Så tröttsamt...
det är, när man har ett möte med någon som är totalt självcentrerad! De är helt fixerade kring sin
egen person, gör stora berg av små bagateller...De har det värst och det är såååå synd om dem!
Jag blir bara så trött och blase' på dessa gnällspikar, tjatar om sin historia i evighet och varje gång
man ses. Herre Gud! Gör något åt din situation om det nu känns så överjävligt! Värst av allt är, att
den jag syftar på i detta ämne har det mer förspänt än de flesta...Är bara så otacksam och aldrig
nöjd, vill bara ha mer och mer...Tänk att det ska vara så svårt att kliva ur sin lilla egobubbla om ens
för ett par sekunder! Har varken tid, lust eller kraft att spendera några längre stunder i dennes
sällskap, känns till slut olustigt och man dräneras totalt på energi...Från början satt man där
och lyssnade på malandet där dialogen ganska omgående övergick till en monolog. Efter bara
ett kort tag inser man, hur meningslöst det är och att människan inte lyssnar överhuvudtaget till
det du säger. Ger ingen respons tillbaka, avbryter ständigt för att kunna byta samtalsämne till det
som ligger dem varmt om hjärtat - nämligen de själva - sin egen person...Skillnad vore det om denna
människa satt i svårigheter och behövde stöd och medkänsla, ingen skulle vara gladare än jag att
komma till undsättning och ge av min omtanke. Här handlar det om något helt annat, en slags
manipulering av verkligheten och att man ska ömka och tycka synd om. Lyssna på klagosångerna
i timmar. Ha kontroll över samvaron, när, var och hur man ses och för hur länge...För mig är det
obegripligt, hur man kan vara så uppfylld av sin egen person att det är det enda som räknas...
Hallå, det finns en hel värld i nöd här, i jämförelse med det är nog ens bekymmer ganska små...
Jag vill inte trivialisera någons "problem", men någon jävla måtta får det väl ändå vara!
Dessutom är det bortom respektlöst att behandla andra så, att totalt ignorera en konversation
för att få totalt focus på sin egen person. Hur kan man vara så omedveten om vad man ger ut
till andra och till världen?
egen person, gör stora berg av små bagateller...De har det värst och det är såååå synd om dem!
Jag blir bara så trött och blase' på dessa gnällspikar, tjatar om sin historia i evighet och varje gång
man ses. Herre Gud! Gör något åt din situation om det nu känns så överjävligt! Värst av allt är, att
den jag syftar på i detta ämne har det mer förspänt än de flesta...Är bara så otacksam och aldrig
nöjd, vill bara ha mer och mer...Tänk att det ska vara så svårt att kliva ur sin lilla egobubbla om ens
för ett par sekunder! Har varken tid, lust eller kraft att spendera några längre stunder i dennes
sällskap, känns till slut olustigt och man dräneras totalt på energi...Från början satt man där
och lyssnade på malandet där dialogen ganska omgående övergick till en monolog. Efter bara
ett kort tag inser man, hur meningslöst det är och att människan inte lyssnar överhuvudtaget till
det du säger. Ger ingen respons tillbaka, avbryter ständigt för att kunna byta samtalsämne till det
som ligger dem varmt om hjärtat - nämligen de själva - sin egen person...Skillnad vore det om denna
människa satt i svårigheter och behövde stöd och medkänsla, ingen skulle vara gladare än jag att
komma till undsättning och ge av min omtanke. Här handlar det om något helt annat, en slags
manipulering av verkligheten och att man ska ömka och tycka synd om. Lyssna på klagosångerna
i timmar. Ha kontroll över samvaron, när, var och hur man ses och för hur länge...För mig är det
obegripligt, hur man kan vara så uppfylld av sin egen person att det är det enda som räknas...
Hallå, det finns en hel värld i nöd här, i jämförelse med det är nog ens bekymmer ganska små...
Jag vill inte trivialisera någons "problem", men någon jävla måtta får det väl ändå vara!
Dessutom är det bortom respektlöst att behandla andra så, att totalt ignorera en konversation
för att få totalt focus på sin egen person. Hur kan man vara så omedveten om vad man ger ut
till andra och till världen?
Kommentarer
Postat av: Jasmina
Jadu mamma, förstår inte att du ens orkar och står ut. Hade ja vart i dina kläder hade jag nog avvisat denna för länge länge sen, fyfan. Men du är godhjärtat du! Men vi vet ju en till, som är precis likadan. Som går mig på nerverna och som jag helst av allt skulle vilja slippa! Och du vet nog vem jag menar ;)
Trackback
