känslor, eller är de med fel partner? En del förhållanden tycks mer vara
som ett företag, och drivs också på de premisserna. Att överträffa
varandra är också en variant, en tävlan i inbördes beundran.
Så klart finns det undantag! Finns säkert såna som har en underbar
relation, tyvärr har de inte kommit i min väg!
Undrar om världen i stort, har påverkat hur människor interagerar
med varandra? Kanske omformar samhällsklimatet hur vi fungerar
rent känslomässigt, kan det vara så illa?
Kommentarer
Postat av: Jasmina
Ja du mamma, du har så rätt så. I dagens läge tar allt för många sina nära och kära förgivet och vissar fan ingen som helst uppskattning. Men jag ska nog inte säga något, för jag vet själv att jag kan vara dålig på att visa min uppskattning och allt sånt. Men jag försöker verkligen tänka på det och grejen är också, att jag VET att man ska visa uppskattning, respekt och omtanke, bara det att jag inte är det bästa på det. men bra och rätt skrivet. Älskar dig mamma! Puss.
Trackback
